Ophrys insectifera – Flugblomster

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Denna speciella och tuffa orkidé har vi länge längtat efter att få se i verkligheten.

Du som studerar bilden tror kanske att just den orkidén måste vara superlätt att hitta bland de andra arterna. Det är väl bara att leta efter en fluga som aldrig lyfter? Hur svårt kan det vara?

Sanningen är att de är otroligt svåra att hitta i verkligheten. Växtens ljusgröna stjälk flyter ofta samman med bakgrunden. De fåtaliga bladen väcker därför ingen uppmärksamhet bland allt annat intressant i närheten. Det är mycket lätt hänt att tro att det bara en av miljoner flugor som använt en ny landningsbana.

Des blommor äro så lika flugor, at en okunnog som får henne se skulle tro, att 2 eller 3 flugor sutto på stjelken”, skrev von Linné 1745 från sin Ölandsresa. Han nämnde också flugblomster från Gotland.

Flugblomster blommar från slutet av maj och en bit in i juli. Med andra ord en ganska utdragen blomningstid.
Växtplatserna är fuktiga, kalkrika marker, såsom källmyrar, vätar och fuktiga ängar. Det sistnämnda var platsen där vi hittade en mindre grupp, utspridda inom ett begränsat område.
När det gäller utbredning är de ”lättast” att hitta på Öland och Gotland. På fastlandet finns de i kalktrakter norrut till Jämtland. I övriga Norden är de sällsynta. De flesta finns i södra och mellersta Europa.

Blomman liknar och doftar som en grävstekelhona. Därmed händer det ofta att hanarna av släktet Argogorytes försöker para sig med blomman. Flugblomstret är smart och har anpassat sin blomningstid till när hanarna föds. De kommer nämligen till världen tidigare än stekelhonorna. Smart va? Konkurrensen minskar med andra ord rejält. Säkert inget hanarna funderar på när de klänger omkring.

Dactylorhiza – Ängsnycklar

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Vi har väntat länge på att årets säsong, med orkidéer på Gotland, ska starta upp. I Bunge såg vi förra söndagen de första Sankt Pers nycklar. Här, nästan på hemmaplan, stötte vi på en annan art.

Ängsnyckelgruppen inrymmer flera olika färgformer, så distinkta att de även fått skilda svenska namn. Vi har efter mycket bild- och textgranskande kommit fram till att det här bör röra sig om huvudunderarten ängsnycklar med sina ofläckade blad. Därför sorterade vi av olika anledningar bort blodnycklar, vaxnycklar, sumpnycklar och skogsnycklar. Tidpunkten blev också avgörande. Ängsnycklar blommar från mitten av maj till juli.

Till och med i faktaböckerna vacklar de på grund av alla hybrider. Ängsnycklar kan nämligen bilda hybrider med andra arter inom släktet. Där syftar de framför allt med skogsnycklar och sumpnycklar. Det står dock att de flesta fynden är troligen äkta ängsnycklar, som blivit en ny modern term på senare år inom gebitet. (Äkta)

Carl von Linné skrev i sin dagbok 1755:
”Rotknölar handlika, nektargömmets sporre konisk, läpp otydligt trekluven, sågad, bakre kalkblad tillbakaböjda. Växer på ängar, tämligen sällsynt. Blommar samtidigt med pionen med enkla blommor.”

Linnéutsikten

Vi befann oss vid foten av Östergarnsberget och blickade uppåt. Det rör sig om en inlandsklint med en högsta punkt på 42 meter. Däruppe finns vandringsleder och stigar av varierande längd. Vi hade noterat att det fanns en snäll möjlighet att ta oss upp via en grusväg. Men genaste utmanande ”vägen” lockade.

Det var brant, lerigt och halt. Eftersom allt gick bra var varje steg värt klättringen. Ibland tog vi paus och njöt extra.

Dessa ljuvliga blommor fanns det gott om även här. Undra hur många tusentals blåsippor vi sett sista veckorna. Kanske tur för er att vi inte fotat alla. 😉

Sedan 2011 finns Carl von Linné och hans lärjungars silhuetter förevigade som metallstatyer uppe på berget. Kvinnan som fick idén ska vi berätta mer om i nästa blogginlägg.

År 1741 fick Linné ett uppdrag av Sveriges riksdag. Han skulle åka till Gotland för att inventera den gotländska floran och faunan. Efter en övernattning hos prosten Neogard gick han upp på just denna plats.

”Berget som låg jämte kyrkan, var nog högt och avhuggit på alla sidor, som hade det varit en son av Torsborg. Ovanpå detta berg var i nordost en härlig prospekt. Man såg härifrån vid bergsroten själva kyrkan, därutöver de härliga åkrar och ängar, de gröna lundar, de på lika sätt avhuggne mindre berg, havsviker och det blå havet alltifrån S:t Olofsholmen lyste hit, att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande.”
Utdrag från hans berömda dagbok. Anteckningar som verkligen satte Gotland på kartan och med tiden fick öjn att bli så populär som den nu är.

Den fina Östergarn kyrka och dess intressanta historiska kyrkogård finns på denna länk. https://gotlanduppochner.com/2022/01/16/73-ostergarn-kyrka/

Nästa blogginlägg har fokus på den gula gamla folkskolan, som du skymtar till vänster. Byggnaden kallas numera för Skolhuset Östergarn. Välkomna tillbaka.

Bläse kalkbruk och museum

Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.

De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklar än någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.

Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.

Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.

Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.

Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria.
Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤

Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.

Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.

Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Vi befinner oss mitt ute på Romaslätten. Ett perfekt läge för ”De vita munkarna”. Reglerna var att de skulle vara självförsörjande genom att arbeta med jordbruk och boskapsskötsel. Slätten här uppfyllde mer än väl de kraven. Sedan hade de sin örtträdgård och dammar med fisk.

Så här tror de det såg ut när det ”blomstrade” som mest.
Vi tar oss tillbaks rejält i tiden. Cistercienserna spred sig på 1100-talet. De första anläggningarna i Sverige var Alvastra och Nydala, som tillkom 1143. Makten på Gotland fanns i Roma där Alltinget träffades. Männen med makt beslutade om att det skulle grundas ett dotterkloster till Nydala i Roma.
Följ med in. Du behöver inte ta av dig skorna. 😉

Endast delar av klosterkyrkan återstår tyvärr idag.
Den uppfördes helt i romansk stil och är därmed ett av de bästa exempel i Sverige på enhetlig romansk kyrkoarkitektur.
Kyrkan har ett treskeppigt långhus med ett tvärskepp och kor. Tidigare fanns det två kapell.
Långhuset är långt och var i dåtid avdelat med ett träskrank. Den östra delen var avsedd för munkarna medan den västra tillhörde lekbröderna. De sistnämnda hade ett eget altare.

Av kyrkans ursprungliga fem ingångar finns endast tre bevarade.

Efter den stora reformationen i början av 1500-talet övergavs klostret av munkarna och anläggningen började förfalla.

Kronan tog hand om egendomarna. Några byggnader byggdes om till stall och fähus.

Den verkliga vandaliseringen är knuten till landshövdingen Johan Didrik Grönhagen. På 1730-talet lät han riva stora delar av anläggningen för att använda stenen till sitt nya residens.

När Gotland hade finbesök av Carl von Linné besökte han Roma 1741. Så här skrev han:
Man såg ett härligt kloster av marmor uppbyggt, upphuggit och slipat, vara förvänt uti ett fähus, som alltså är det präktigaste fähus man ser i Sverige.”

Två kilo tung silverskatt

En bit söder ner från Visby når man Vibble. Här finns en park med en historia som går ända tillbaka till bronsåldern, då det bodde människor här.

Vibble gårds ägare på 1730-talet hette Lundmark. Vid juletid kastade han ut ben efter julslakten. Gårdens hund skulle sköta sin syssla, gräva ner benen. Istället grävde hunden upp två kilo silverskatt. Skatten skickades till antikvitetsarkivet i Stockholm. Det kom fram att det funnits en silversmed på Vibble gård omkring 1050. De behöll det mesta i Storstaden och skickade tillbaka resten till Lundmark. Gårdsägaren smidde tre stora silverbägare och gav dem inskriptionen: På Gotlands kämpagrunder mitt ämne låg i jord. Nu prunkar jag på bord. Sök den mig fann därunder.
Om man vände på bägaren såg man en hund ingraverad. Trist nog vet man inte var de tre silverbägarna tog vägen. Sista spårningen slutade i Eksta 1818.

Huvudbyggnaden på Vibble gård totalförstördes i en våldsam brand 1942. Men Stensalen, till höger finns kvar. Det är Kapellet. Gissa vad som finns kvar under det?

Gamla fängelsehålor är det spännande svaret.

Flera av gatorna i Vibble bär namn efter personer som bott på Vibble gård. Carl von Linné övernattade här under sin omtalade Gotlandsresa 1741. Ett långt tag var ägarna militärer. Överste von Vegesack har jag hört talas om i något sammanhang.

Sten Sture den yngre ska ha anlagt parken. I modern tid har Vibble gård en brokig historia med höjder och dalar. Tanken var god på sextiotalet med att skapa ett centrum för konstverk av gotländska konsthantverkare. När det blomstrade fanns det två keramiker, en silversmed, en träslöjdare och en textilkonstnär. Samtidigt var det en utmärkt plats för bygdens folk. Tyvärr avtog glöden. Hantverkarna hoppade av. Numera är det Västerhejde församling som har hand om gården, med olika varierande aktiviteter, som detta speciella år fått stå tillbaka för något som drabbat nästan hela världen. 😦

Anacamptis pyramidalis – Salepsrot

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Salepsrot finns i Sverige bara på Gotland och Öland. Den finns med på den svenska rödlistan. Nordligast finns den på Ösel i Estland.

På Gotland finns salepsrot mest på norra och östra Gotland.

Färgen är oftast rosenröd, men kan variera från vitt (sällsynt) över blekrosa, gulrosa till mörkrött.

Salepsrot blir omkring 3 dm hög.

Blommorna är välluktande och pollineras uteslutande av fjärilar.

Vi tog våra foton i Lummelunda och längs vackra Ekstakusten.

Fotnot:
Carl von Linné noterade också att arten fanns på Gotland. Men han var sparsam med orden i Flora Svecica. ”Växer på Gotland.” 😉

 

 

 

 

S:t Olofsholm


Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.

Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.

Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.

Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂

Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.

I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.

Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.

Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉

 

Kyllaj raukfält – Kärlek vid första ögonkastet

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Rubriken stämmer. Vi blev direkt förtjusta i Kyllaj. Vädret var perfekt. Inget störande inslag. Lättare att ta sig fram än vid Lergrav. Helt ensamma med den ljuvliga naturen under den orörda morgonen.

Spännande ta sig fram genom tunneln. Jag blev en kort stund Kaj i Kullamannen som spionerade på Doktor Miller.

Jag och Solveig såg helt olika gestalter. Vad ser du?

Ön Klasen kommer inte att få något besök av oss. ”Den lilla blå” har inte lärt sig simma. 😉 Men det finns en annan ö inte så långt härifrån som vi ska köra ut till. Förhoppningsvis i nästa månad.

Solveig såg en kamel som ser ut över Vallevik och en stövel med en sten ovanpå.

Carl von Linné måste trivts extra bra bland stenjättarna, som han kallade raukarna. Jag vet att han gjorde en fin teckning av dem 1741, när han besökte Gotland. Hur kunde han därefter lämna ön?

Fågeln kom med som planerat. Jag hade skickat ett FMK en kvart tidigare. (FlygMotKyllaj)  🙂

Med Corona-respekt gick jag inte mellan raukarna. Ville heller inte störa deras tidiga morgonpratstund. Istället tog vi sikte mot fiskeläget – efter att en sista gång njutit av havsutsikten. Vilket vackert raukfält.