Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Vi befinner oss mitt ute på Romaslätten. Ett perfekt läge för ”De vita munkarna”. Reglerna var att de skulle vara självförsörjande genom att arbeta med jordbruk och boskapsskötsel. Slätten här uppfyllde mer än väl de kraven. Sedan hade de sin örtträdgård och dammar med fisk.

Så här tror de det såg ut när det ”blomstrade” som mest.
Vi tar oss tillbaks rejält i tiden. Cistercienserna spred sig på 1100-talet. De första anläggningarna i Sverige var Alvastra och Nydala, som tillkom 1143. Makten på Gotland fanns i Roma där Alltinget träffades. Männen med makt beslutade om att det skulle grundas ett dotterkloster till Nydala i Roma.
Följ med in. Du behöver inte ta av dig skorna. 😉

Endast delar av klosterkyrkan återstår tyvärr idag.
Den uppfördes helt i romansk stil och är därmed ett av de bästa exempel i Sverige på enhetlig romansk kyrkoarkitektur.
Kyrkan har ett treskeppigt långhus med ett tvärskepp och kor. Tidigare fanns det två kapell.
Långhuset är långt och var i dåtid avdelat med ett träskrank. Den östra delen var avsedd för munkarna medan den västra tillhörde lekbröderna. De sistnämnda hade ett eget altare.

Av kyrkans ursprungliga fem ingångar finns endast tre bevarade.

Efter den stora reformationen i början av 1500-talet övergavs klostret av munkarna och anläggningen började förfalla.

Kronan tog hand om egendomarna. Några byggnader byggdes om till stall och fähus.

Den verkliga vandaliseringen är knuten till landshövdingen Johan Didrik Grönhagen. På 1730-talet lät han riva stora delar av anläggningen för att använda stenen till sitt nya residens.

När Gotland hade finbesök av Carl von Linné besökte han Roma 1741. Så här skrev han:
Man såg ett härligt kloster av marmor uppbyggt, upphuggit och slipat, vara förvänt uti ett fähus, som alltså är det präktigaste fähus man ser i Sverige.”

Två kilo tung silverskatt

En bit söder ner från Visby når man Vibble. Här finns en park med en historia som går ända tillbaka till bronsåldern, då det bodde människor här.

Vibble gårds ägare på 1730-talet hette Lundmark. Vid juletid kastade han ut ben efter julslakten. Gårdens hund skulle sköta sin syssla, gräva ner benen. Istället grävde hunden upp två kilo silverskatt. Skatten skickades till antikvitetsarkivet i Stockholm. Det kom fram att det funnits en silversmed på Vibble gård omkring 1050. De behöll det mesta i Storstaden och skickade tillbaka resten till Lundmark. Gårdsägaren smidde tre stora silverbägare och gav dem inskriptionen: På Gotlands kämpagrunder mitt ämne låg i jord. Nu prunkar jag på bord. Sök den mig fann därunder.
Om man vände på bägaren såg man en hund ingraverad. Trist nog vet man inte var de tre silverbägarna tog vägen. Sista spårningen slutade i Eksta 1818.

Huvudbyggnaden på Vibble gård totalförstördes i en våldsam brand 1942. Men Stensalen, till höger finns kvar. Det är Kapellet. Gissa vad som finns kvar under det?

Gamla fängelsehålor är det spännande svaret.

Flera av gatorna i Vibble bär namn efter personer som bott på Vibble gård. Carl von Linné övernattade här under sin omtalade Gotlandsresa 1741. Ett långt tag var ägarna militärer. Överste von Vegesack har jag hört talas om i något sammanhang.

Sten Sture den yngre ska ha anlagt parken. I modern tid har Vibble gård en brokig historia med höjder och dalar. Tanken var god på sextiotalet med att skapa ett centrum för konstverk av gotländska konsthantverkare. När det blomstrade fanns det två keramiker, en silversmed, en träslöjdare och en textilkonstnär. Samtidigt var det en utmärkt plats för bygdens folk. Tyvärr avtog glöden. Hantverkarna hoppade av. Numera är det Västerhejde församling som har hand om gården, med olika varierande aktiviteter, som detta speciella år fått stå tillbaka för något som drabbat nästan hela världen. 😦

Anacamptis pyramidalis – Salepsrot

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Salepsrot finns i Sverige bara på Gotland och Öland. Den finns med på den svenska rödlistan. Nordligast finns den på Ösel i Estland.

På Gotland finns salepsrot mest på norra och östra Gotland.

Färgen är oftast rosenröd, men kan variera från vitt (sällsynt) över blekrosa, gulrosa till mörkrött.

Salepsrot blir omkring 3 dm hög.

Blommorna är välluktande och pollineras uteslutande av fjärilar.

Vi tog våra foton i Lummelunda och längs vackra Ekstakusten.

Fotnot:
Carl von Linné noterade också att arten fanns på Gotland. Men han var sparsam med orden i Flora Svecica. ”Växer på Gotland.” 😉

 

 

 

 

S:t Olofsholm


Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.

Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.

Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.

Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂

Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.

I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.

Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.

Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉

 

Kyllaj raukfält – Kärlek vid första ögonkastet

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Rubriken stämmer. Vi blev direkt förtjusta i Kyllaj. Vädret var perfekt. Inget störande inslag. Lättare att ta sig fram än vid Lergrav. Helt ensamma med den ljuvliga naturen under den orörda morgonen.

Spännande ta sig fram genom tunneln. Jag blev en kort stund Kaj i Kullamannen som spionerade på Doktor Miller.

Jag och Solveig såg helt olika gestalter. Vad ser du?

Ön Klasen kommer inte att få något besök av oss. ”Den lilla blå” har inte lärt sig simma. 😉 Men det finns en annan ö inte så långt härifrån som vi ska köra ut till. Förhoppningsvis i nästa månad.

Solveig såg en kamel som ser ut över Vallevik och en stövel med en sten ovanpå.

Carl von Linné måste trivts extra bra bland stenjättarna, som han kallade raukarna. Jag vet att han gjorde en fin teckning av dem 1741, när han besökte Gotland. Hur kunde han därefter lämna ön?

Fågeln kom med som planerat. Jag hade skickat ett FMK en kvart tidigare. (FlygMotKyllaj)  🙂

Med Corona-respekt gick jag inte mellan raukarna. Ville heller inte störa deras tidiga morgonpratstund. Istället tog vi sikte mot fiskeläget – efter att en sista gång njutit av havsutsikten. Vilket vackert raukfält.

 

Vilken version vill du tro på?


Sten – och korsvirkeshuset i Kyllaj byggdes år 1730, under ortens stora kalkindustriepok.

Till orten hade en av Karl XII:s armékrigare Johan Ahlbom flyttat. Här sadlade han om och fick tjänsten som strandridare. Yrket innebar att han blev en tulluppsyningsman. Inte nog med det. Han blev även kalkpatron efter ”rätt giftemål”. 😉

Med andra ord skulle Ahlbom skydda trakten från smuggling och olagliga aktiviteter.

Några detaljbilder från gårdsplanen och en av de kvarvarande ekonomibyggnaderna.

1741 övernattade självaste Carl von Linné här när han var på sin Gotlandsresa. Det finns många legender om människorna och livet omkring i bygden.

Version 1:
Johan Ahlblom gifte sig med dottern på den största kalkpatrongården Malms. Därmed blev han delägare i flera av de välmående kalkugnarna i trakten. När han dog 1788 ägde han fyra stora gårdar och sex kalkugnar.
Version 2:
Johan Ahlbom friade till den femtonåriga bonddottern Elisabeth från Malms gård. Ett stort och ståtligt bröllop avslutades i moll när bruden rymde på natten genom sovrumsfönstret.

Kanske är det så enkelt att de två versionerna hör ihop. Vad tror du?
I nästa inlägg ska du få följa med upp bland stenjättarna, som Linné kallade raukarna i Kyllaj.

 

Här blir jag glad ända in i själen

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.

Jag dricker te varje dag, men under höstkvällar ökar konsumtionen. Därför är jag tacksam för att ha en välsorterad tebutik i min nya hemstad. Dessutom är Kränku öppen sju dagar i veckan – året runt. En sak som gör mig nostalgiskt glad är att de säljer te, kaffe och godis i lösvikt på gammaldags vis över disk.

Medeltidsmannens bröstkorg sänks och höjs. Om några veckor tror jag att jag vet vem som kommer att ta hans liggplats. 😉

Taktiken med att ha doftburkar är smart på många sätt.

Hösten 1977 öppnade Kränku. Då hade de 14 tesorter. Nu har de över 100 sorter i sortimentet, varav över 30 är egna teblandningar.

Den allra populäraste tesorten som Sylve skapade 1978 är Guteblandningen, en blandning som fortfarande står sig i den tuffa konkurrensen.

Moomin muggar har jag alltid gillat.

Här finns också trendigt porslin i en stor porslinsavdelning. Det är verkligen vardagslyx att ströva omkring bland allt lockande. Jag tror det är få personer som bara går in och ut här utan att ha något med sig hem. Möjligtvis någon som kommit på att de glömt stänga av spisknappen därhemma. 🙂

Kakmått i mängder. Nu kom jag att tänka på mysiga köksscener från när våra döttrar bodde hemma. ❤

Här borde alla kattälskare hitta något att ta med sig hem.

Burkar med marmelad, kryddor och gotländska delikatesser. Mums!

Godsaker av alla de slag. De har choklad från hela världen för att berätta ett exempel.

Tuff kasse till våra inköp. Jag läste att grundaren Sylve fyllde jämnt för några veckor sedan och att det anordnades festligheter i butiken och utanför.

Det här fotot tog jag efter julen 2018. Inte konstigt att tomten behövde sova en stund efter allt farande bland stugorna. 😉

Kränku från andra hållet. Butiken ligger på S:t Hansplan 4, längs promenadstråket Hästgatan.
Samma dag som jag börjar med Korsordsmästerskapen 2019 på Facebook och Kryssa på gotlanduppochner börjar de sälja Kränkus populära tekalender. Undra vilka 24 sorter som ska vara med och vilka som blir våra personliga favoriter under decemberkvällarna? Givetvis ska vi köpa Tekalendern 2019 med blå botten och silverfoliering på texten. Det kan du också göra på www.kraenku.se Det och mycket annat fint & gott. 😉

Tillägg för den intresserade:
Kränku är gutamål och betyder liten rund trebent mjölkpall. De ville ha ett vackert klingande ord på gutamål. Namnet sticker ut tycker jag.

På 1700-talet försökte sig Carl von Linné på att odla te i Sverige.
Kränkus har tagit upp stafettpinnen och bevisat att det går att odla te på Gotland. Morgonen den 27 augusti 2018 var en högtidsdag. Då skördades gotländskt te och projektet är därefter ständigt under utveckling. I år har de investerat i ett växthus för att kontrollera klimatet på ett bästa sätt. De har även haft guidade rundturer på teodlingen.
Jag önskar dem STORT LYCKA TILL MED ALLT! ❤

 

 

 

Hoburgs fyr


Det hade varit många klagomål från svenska och norska handelsmän som hade haft åsikter om vikten av att ha en fyr på Gotland. Så redan 1741 föreslog Carl von Linné att en fyr skulle resas på södra Gotland.

1845 lämnade Storbritanniens minister i Stockholm en framställan till Kungliga Majestätet om behovet av en fyr på Gotlands södra udde.

Förslaget godkändes och medel beviljades för byggandet. Fyren är byggd i kalksten och hela fyrplatsen kostade 44 620 kronor. 1 oktober 1846 tändes den för första gången.

Jag tog ett sista foto ut mot bukten Rivet innan jag lämnade över kameran till ”någon” som saknade höjdrädsla och inte hade ont i en fot.

Detta är den trevliga fyrguiden Margareta som gärna berättade fakta om fyren för Solveig. Hoburgs fyr var Gotlands andra bemannade fyr (Östergarnsholm var den första redan 1806). Tornets höjd över marken är 21,7 meter.

Först installerades rovoljelampor. De byttes senare ut mot fotogenlampor för att därefter ersättas, 1915, av luxljus. 1951 blev fyrbelysningen elektrisk. 1978 blev den automatiserad och därmed avbemannad. Det är Sjöfartsverket som äger och driver fyrtornet.

Solveig erkände att det var lite läbbigt med ”klättringen” längst upp. Vet inte om det berodde på spiraltrappan eller fyrtroll. 😉

Den observante kan se både mig och ”den lilla blå”.

Fin utsikt över vidderna.

Sundre Kyrka hade vi precis besökt tidigare.

När det var dimma och det inte gick att uppfatta fyrljuset varnades skepp om närheten till land genom knallskott. I mitten av femtiotalet slutade skjutandet och ersattes av en mistlur.

Fyrbetjäningens bostadshus.

Här njöt vi extra av blåelden innan vi hoppade in i ”vår lilla blå” och fortsatte vår resa… ❤