Hoburgs fyr


Det hade varit många klagomål från svenska och norska handelsmän som hade haft åsikter om vikten av att ha en fyr på Gotland. Så redan 1741 föreslog Carl von Linné att en fyr skulle resas på södra Gotland.

1845 lämnade Storbritanniens minister i Stockholm en framställan till Kungliga Majestätet om behovet av en fyr på Gotlands södra udde.

Förslaget godkändes och medel beviljades för byggandet. Fyren är byggd i kalksten och hela fyrplatsen kostade 44 620 kronor. 1 oktober 1846 tändes den för första gången.

Jag tog ett sista foto ut mot bukten Rivet innan jag lämnade över kameran till ”någon” som saknade höjdrädsla och inte hade ont i en fot.

Detta är den trevliga fyrguiden Margareta som gärna berättade fakta om fyren för Solveig. Hoburgs fyr var Gotlands andra bemannade fyr (Östergarnsholm var den första redan 1806). Tornets höjd över marken är 21,7 meter.

Först installerades rovoljelampor. De byttes senare ut mot fotogenlampor för att därefter ersättas, 1915, av luxljus. 1951 blev fyrbelysningen elektrisk. 1978 blev den automatiserad och därmed avbemannad. Det är Sjöfartsverket som äger och driver fyrtornet.

Solveig erkände att det var lite läbbigt med ”klättringen” längst upp. Vet inte om det berodde på spiraltrappan eller fyrtroll. 😉

Den observante kan se både mig och ”den lilla blå”.

Fin utsikt över vidderna.

Sundre Kyrka hade vi precis besökt tidigare.

När det var dimma och det inte gick att uppfatta fyrljuset varnades skepp om närheten till land genom knallskott. I mitten av femtiotalet slutade skjutandet och ersattes av en mistlur.

Fyrbetjäningens bostadshus.

Här njöt vi extra av blåelden innan vi hoppade in i ”vår lilla blå” och fortsatte vår resa… ❤

 

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉

 

 

Ta dig tid

 


Om du har för bråttom och kör rakaste vägen ner för att träffa kändisen Hoburgsgubben missar du något riktigt sevärt.
Sänk istället farten på bilen och pulsen i kroppen. Blinka höger en bit söder om Vamlingbo, vid skylten VACKER KUSTVÄG, och jag är säker på att du inte ångrar dig.

Erkänner att jag saknade att sitta på en cykelsadel.

Vi stannade bilen en stund och klev in på ”Blåeldvägen”…

… innan vi fortsatte att rulla iväg så sakta som möjligt. Vi hade tur och fick aldrig någon ”bil i baken” genom naturreservatet Husrygg, utan kunde välja vilken fart vi ville hålla.

Våra okända cyklande kompisar var ännu en gång vår lots.

Nutid och dåtid samsas om uppmärksamheten. ”Snälla pappa! Kan vi inte få klättra upp på berget?” Med allt spring de hade i benen så fick de givetvis det. Vi var här på semester – för nästan exakt tio år sedan. Jag har ett foto där töserna ser lyckliga ut och är på väg ner igen.

”Hur jobbigt kan det vara att cykla upp tro?”
”Sist upp får diska ikväll.” 😉

Inte denna gången heller. Hade vädret varit sämre skulle vi gått in till stenmuseet i Kettelvik och lärt oss mer om den utdöende yrkesgruppen stenhuggarna. Jag vet att både barn och vuxna har möjligt att få prova på att forma sten med en klubba och mejsel och därmed skapa ett konstverk. Museet drivs privat och det är fri entré.

En lockande möjlighet för människan och en omöjlighet för vissa fyrbenta djur för deras egen säkerhet. Det är inte bara havet som är djupt.

Jag vände mig en sista gång åt hållet vi kom från och fortsatte sedan mot målet, parkeringen nedanför Majstregården. En välkänd restaurang där lammgrytan tydligen blivit en klassiker. Går det att äta koftor? 😉 Slutord från en fegis när det gäller att pröva nya maträtter.

 

Gannarve skeppssättning


Svårt att hitta en vackrare plats för en skeppssättning från yngre bronsåldern (1100-500 f.Kr.). Man tror att formen av skepp hade att göra med en önskan om att den döde skulle få en så bra färd som möjligt till livet bortom detta. Min fråga är om du tror att det bara var personer med hög samhällsställning som begravdes på detta sätt?

Inget dåligt rast-stopp om man kommer från Klintehamnshållet. Ligger precis intill väg 140 på höger sida. Lätt att stanna till vid – och sedan njuta av historia, natur, havet och en ö utanför en större ö. ❤

Från början låg här två skeppssättningar. Den ena blev helt ”bortodlad” för länge sedan. Den andra höll på att gå samma öde till mötes. Vid en arkeologisk undersökning 1959 fanns enbart stävstenarna kvar på ursprunglig plats. Som tur var fanns det en bit ner under jorden mörkfärgade rännor och gropar som angav var de borttagna stenarna stått.

Därför var det möjligt att återställa. De nysatta stenarna har markerats på insidan för att kunna skiljas från de stenar som står i sitt ursprungliga läge. 25 meter lång och 5 meter bred är måtten. Jag hade inte med måttband för att kolla om det stämde. Är man på minisemester så är man. 😉

 

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉