Solsänget levde upp till sitt namn

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Vallhagar

Vi åkte väg 140 söderut från Visby och strax innan Fröjel kyrka körde vi in till vänster på en grusväg. Efter 4 km var vi framme vid Gotlands största bosättning från äldre järnålder. En lärka välkomnade oss med sitt drillande.

Vallhagar består av 24 husgrunder till mellan 6-8 gårdar. Under minst 500 år bodde det människor här. Några av husen har eldhärjats och en människa har brunnit inne i ett hus.

Människorna levde av jordbruk och boskapsskötsel. Ängarna gav foder åt djuren. Det var vid den här tiden som de numera populära gotländska ängarna uppstod.

Just i detta hus bodde människorna i norra änden och djuren i den södra.
Det finns en upptrampad stig att följa som leder till fem stationer med informationstavlor.

Vete, korn och råg odlades på åkrarna. För att öka på hushållet ägnade de sig åt jakt och fiske. Säl, gäss och rapphöns infångades. Det fanns också en sjö där byborna fiskade.

Jag ler lite snett när jag läser att människorna ända in på 1800-talet trodde att Sverige förr var befolkat av jättar. Orsaken var naturligtvis de jättestora gravarna och de stora stenarna ovanför. I folkmun hette det ”Kämpgravar”. Inte konstigt att fornbyn i Vallhagar i många århundraden bar på många olösta gåtor. Under åren 1946-50 fick en hel del gåtor sina svar.

Under ledning av Mårten Stenberger undersöktes de 24 husgrunderna, under de fem åren. De deltagande arkeologerna kom från alla de nordiska länderna. Fynden av keramik, redskap och personliga tillhörigheter gav en inblick i livet i byn. Det fastslogs vid analyser av djurben och växtrester att det viktigaste djuret var får, men det fanns även kor, hästar och höns. När det gäller det sistnämnda var hönsbenen bland de äldsta spåren i Sverige. Det kan tilläggas att människorna i Vallhagar även höll sig med katt.
Mannen på bild är inte Mårten. Inte ens hans kusin. 😉 Vad skönt det var med solens strålar, under vinterns sista dag.

Sammanfattning: Fornbyn byggdes på 100-talet e.Kr och övergavs på 500-talet e.Kr. Orsaken var katastrof eller härjningar.

Årets andra ”bilfika” intogs vid en annan historisk plats, som gotlanduppochner har berättat om tidigare. Gannarve skeppssättningar finns givetvis med i kategorin HISTORISKA PLATSER. Då blommade blåelden. Fördelen med foton jämfört med verkligheten är att blåelden inte vissnar och blir ful.

Sämre utsikt går att ha. Vi läste nyss i tidningen att även årets båttrafik med turister till Karlsöarna är inställd. Öarna ligger förhoppningsvis kvar 2022. Jag gillar att längta efter vissa saker. När det handlar om liv och död är tålamodet kortare.