
För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.

Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.


Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”.
Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.

Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.

Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.

Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.


Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.

Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.