Uppgift 27 av 30

Uppgift: Finns i naturreservat
Svar: 1 bokstav
Tävlingstid: 18:59-20:59
Regel: Bokstaven ska vara exakt den rätta. 😉

Slutspelet går in i rond två.  25 verkliga och en fiktiv person deltar.

Efteråt:
Facit: V (Som i seger, V-tecken och victory)
Snabbast: ANITA LINDER ❤
2 deltagare hade rätt.
12 hade fel och bjuder på kvällspoängen.

Aktuell tabell efter 27-30 uppgifter:
1. Sven-Arne Petersson, 73 p.
2. Znogge, 58 p.
3. Wiolettan, 55 p.

4. Anita Linder, 47 p.
5. Anki Arvidson, 38 p.
6. Minton, 33 p.
7.  Börje Carlsson, 32 p.
8. Thomas Petersson, Primrose, 31 p.
10. Gunnel Moberg, 29 p.

11. Eva-Lotta, 27 p.
12. Signhild Hortberg, 24 p.
13. Maj Johansson, 23 p.
14. Pia Boman 13 p.
15. Ditte Akker, Ethel Hedström, 3 p.
17. Mångmamma, 2 p.
18. Kerstin Johansson, 1 p.
19. Eva Johansson, Cecilia Ottosson, Laila Larsson, Inger Börmark, Greger Byskata, Marie Kristoffersson, Annika Sohlin, 0 p.
27. Övriga i hela världen. 😉
X. Ingen Vinnare, 91 p.

Titlar:
1. Ingen Vinnare, 6
2. Wiolettan, 4
3. Sven-Arne Petersson, 4
4. Znogge, 3
5. Thomas Petersson, 2
6. Gunnel Moberg, 2
7. Signhild Hortberg, 2
8. Anita Linder, 2
9. Eva-Lotta, 1
10. Anki Arvidson, 1

Störst poängplockare (enbart som ensam):
Eva-Lotta, 19 poäng. (Uppgift 11)

Själsö är populärt

Själsöån bjöd inte på några lekande fiskar i naturreservatet. Det var enda plumpen med vår söndagsutflykt. Annars fick vi helt gratis både det ena och det andra.

Platsen Själsö andas lugn och fridfullhet. Vi återvänder gärna dit. På sommaren för att fika på bageriet längre upp med den fina utsikten. Till fiskeläget som är njutbart i alla väder, på olika sätt. Gå längs havet bland stenarna eller längre upp på stigen är balsam för själen.

Det är utomhus som gäller för barnkalas i dessa tider. Glädjen och leken måste få finnas kvar.

Här sitter några och fikar. Vi såg tre mindre sällskap som grillade på olika platser och mötte flera söndagsflanörer som gick eller sprang längs havet.

Nästan alltid står jag en stund och bara tar in havet. Inget besök är exakt likt det andra. En förälskelse för havet och kusten är livslång. ❤ Tar slut hoppas jag däremot corona gör.
Solveig spanade efter årets sista färg och gjorde en del fynd. Hon har några veckor till på sig innan ”redovisning”. Jag började fokusera på att hitta blommor som trotsat klimatet & årstiden och körde sitt eget ”race”.

Både blåeld och cikoria. I mitten av november. 🙂

Är alla krokodiler i skogen fredliga? Jag känner mig alltid obekväm med att fråga någon därute. 😉

Vi tog det säkra före det osäkra och valde skogsvägen tillbaks.

Hösttecken på hemmaplan.

Ps. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. ❤

Julibilden

Mottagarna som vi skickat 2021 års kalender till, får stå ut med två fiskelägen efter varandra.
Vid vårt första besök hösten 2018 noterade jag mängden av vissna blåeld och bestämde mig för att nästa sommar göra ett återbesök. Då var tankarna på personlig lycka och ett lyckat blogginlägg. Av bara farten har det blivit fler besök här, när vi kört norrut på kustvägen. Avstånden till favoritplatser, som växt till antalet, har i många fall upplevts kortare och kortare. Den lilla blå hittar dit själv. Våra turer 2020 på öjn har varit guld värda.

Samtidigt har avståndet till våra barn och våra vänner växt detta speciella år. Det som endast rörde sig om 50 minuter i luften och en flygbussfärd bort, som jag efter ett tag nästan kunde utantill, har flugit sin kos och gått upp i rök. Inget bolag har tagit det hållet på flera månader. I förra veckan tackade ett bolag för sig. Flygbolaget BRA, där vi har sex betalda flygbiljetter innestående, har hela tiden skjutit fram sin comeback.
Tankarna landar ändå mest i tacksamheten, vi och våra kära är fortfarande friska. ❤
Var rädd om dig, du läsare. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. November flyger i alla fall iväg, för åttonde året i rad, nästan som ”en raket”. Men det är mycket att stå i för undertecknad.

”Inget här i världen är så rättvist fördelat som förståndet. Alla tror de har fått tillräckligt.”
Jacques Tati

Tre dagar – två nätter; del 2


Akt två. Andra chansen. Vilken skillnad när vi vid tvåtiden studerade himlen. Vi lät klockan passera tresnåret, innan vi låste upp cyklarna, som de erfarna nattcyklister som vi blivit. 😊
Tog samma cykelväg som förra natten. Ändå så stor skillnad när vi nådde havet, fiskeläget Vitvär och anlände till Folhammar raukfält. Allt mer hoppfullt och betydligt varmare i luften.

Vi lämnade cyklarna och tog ungefär samma position som sist. Tvekade om vi tagit ut segern i förskott. Tänk om allt händer bakom tallskogen? Dit skulle vi inte hinna ta oss.

En viss förflyttning framåt och åt sidan, valde vi att göra. Trots att det var ljusare än ”dimmnatten” gällde det att välja rätt taktik och väg över klipporna. Se efter var fötterna placerades. Förr hade den uppgiften varit självklar och busenkel. Vig som en panter finns numera i livets backspegel.

Inställningen gryning ställdes in på systemkameran.
De sista minuterna njöt vi av det som väntade och insåg att vi befann oss på rätt ställe.

Några sekunder kände jag ändå en viss osäkerhet. Inte så att jag trodde att ”dimrullgardinen” skulle göra comeback. Men tänk om det trots allt är mer till vänster. Bakom tallarna…

Bingo!!!

En ny dag hade grytt med möjligheter att fylla den med personliga saker.

Raukarna i Folhammar och på östra kusten är bortskämda efter att ha sett biljoner soluppgångar. Därför kunde jag inte låta bli. Okej! Jag vet att det är omoget. Men när Solveig inte hörde det skröt jag för några raukar. Viskade att jag hade sett ”biljarder” SOLNEDGÅNGAR. ”Ni har inte sett en enda!” 😉

Undra hur länge blåelden kommer att glädja oss denna säsong?

Vi hittade tillbaka till cyklarna. Över fyra timmar hade gått av midsommarafton 2020. Vilken perfekt helgstart det blev för oss. Men ingen av duon funderade på att en tredje natt i rad kliva upp för att…

När andra sover


05:11 satte jag in en CD i spelaren i ”Den lilla blå” och vi gav oss av. Den här gången hade vi, för första gången sedan vi flyttade hit, våra cyklar med på cykelhållaren. Därför invigning av kategori nummer 40 – På två hjul. Du kan se vårt huvudmål på den zoomade bilden.

Här parkerade vi bilen och dukade upp frukosten på ett bord. Jag tänkte på att det stämde, det jag skrev i inlägg nummer 100. Vi skulle återkomma hit nästa år med cyklarna.
https://gotlanduppochner.com/2019/06/24/narsholmen-en-av-mina-absoluta-favoritplatser/


Den superfina polkagrisfyren kommer att få ett eget inlägg längre fram.

Vilken frihet det är att kombinera cyklandet med cykelstopp för intressanta närstudier (där var jag vitsig utan att jag tänkte på det) eller bara vara i stunden. Det går inte att komma ifrån att det känns som att befinna sig på en savann i Afrika. Liknelsen är inte ute och reser helt i fantasin. Den två kvadratkilometer stora halvön med storslagna vidder och med bara enstaka enar och talldungar ger en känsla av savann och vinner med tigerlängder mot hungriga rovdjur i Afrika. Fyrfotade utan hänsyn till de berömda två meternas avstånd.

Blåelden var inte lika intensivt blå, som förra året vid samma tidpunkt i månaden juni.

Stenmuren smälter bra in i omgivningen.

Hade jag cyklat här 1986 kunde jag ställt upp som biskådis i den kända ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret”, som spelades in på Närsholmen. Flott skulle jag sagt DA om han ville ge mig rubel som tack för besväret.

Blodnäva ser du i fronten till höger.

Det enda jag inte var helt nöjd med var att orkidén Adam och Eva gäckade oss igen. Den ska finnas här i både en röd och en gul färgvariant. Vi lämnade cyklarna och letade en bra stund vid lämpliga ställen.

Fyren finns nästan alltid med någonstans i blickfånget. Ingen risk att cykla eller gå vilse.
Undra om personerna i flygplanet hinner njuta av den vackra vyn därunder dem?

Favoritfoto. Det finns ett till som är nästan lika fint. Vet någon besökare namnet på växten? Här finns rikt med arter som trivs på torra och kalkrika marker. På sensommaren är en stor del av halvön täckt av gul fetknopp. Bra skäl till ett återbesök.

Efter att ha fotvandrat ett tag var vi tillbaka vid cyklarna igen och tog en sista titt. Återigen hade vi varit helt ensamma. Inte en enda människa såg vi. Nöjda satte vi upp cyklarna bakom bilen och åkte iväg till nästa stopp. En kyrkvaktmästare kom precis lagom i tid och öppnade kyrkporten. Vilket flyt vi hade även där. Okej. Någon i sällskapet var i efterhand inte nöjd med mina exteriörfoton. Hela kyrkan kom inte med. 😉  Orsaken var grönskan på träden. Vi körde förbi där igen för några dagar sedan.

De närmaste två blogginläggen kommer troligtvis också att handla om inlägg i kategorin ”På två hjul”. Välkommen tillbaka!

Naturen i färg; blått

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Valet av färg för mars och april var enkelt – blått som blåsippor!
På Gotland växer dessa fantastiska blommor nästan överallt. Jag som är uppvuxen i Västergötland, där det fanns gott om dem under min barndom, har verkligen saknat dem under åren i Skåne och Halland.

Himmel och hav… Vi har tagit många bilder på Östersjön under vår tid här på ön.

Damen med blå jacka dök upp som på beställning 😊 när jag stod där och försökte få till en bra bild…

Tänk att få promenera här längs havet! Inte dumt alls!

Det är fascinerande med ruiner. Kan det bli mer blått än så här i bakgrunden?

Det skulle väl vara himlen bakom Domkyrkan då…

Tusen tack säger vi till @gotlandbyz, Zenita Krantz, som vi fått låna bilden av. Insåg att blåmesarna som fanns i Botaniska trädgården INTE ville vara med på bild. Jag zoomade och knäppte, men lyckades ändå inte få till en enda bild som var skaplig. Zenita har nog både bättre kamera och mer tålamod än vad jag har – för på hennes fina bilder ser det ut som att varenda fågel är en fotomodell.

Pärlhyacinter.

Ormöga.

Kan inte låta bli… 😊 Är de vackrast i grupp eller en och en?

En annan sorts sippor – Balkansippor – som också växer på min favoritplats här i Visby – Botaniska trädgården.

Några små blå violer ville också vara med på bild.

Blev inte någon perfekt skärpa på denna hyacint, men blå är den…

Scilla – Världens mest envisa blomma? Får den själv bestämma var den vill växa kan den ta över en hel gräsmatta. Men att köpa lökar och få den att föröka sig någonstans där den inte själv vill – det är helt omöjligt. Jag har försökt på flera ställen där vi bott.

Sista bilden är fusk. Den är inte alls tagen vare sig i mars eller april.
Men bor man på Gotland och ska lägga in bilder om blått, ja då måste helt enkelt blåelden få vara med. Den är så vacker.

Dags att börja planera inför nästa inlägg… med en ny färg!

 

 

Majbilden 2020


På min drömlista när det gäller att ta med cyklarna på bilen finns givetvis Närsholmen med. Helst ska det vara under ”blåeldsäsongen”. Denna östra plats, som ofta jämförs med savannen i Afrika, blev jag kär i redan första gången som vi var här. Då hade jag lett snett om någon siare berättat för mig, att jag ska bo på Gotland i framtiden. Ibland älskar jag att ha tokfel.

”Ungdomen skulle vara ett idealiskt tillstånd om den kom lite senare i livet.”
                                                                                  Herbert Henry Asquith

Aprilbilden 2020


Hit vill jag gärna komma så snart som möjligt. Helst cykla sista etappen längs med havet, ner till Hoburgsgubben. Inte tänka på vem som ska cykla tillbaka och hämta bilen. I mina decemberdrömmar finns inte den biten med. 😉 Där finns det bara fullt med blåeld, salta havsvindar, medvind och en fullpackad fikakorg. ❤

”Det bästa sättet att sluta tänka på hur du tror att du känner dig
är att koncentrera dig på det du vet att du vet.”
                                               Maria Stuart

Gutamål – lektion 3


Ämne; Blåeld

Jag har både lärt mig och förstått att gutamålet är ett levande språk. Det utvecklas och förändras och det finns inga ”rätta” namn. Orden varierar med tid, rum och person. Det någon kallar den fina växten blåeld i en socken kan heta något liknande i grannsocknen och något väldigt olikt i en socken längre bort. Jag ska under nästa foto ge några exempel.

Svenska                              Gutamål
Blåeld                                  akatåpsar
Blåeld                                  bla akatåps
blåeld                                  blaeld
blåeld                                  blå akatåpsar
blåeld                                  blå säugblåmme
blåeld                                  blåtupp
blåeld                                  blåtåppar, blåtåpsar
blåeld                                  brummsvaigar

Personligt: Trots att blåtupp låter häftigt kommer jag att fortsätta skriva/säga blåeld i fortsättningen. 

 

Hoburgs fyr


Det hade varit många klagomål från svenska och norska handelsmän som hade haft åsikter om vikten av att ha en fyr på Gotland. Så redan 1741 föreslog Carl von Linné att en fyr skulle resas på södra Gotland.

1845 lämnade Storbritanniens minister i Stockholm en framställan till Kungliga Majestätet om behovet av en fyr på Gotlands södra udde.

Förslaget godkändes och medel beviljades för byggandet. Fyren är byggd i kalksten och hela fyrplatsen kostade 44 620 kronor. 1 oktober 1846 tändes den för första gången.

Jag tog ett sista foto ut mot bukten Rivet innan jag lämnade över kameran till ”någon” som saknade höjdrädsla och inte hade ont i en fot.

Detta är den trevliga fyrguiden Margareta som gärna berättade fakta om fyren för Solveig. Hoburgs fyr var Gotlands andra bemannade fyr (Östergarnsholm var den första redan 1806). Tornets höjd över marken är 21,7 meter.

Först installerades rovoljelampor. De byttes senare ut mot fotogenlampor för att därefter ersättas, 1915, av luxljus. 1951 blev fyrbelysningen elektrisk. 1978 blev den automatiserad och därmed avbemannad. Det är Sjöfartsverket som äger och driver fyrtornet.

Solveig erkände att det var lite läbbigt med ”klättringen” längst upp. Vet inte om det berodde på spiraltrappan eller fyrtroll. 😉

Den observante kan se både mig och ”den lilla blå”.

Fin utsikt över vidderna.

Sundre Kyrka hade vi precis besökt tidigare.

När det var dimma och det inte gick att uppfatta fyrljuset varnades skepp om närheten till land genom knallskott. I mitten av femtiotalet slutade skjutandet och ersattes av en mistlur.

Fyrbetjäningens bostadshus.

Här njöt vi extra av blåelden innan vi hoppade in i ”vår lilla blå” och fortsatte vår resa… ❤