Hoppas lägga in 3000 inlägg


Idag firas 300 blogginlägg i denna blogg om underbara Gotland. Jag ser snabbt att ”Innanför ringmuren i Visby” håller förstaplatsen efter drygt femton månaders bloggande (300 inlägg) och jag tror inte den släpper täten frivilligt i framtiden. I innerstaden finns många juveler att visa upp. Ten Doors har blivit en kaxig nykomling.

Fyra nya kategorier 2020. Fler kommer att tillkomma om vi får behålla hälsan intakt. Jag har namn på möjliga både i år och 2021.

Vilka tre kategorier är dina favoriter på bloggen? Saknar du personligen någon annan kategori? Vilken av denna bloggs hade du klarat dig utan? 😉

Naturen i färg; vit extra

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

I fredags, kom vintern vi ”väntat” på. Plötsligt fanns det möjlighet att ta de där vinterbilderna som skulle varit med i det första inlägget av ”Naturen i färg”. Vad gör man då? Jo, eftersom det är vi som bestämmer över inläggen i bloggen så lägger vi förstås till ett extra inlägg, trots att vi egentligen samlar på bilder i en helt annan färg under mars och april…
Jag cyklade hem från jobbet vid 13-tiden i fredags. Det hade regnat till och från hela förmiddagen med inslag av snöblandat regn. Jag hann hem i tid, d.v.s. innan det stora snöovädret slog till. Länge kämpade snö och ”tö” mot varandra – flingorna blev allt större, men så snart de landat på marken så smälte de bort. Till sist blev det ändå snön som vann kampen. För allteftersom vi såg ut genom våra fönster förvandlades omgivningen till ett vackert, vitt snölandskap. På kvällen gick Bosse ut med kameran. Då såg det ut så här:

Vi funderade över om vi skulle vakna till en vit eller grön värld när vi drog upp persiennen på lördagsmorgonen. Det blev det förstnämnda. Det visade sig att det slagit om och blivit minusgrader under natten. Vid vår parkering hittade jag den här lilla tappra färgklicken mitt i snön. De står säkert där och funderar över vad det var som hände…

Jag minns att jag fotograferade rosor i snö även förra året. Visst är det en häftig kontrast?

Betongfåren (”Baggen” av Anders Årfelt) som står utplacerade här och där har förmodligen sett och hört det mesta under dygnens alla timmar, året om. Lite snö bekymrar dem nog inte. Just den här Baggen står utanför Dalmansporten.

En del av ringmuren. Den fascinerar mig på många sätt och är ett perfekt objekt för den som har en kamera med sig. Nu har jag sett den i alla slags väder – och den är alltid lika fascinerande. Jag brukar alltid se den när jag är rastvakt och går runt på skolgården. Men, häromdagen var den försvunnen i dimman…

Naturens egna konstverk ligger högt på listan över konst som jag uppskattar, naturmänniska som jag är. Hade vi varit ute lite tidigare på dagen hade vi säkert hittat fler, men när vi äntligen kom ut hade solen redan smält bort en del av dem. Det porlade friskt i alla stuprännor. Fördelen med vinter när den kommer sent är att den säger ”Hej då” rätt så snabbt och försvinner igen…

Varje snöflinga är unik, sägs det. Svårt att tro när man ser många på en gång, som på den sista bilden. Men fångar man upp en snöflinga på sin mörka vante kan man se att den är ett litet konstverk. Lika unik som en människa. Vacker, men också ömtålig.

Så här i dessa orostider när vi inte ska utsätta oss för smitta eller smitta någon annan går det alldeles utmärkt att bry sig om någon genom att ringa, maila, skicka sms eller skriva ett gammalt hederligt brev eller kort.

Önskar dig en skön dag!

Text: Solveig Lidén
Foto: Bo och Solveig Lidén

 

 

Naturen i färg; vit

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Vi valde att börja med färgen vit för januari och februari. Tanken var förstås att vi skulle kunna ta några läckra bilder med snö, men så har det inte blivit. Den snö som kommit här i Visby har smält bort lika fort som den kommit ner.

Första fotoutflykten gjorde vi en blåsig januarisöndag. Varje gång vi går längs havet blir jag lika förundrad över att vi faktiskt bor här, på en ö, omgivna av Östersjön. Visst är havet vackert i sina många olika skepnader, men jag längtar inte direkt efter att ge mig ut på det. Speciellt inte när det blåser… Men fint skum blir det. Alldeles vitt!

Det sägs att svanar kan vara aggressiva. Som tur är har vi inte träffat på några av den sorten, än…

I Botaniska trädgården hittade vi den här lilla gulliga fjädern. Som på beställning låg den där. Alldeles vit!

Julros! En riktig skönhet! Blommar trots att det är både kallt och fruset. Det enkla kan också vara det vackraste.

Att hitta blommande rosor i januari hör väl inte till vanligheterna precis. Men, med den nya bloggkategorin i tankarna blev vi glatt överraskade när vi fångade in den här på bild.

Snöbär. Barndomsminnen poppar upp. Där jag gick av skolbussen fanns en trädgård och vid gränsen ut mot gatan växte just snöbär. Såklart att jag, och de andra som hoppade av vid samma hållplats, tryckte på några snöbär varje dag den tid på året då de fanns. Vem kom på idén? Ingen aning… men ser, när jag googlar, att bären även kallas smällbär eftersom de spricker med ett puffande ljud när de kläms ihop.

Snödroppar. Känns en aning oroande att snödropparna nästan har blommat klart fast det fortfarande bara är februari. Det latinska namnet betyder ”växa vid snö”. Det behöver våra snödroppar på Gotland inte göra i år.

Tusensköna. En av tusen… eller hundratusen… Kanske är det så att man måste fånga bara en för att verkligen kunna se hur vacker den är.
Den som vill slippa tandvärk under resten av året ska äta upp de tre första tusenskönorna man ser på våren (enligt gammal folktro).
Det fungerar dessvärre inte här för vi har haft blommande tusenskönor hela vintern, så vilka är vårens tre första? Hursomhelst, tusenskönor ska man inte förakta. De har medicinska egenskaper och har länge använts inom folkmedicinen.

Utanför en läckert blå dörr i Visby hade någon ställt ut en kruka med vita hyacinter. Tack för det!

Som vi väntat, inte bara på att kunna fota snö, frost eller is utan även på intensivt blå himmel med fantastiska vita moln. Kanske skulle vi inlett bloggkategorin med färgen grå istället. För årets två första månader har bjudit på många nyanser av grå himmel, grått hav och grått regn.
Så blev det till slut en solig fredag! Någonstans där uppe på himlen skymtar några cirrusmoln eller fjädermoln.

… mars/april… snart är det dags att ge sig ut och fota en ny färg.
Vilken? Det avslöjas i slutet av april. 😉
Text och foto: Solveig Lidén

Ps. Tjugoåttonde februari, så här alldeles i slutet av den kortaste månaden, vaknade vi och såg ut över en helt vit gård. Vid bilen fångade jag in spåren av någon som passerat i den orörda snön. Några fler bilder blev det inte… för när vi kom ner till Almedalen kunde vi bara konstatera att det inte alls var lika vitt där. Det blev iallafall en snöbild till sist… Ds

Kalkugnskajen


Efter en god lunch vid hamnen i Klintehamn ämnade vi besöka ett fiskeläge, som ligger söder om hamnen i Klinte.
Så här nära kom vi aldrig. Jag hade zoomat och insåg att systemkameran inte var lämpad för en simtur – inte jag heller. 😉

Men jag såg också genom linsen en grusväg som vi tydligen hade missat.

Som jag skrivet x antal gånger är jag svag för de gamla fiskelägena på Gotland. De sätter alltid igång mina tankar.

Alla fiskelägen har naturligtvis sin brokiga historia. Hade jag fått önska fritt skulle jag velat sitta på en ”ljugarbänk” vid varje fiskeläge och prata med någon gammal väderbiten man, som berättade anekdoter.

Två detaljbilder.

Innan vi tog våra steg tillbaka till ”den lilla blå”…

… gick vi ut på bryggan och njöt av havsluften, havet, fåglar, den fria utsikten och livet i största allmänhet. Det är sådant här som jag lever för. När jag slipper tänka på mörka moln och tillkortakommanden. Bara vara i stunden och i sällskap med den människa som betyder allra mest för mig.

Hoppas fiskebodarna runt Gotland får finnas kvar länge till.

Eftertext:
Jag letade på nätet efter fakta och hittade detta fina blogginlägg,  http://stenstugu.com/wp/kalkugnskajen/ som gör att min längtan till april förstärkts. Du måste gå in på det och njuta av en otroligt vacker vårblomma i min favoritfärg, andra fina foton och en personlig text som tilltalar mig mycket och som dessutom går direktvägen in i mitt hjärta. För Ingrid som bloggägaren heter har fångat det där som jag nämnt några gånger på mina två bloggar och i mina tre böcker. Kan du komma på vad jag syftar på?

Tack Ingrid för att jag fick dela ditt blogginlägg. 😊

Båtflyktingarna från Baltikum


Vi befinner oss vid hamnområdet i Slite och jag tänker tillbaka till andra världskriget när ryssarna ryckte fram i Baltikum.

Det var hit som många i befolkningen flydde. Ofta rörde det sig om båtar i dåligt skick. Undra hur många som aldrig nådde fram?

När flyktingströmmen var som störst 1944 kunde det komma femton båtar om dygnet. Över 11 000 baltflyktingar anlände till Gotland mellan 1943 och 1946.

Efter en tid på förläggningar sändes de vidare till läger på fastlandet.

Det ska tilläggas att det även kom hit avhoppade tyska soldater i slutet av kriget. Ett interneringsläger i Havdhem (Lagerlingen) hade plats för 600 tyska krigsfångar. Avhopparna fick bara stanna några få månader. Sedan skickades männen vidare mot en oviss framtid. En solskenshistoria är att flera av dem blev vänner med Havdemsborna och höll kontakt livet ut.

Ps. Under många år träffade jag vid vissa tillfällen en man som hade kommit ENSAM med en båt. Jag var ung och han var fåordig. Men oj vad impad jag var av den mannen i smyg. Både för vad han gjorde då och i det sammanhang som jag träffade honom inom. Det stod flera gånger om honom i tidningen. Men bäst var alla anekdoter som jag fick från andra håll. 😉

 

27. Sundre kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Längst ner på Gotlands sydkust ligger Sundre Kyrka. Det utsatta läget på ön med havet på alla sidor gjorde, att detta och några till kastaler byggdes av säkerhetsskäl. Då var det perfekt att bygga försvarstornet på kullen vid kyrkan. För därifrån ser man långt ut till havs i syd, väst och öst. Sundre kastal är byggt någon gång på 1100-talet och är ett av de bäst bevarade på ön. Ändå ska den enligt en sägen blivit belägrad av Valdermar Atterdags krigare 1361.

Kyrkogårdsmuren är hög och kraftig och till största delen medeltida.
Innan vi gick in i kyrkan var vi bara tvungna att zooma in och njuta av det vi hade sett på vägen dit, en stund tidigare.

Vallmofält är vi svaga för. Idag om exakt fyra veckor är det vårmånad. Sedan så… 

Kyrkan är en av de minsta på ön och är byggd i sandsten, som är det vanligaste materialet i de södra socknarna. Långhuset och koret uppfördes under 1200-talets första hälft. Tornet kom till lite senare. Kyrkan anses vara ett ganska enhetligt romanskt byggnadsverk.

Triumfkrucifixet tillkom först på 1400-talet.

Frismålningar av Passionsmästaren enligt tryckt text.

Träskulpturen av den sörjande Maria är från mitten av 1200-talet.

Dopfunten hittar jag ingen fakta om.

Inte heller om altaruppsatsen.

Däremot finns det en spännande äldre sägen om två röda ädelstenar som ska vara inmurade i en yttervägg i söder. Enligt storyn ska ett odjur som levde på Gotlands sydspets ibland tröttnat på vattenlivet och kommit upp på landet och lekt med en röd ädelsten. En gång lekte den för vilt och tappade leksaken som sprack i två delar. Några dagar senare hittade en bonde bitarna. Han murade in dem i kyrkoväggen. Sant är att de kan ses i fasaden. Avslutningsvis finns det en annan variant av sanningen som lät mindre intressant. 😉

Tänkvärda ord:
”Bättre vara ödmjuk bland de ringa
än dela byte med de högmodiga.”
                             Ordspråksboken

 

 

 

Kajsarn/Kajsartornet

Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad.
Jag tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉

Det gick hett till i Visby 1679 när Visborgs slott sprängdes och därmed blev staden utan fängelse. Den 28 juli två år senare beslutade Visby Rådhusrätt att utse Kajsarn till Länsfängelse. Kajsartornet som det numera heter var tänkt att vara ett reservfängelse tills ett nytt fängelse hade byggts. Av för mig okända orsaker dröjde det ända fram till 1859 (180 år) innan den planen verkställdes.

Mitt på Södra Murgatan står jag och samlar mod.

Men inte så mycket att jag ville testa känslan av att ha ”låst huvud”. Hade du vågat? Jag har gjort det en gång på Österlen. (Glimminge hus)

Kajsarn byggdes samtidigt som ringmuren och är troligen det äldsta marktornet. Innan det blev stadens fängelse var det både lagerhus och försvarstorn. Dessutom var det minst fem plan högre och hade kryssvalv. Måste ha sett mäktigt ut på långt håll.

”Cell nummer tre, Här är det inte okej att prata halländska”, sa medeltidsmannen till mig. 😊 Nej. Det sa han inte. Istället ville han ha betalt. Klädseln hörde antagligen ihop med att Medeltidsveckan höll på som mest.

Rummet kallades för ”mellersta tornrummet” och var en gemensamhetscell.

Tortyrredskap hade två namn; ”Kåken” och ”Schavotten” som jag nämnt i mitt inlägg om Klinttorget. Alla som passerade förbi den som satt fjättrad såg ”allt”. Det var syftet med ett offentligt straff med spö & ris. Förnedras. Klinttorget kallades för ”Spötorget”. Till slut klagade grannarna över oljudet och ”nöjet” flyttades utanför stadsmuren, till ett område i söder.

Pest eller kolera? Repet ansågs mer förnedrande än bilan. Avrättning med svärd var mer hedersamt än med yxa under medeltiden.
Väntan på domen kunde ta lång tid, flera månader. Det hände många olika saker i fångenskapen. Barn föddes. Människor dog. Det sistnämnda var ett stort problem. Liken hann börja ruttna innan männen med makt hade bestämt sig för om liken skulle begravas i vigd jord eller på galgbacken.

Det fanns fasta regler för fångarna. Här är några av dem: En gång om dagen fick de vistas en stund på gården. Bläck & penna fick inte nyttjas. Vedmängden var fast, oavsett årstid och väder.

Skönt att stänga av allt hemskt ett kort ögonblick och titta ut mot friheten och de moderna bilarna. Men allt är långt ifrån ”bra” i vår supermoderna värld. Vi går mot en osäker framtid för kommande generationer om inte ”maktens människor” fattar obekväma beslut och lotsar mot hållbara värden i naturen. Sekunderna tickar iväg. En efter en. Fler ”rätt sorts kvinnor” tror jag behövs i främsta ledet. Egoism måste läggas åt sidan. Empati behöver spridas som maskrosor i vinden. Vi behöver känna ”Tro” som Marie Fredriksson så vackert sjöng.

Kajsarn saknade skyttespringor men hade ljusgluggar.

Helt utan ljus var det i mörkerarresten i bottenvåningen.
Där satt den nära 80 år gamla ”Lilla Ingeborg”, Ingeborg Jonasdotter i mörkret 1705, med minskad matmängd och helt isolerad. Hon var anklagad för djävulsdyrkan och häxeri. För att tvinga fram ett erkännande torterades hon svårt med tumskruv. Den stackars oskyldiga kvinnan flyttades till Lamberts torn (numera Kruttornet) där hon avled på nyårsafton samma år. Det måste varit en befrielse för ”Lilla Ingeborg”. Jag skäms för mina förfäder när jag läser sådant här.

Vad skönt att vara en fri man och kunna cykla iväg i solskenet. Inte bli gripen för jag hade fel kläder. (Saknade medeltidskläder) Fast hade jag valt ”Kejsarens nya kläder” eller lånat ”Adamsdräkten” kunde jag behövt en rejäl nerförsbacke och gott om möjligheter att kvickt… 😉

Fotnot:
Jag kommenterar lämnade kommentarer med en symbol. Jag är inne i en intensiv inläsningsperiod. Detta är sista blogginlägget i januari.
Glöm inte bort att min musik/nummer-tävling stängs 23:59, 31 januari, på andra bloggen. Här är genvägen dit. https://bosseliden.wordpress.com/2020/01/17/min-musiksmak-dina-sex-chansningar-2-20/
Ha en fin avslutning på januari.

Kajsarporten

Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad.
Jag tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉

Om du kommer med bil från färjan till Gotland och är supersugen på att direkt besöka Visby innanför ringmuren, är det möjligt att du parkerar utanför Kajsarporten. Porten ligger på östra sidan av landmuren.
Här har du utsikten från insidan. Gatan, som fotografen hade placerat både sina skor och fötter på, heter Södra Murgatan.

Tack vare en Visbykvinna blev porten till 1661. Därför kan vi i efterhand tacka fru Margareta Bönderby som fick sin önskan uppfylld. Maggan ville ha en lättare möjlighet att nå sina betesmarker utanför Stadsmuren. ”Denna begäran blev efter betänkande beviljat” står det på en skylt.
I bakgrunden ser du den höga byggnaden, Visbys vattentorn.

Fotnot:
Imorgon ska jag visa och berätta otäckheter om ”grannen”, tornet bredvid. Där skulle jag inte vilja sova ens en enda natt.
.

26. Sproge kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Ännu en kyrka som ligger längs med väg 140.

Enligt skrift blev kyrkan från 1200-talets första hälft, mycket illa åtgången vid en genomgripande ombyggnad 1839-40. Tidigare hade långhuset ex. fyra kryssvalv.

Triumfkrucifixet är det enda kultföremål som bevarats i kyrkan från medeltiden. I Gotlands Fornsal ska finnas en illa sargad madonnabild.

Altaruppsatsen med detaljer. Altartavlan är från 1669 och målad av Johan Bartsch d.y. Känns namnet bekant? 😉

Dopfunten är från samma tid.

Det finns tre medeltida gravhällar som flyttats till koret från kyrkogården. En av dem med runinskrift kallas för ”Peststenen”. Det finns en sorglig tradition bakom detta. Orsaken är pesten som 1710-11 slog till hårt. Samtliga överlevande kunde därför rymmas på stenen.

I tornbågen finns denna runbildsten från 1000-talet. Texten berättar om två bröder som hette Gairvatr och Audvatr. De gjorde ett ”kummel” (sjömärke) över sin moder. Du kan se den avlidna färdas i släde till dödsriket.
En tid användes bildstenen som piscina=uttömningskanal för sköljvattnet från de heliga kärlen.

På andra sidan finns en annan stentavla som är ett minne om en engelsk flygare, RAF, som störtade i Östersjön under andra världskriget. Hans döda kropp spolades i land på stranden i Sproge.

Här har du återvägen mot utgången.

Tänkvärda ord:
”En tagg i ögat vållar tårar,
och en tagg i hjärtat blottar dess sårbarhet.”
                                      Jesus Syraks vishet

 

 

Raukfältet i Folhammar


På fotot ser du populära turistorten Ljugarn på Gotlands östkust. Därifrån följer man strandvägen ett par kilometer nordost ut, längs den långa sandstranden.
Först hade vi stannat till i det tuffa fiskeläget Vitvär där jag hörde rejäla mystiska smällar och hade fel om orsaken. https://gotlanduppochner.com/2019/11/29/kungligt-besok-i-vitvar/
Sedan var det bara att hålla tummarna så vi slapp ovädret som mullrade på avstånd från havet. Nu i efterhand vet jag såklart att det gick bra. Vi hann till och med njuta av varmt kaffe och andra medhavda ätliga saker i den nyinköpta fikakorgen.
(Jag kan inte låta bli. Därför sätter jag inte ut något kommatecken efter ordet SAKER. För jag vill fantisera om hur jag och Solveig tränger ihop oss i fikakorgen och kurar. Dessutom tror jag att 2/3 av läsarna inte märker felskrivningen utan min hjälp.) 😀

Jag älskar de fantasieggande raukarna och anser att Folhammar är ett av de vackraste raukfälten på Gotland. En del av raukarna är ca 6 meter höga. Det du bör veta är att det ligger i ett naturreservat med mycket annat intressant att skåda när det gäller växtlighet.

Hade jag varit här som barn är jag inte säker på att mina föräldrar fått med mig hem. Inte om jag kombinerade min klätterglädje med ”gömme”. En farlig kombination. Sant är att det lockade till klättring även denna gång.

Jag smög försiktigt för att inte störa havsvakten Raukfrid som höll stenkoll utåt havet. 😉
Revkalkstenen är rik på fossil.

Vi spanade efter den omtalade kamelen.

Den måste det vara.

När det började komma  droppar från skyn och Tor slog på hammaren vände vi tillbaka.

Jag förstår att det är ett populärt picknickområde. Det finns iordningsställda grillplatser och bänkar och bord. Annars är det bara att slå sig ner vid ”foten” vid din favoritrauk.

Nu var det kyligare och hade blåst upp. Tur det bara återstod en rask promenad genom tallskogen till parkeringen.
Återigen slog det mig. Den som gillar naturupplevelser utöver det vanliga måste älska att besöka Gotland.