Solsänget levde upp till sitt namn

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Man kan inte beställa solnedgångar. De bara blir – eller inte…

Efter några år som boende på Gotland har vi lärt oss att det är något visst med solnedgångarna i Visby. Många är de kvällar när solen helt plötsligt, efter en hel dags frånvaro, glimtar till en stund innan det är dags för den att gå ned.

Vi har också lärt oss att det inte alltid blir en sådan där underbar solnedgång som vi trott, trots att solen strålat från en klar himmel tidigare på dagen.

Med andra ord har vi, av erfarenhet, förstått att solnedgångar inte är beställningsbara. Ibland blir de helt fantastiska, andra gånger blir de lite halvbra eller inte alls…

Det händer också att jag står där med kameran och bara väntar på att ljuset ska bli så där perfekt – och så plötsligt försvinner solen bakom en – färja!

Som tur är så förflyttar sig färjor framåt – så med lite lagom tålamod kommer solen fram igen.

Ibland väljer jag att låta ett planerat ”hinder” komma i vägen. Som t.ex. den här skylten som talar om att jag älskar Visby.

Och jag kan ju förstås inte låta bli att låta kameran krypa lite närmare och låta halva bokstaven B skapa en ram runtom.

Den här gången blev himlen vackert pastellfärgad. Andra gånger har jag sett den flammande röd. Man kan inte beställa solnedgångar. Bara tacksamt ta emot den skönhet som ges. /Solveig

Votivskepp

Fårö kyrka

”De tio utvalda” denna gång handlar om Votivskepp, skepp som kan förekomma i de medeltida kyrkorna. Jag vet inte om de är vanligare bland kyrkorna vid kusten. Däremot vet jag att skeppen (fartygen) ofta var en gåva som är en förbön och de är väldigt exakt gjorda när det gäller detaljer. Sedan finns det självklara sambandet. Kyrkorna liknas vid ett skepp och gångarna kallas för just skepp. Skeppen ligger i kyrkorummets längdriktning åtskilda av pelare och kolonner.

Atlingbo kyrka
Hellvi kyrka
Martebo kyrka
Näs kyrka
Othem kyrka
Rute kyrka
Väskinde kyrka
Öja kyrka
Östergarn kyrka

En dag sattes det historiskt rekord

Någon dag under vecka 29 sattes det nytt besöksrekord i Gotlands historia. Så många har tidigare aldrig samtidigt befunnit sig på öjn. Enligt Destination Gotlands uppgifter fanns här 76 300 fler personer än de som räknas som fastboende.

Veckan efteråt sjönk det till 72 200 och under vecka 31 landade det på ”skrala” 😉 60 600 personer. Det ska bli intressant att läsa när Destination Gotland sammanfattar säsongen 2021.

Undra om jag skulle bli rik om jag tillverkade ett slags ”båthorn”, motsvarighet till skohorn, för de som tycker det är knepigt att ”parkera” sin lilla skuta? 🙂
För den som älskar glass, båtar och människor borde det vara ett paradis att slicka i sig både det ena och andra på en bänk utanför Glassmagasinet. Ibland har jag knepigt att välja glass-sorter där. Har du också det? En gång hann det nästan bli höst och min fantasihjärna tyckte att den unga expediten fick djupa rynkor i pannan och började få gråa snabbväxande hårstrån. Eller så var det bara för att jag hade valt sorten fantasilakrits. 🙂

Skäl att återvända

Sudret med sina fem sydliga socknar – Öja, Fide, Hamra, Vamlingbo och Sundre är en favoritlandtunga på Gotland. ❤ Nästa gång får cyklarna följa med på turen. ”Den lilla blå” får acceptera de extra kilona utanför plåten.

Hit vill vi också cykla en tidig sommarmorgon. För att inte trötta ut cyklarna tänkte vi låta dem åka snålskjuts den första biten från Visby. 😉

Än återstår det några nya platser att besöka vid Högklint.

Jag har alltid varit svag för kombinationen att återse vackra platser och upptäcka nya. Vid trakten av Kyllaj finns många vita fläckar för oss. Andra gången här, när vi cyklade, kom vi fel och jag längtar efter en andra chans.

Halvön Asunden kan jag verkligen rekommendera. Där får du, i rätt väder, en dos av mycket intressant och tilltalande.

S:t Olofsholm kommer vi att återvända till för att traska ner mot stranden.

Gotanduppochner har en oskriven regel, att aldrig lägga in en solnedgång/soluppgång från exakt samma ställe. Vi har otaliga möjligheter att variera oss på Gotland. Samtidigt tycker jag att alla ser annorlunda ut och har hur många variationer som helst. Om några dagar finns möjligheten att vi får se himlaspelet från ny plats. Solveig gillar soluppgångar mest. För mig är de extra exotiska eftersom jag är ett västkustbarn. Annars gillar jag båda upplevelserna. Vad tycker du bloggläsare?

Blåeld är både vacker att se på och gör sig bra på bild. Förra året väntade jag in ”rätt tidpunkt” innan det blev ett inlägg från fiskeläget Nyhamn. Nu har jag en lång hemlig lista på platser som jag vill besöka, när blå säugblåmme är som vackrast. Vilket innebär att vi inte kommer att hinna med att bocka av listan under 2021. 😉

Fårö kommer vi att besöka igen. Kanske tar vi en tur dit när vi bara har 12 minuter till ön. Möjligtvis några minuter till från stugan. 😉 Annars uppskattar jag att inte välja de närmaste vägarna. Vilka fantastiska, roliga och annorlunda platser det går att stöta på genom att ”köra vilse” eller sänka bilhastigheten. Gotland är ett smörgåsbord av rang. Levererar den ena rätten efter den andra. ❤

Hoppas lägga in 3000 inlägg


Idag firas 300 blogginlägg i denna blogg om underbara Gotland. Jag ser snabbt att ”Innanför ringmuren i Visby” håller förstaplatsen efter drygt femton månaders bloggande (300 inlägg) och jag tror inte den släpper täten frivilligt i framtiden. I innerstaden finns många juveler att visa upp. Ten Doors har blivit en kaxig nykomling.

Fyra nya kategorier 2020. Fler kommer att tillkomma om vi får behålla hälsan intakt. Jag har namn på möjliga både i år och 2021.

Vilka tre kategorier är dina favoriter på bloggen? Saknar du personligen någon annan kategori? Vilken av denna bloggs hade du klarat dig utan? 😉

Naturen i färg; vit extra

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

I fredags, kom vintern vi ”väntat” på. Plötsligt fanns det möjlighet att ta de där vinterbilderna som skulle varit med i det första inlägget av ”Naturen i färg”. Vad gör man då? Jo, eftersom det är vi som bestämmer över inläggen i bloggen så lägger vi förstås till ett extra inlägg, trots att vi egentligen samlar på bilder i en helt annan färg under mars och april…
Jag cyklade hem från jobbet vid 13-tiden i fredags. Det hade regnat till och från hela förmiddagen med inslag av snöblandat regn. Jag hann hem i tid, d.v.s. innan det stora snöovädret slog till. Länge kämpade snö och ”tö” mot varandra – flingorna blev allt större, men så snart de landat på marken så smälte de bort. Till sist blev det ändå snön som vann kampen. För allteftersom vi såg ut genom våra fönster förvandlades omgivningen till ett vackert, vitt snölandskap. På kvällen gick Bosse ut med kameran. Då såg det ut så här:

Vi funderade över om vi skulle vakna till en vit eller grön värld när vi drog upp persiennen på lördagsmorgonen. Det blev det förstnämnda. Det visade sig att det slagit om och blivit minusgrader under natten. Vid vår parkering hittade jag den här lilla tappra färgklicken mitt i snön. De står säkert där och funderar över vad det var som hände…

Jag minns att jag fotograferade rosor i snö även förra året. Visst är det en häftig kontrast?

Betongfåren (”Baggen” av Anders Årfelt) som står utplacerade här och där har förmodligen sett och hört det mesta under dygnens alla timmar, året om. Lite snö bekymrar dem nog inte. Just den här Baggen står utanför Dalmansporten.

En del av ringmuren. Den fascinerar mig på många sätt och är ett perfekt objekt för den som har en kamera med sig. Nu har jag sett den i alla slags väder – och den är alltid lika fascinerande. Jag brukar alltid se den när jag är rastvakt och går runt på skolgården. Men, häromdagen var den försvunnen i dimman…

Naturens egna konstverk ligger högt på listan över konst som jag uppskattar, naturmänniska som jag är. Hade vi varit ute lite tidigare på dagen hade vi säkert hittat fler, men när vi äntligen kom ut hade solen redan smält bort en del av dem. Det porlade friskt i alla stuprännor. Fördelen med vinter när den kommer sent är att den säger ”Hej då” rätt så snabbt och försvinner igen…

Varje snöflinga är unik, sägs det. Svårt att tro när man ser många på en gång, som på den sista bilden. Men fångar man upp en snöflinga på sin mörka vante kan man se att den är ett litet konstverk. Lika unik som en människa. Vacker, men också ömtålig.

Så här i dessa orostider när vi inte ska utsätta oss för smitta eller smitta någon annan går det alldeles utmärkt att bry sig om någon genom att ringa, maila, skicka sms eller skriva ett gammalt hederligt brev eller kort.

Önskar dig en skön dag!

Text: Solveig Lidén
Foto: Bo och Solveig Lidén

 

 

Naturen i färg; vit

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Vi valde att börja med färgen vit för januari och februari. Tanken var förstås att vi skulle kunna ta några läckra bilder med snö, men så har det inte blivit. Den snö som kommit här i Visby har smält bort lika fort som den kommit ner.

Första fotoutflykten gjorde vi en blåsig januarisöndag. Varje gång vi går längs havet blir jag lika förundrad över att vi faktiskt bor här, på en ö, omgivna av Östersjön. Visst är havet vackert i sina många olika skepnader, men jag längtar inte direkt efter att ge mig ut på det. Speciellt inte när det blåser… Men fint skum blir det. Alldeles vitt!

Det sägs att svanar kan vara aggressiva. Som tur är har vi inte träffat på några av den sorten, än…

I Botaniska trädgården hittade vi den här lilla gulliga fjädern. Som på beställning låg den där. Alldeles vit!

Julros! En riktig skönhet! Blommar trots att det är både kallt och fruset. Det enkla kan också vara det vackraste.

Att hitta blommande rosor i januari hör väl inte till vanligheterna precis. Men, med den nya bloggkategorin i tankarna blev vi glatt överraskade när vi fångade in den här på bild.

Snöbär. Barndomsminnen poppar upp. Där jag gick av skolbussen fanns en trädgård och vid gränsen ut mot gatan växte just snöbär. Såklart att jag, och de andra som hoppade av vid samma hållplats, tryckte på några snöbär varje dag den tid på året då de fanns. Vem kom på idén? Ingen aning… men ser, när jag googlar, att bären även kallas smällbär eftersom de spricker med ett puffande ljud när de kläms ihop.

Snödroppar. Känns en aning oroande att snödropparna nästan har blommat klart fast det fortfarande bara är februari. Det latinska namnet betyder ”växa vid snö”. Det behöver våra snödroppar på Gotland inte göra i år.

Tusensköna. En av tusen… eller hundratusen… Kanske är det så att man måste fånga bara en för att verkligen kunna se hur vacker den är.
Den som vill slippa tandvärk under resten av året ska äta upp de tre första tusenskönorna man ser på våren (enligt gammal folktro).
Det fungerar dessvärre inte här för vi har haft blommande tusenskönor hela vintern, så vilka är vårens tre första? Hursomhelst, tusenskönor ska man inte förakta. De har medicinska egenskaper och har länge använts inom folkmedicinen.

Utanför en läckert blå dörr i Visby hade någon ställt ut en kruka med vita hyacinter. Tack för det!

Som vi väntat, inte bara på att kunna fota snö, frost eller is utan även på intensivt blå himmel med fantastiska vita moln. Kanske skulle vi inlett bloggkategorin med färgen grå istället. För årets två första månader har bjudit på många nyanser av grå himmel, grått hav och grått regn.
Så blev det till slut en solig fredag! Någonstans där uppe på himlen skymtar några cirrusmoln eller fjädermoln.

… mars/april… snart är det dags att ge sig ut och fota en ny färg.
Vilken? Det avslöjas i slutet av april. 😉
Text och foto: Solveig Lidén

Ps. Tjugoåttonde februari, så här alldeles i slutet av den kortaste månaden, vaknade vi och såg ut över en helt vit gård. Vid bilen fångade jag in spåren av någon som passerat i den orörda snön. Några fler bilder blev det inte… för när vi kom ner till Almedalen kunde vi bara konstatera att det inte alls var lika vitt där. Det blev iallafall en snöbild till sist… Ds

Kalkugnskajen


Efter en god lunch vid hamnen i Klintehamn ämnade vi besöka ett fiskeläge, som ligger söder om hamnen i Klinte.
Så här nära kom vi aldrig. Jag hade zoomat och insåg att systemkameran inte var lämpad för en simtur – inte jag heller. 😉

Men jag såg också genom linsen en grusväg som vi tydligen hade missat.

Som jag skrivet x antal gånger är jag svag för de gamla fiskelägena på Gotland. De sätter alltid igång mina tankar.

Alla fiskelägen har naturligtvis sin brokiga historia. Hade jag fått önska fritt skulle jag velat sitta på en ”ljugarbänk” vid varje fiskeläge och prata med någon gammal väderbiten man, som berättade anekdoter.

Två detaljbilder.

Innan vi tog våra steg tillbaka till ”den lilla blå”…

… gick vi ut på bryggan och njöt av havsluften, havet, fåglar, den fria utsikten och livet i största allmänhet. Det är sådant här som jag lever för. När jag slipper tänka på mörka moln och tillkortakommanden. Bara vara i stunden och i sällskap med den människa som betyder allra mest för mig.

Hoppas fiskebodarna runt Gotland får finnas kvar länge till.

Eftertext:
Jag letade på nätet efter fakta och hittade detta fina blogginlägg,  http://stenstugu.com/wp/kalkugnskajen/ som gör att min längtan till april förstärkts. Du måste gå in på det och njuta av en otroligt vacker vårblomma i min favoritfärg, andra fina foton och en personlig text som tilltalar mig mycket och som dessutom går direktvägen in i mitt hjärta. För Ingrid som bloggägaren heter har fångat det där som jag nämnt några gånger på mina två bloggar och i mina tre böcker. Kan du komma på vad jag syftar på?

Tack Ingrid för att jag fick dela ditt blogginlägg. 😊

Båtflyktingarna från Baltikum


Vi befinner oss vid hamnområdet i Slite och jag tänker tillbaka till andra världskriget när ryssarna ryckte fram i Baltikum.

Det var hit som många i befolkningen flydde. Ofta rörde det sig om båtar i dåligt skick. Undra hur många som aldrig nådde fram?

När flyktingströmmen var som störst 1944 kunde det komma femton båtar om dygnet. Över 11 000 baltflyktingar anlände till Gotland mellan 1943 och 1946.

Efter en tid på förläggningar sändes de vidare till läger på fastlandet.

Det ska tilläggas att det även kom hit avhoppade tyska soldater i slutet av kriget. Ett interneringsläger i Havdhem (Lagerlingen) hade plats för 600 tyska krigsfångar. Avhopparna fick bara stanna några få månader. Sedan skickades männen vidare mot en oviss framtid. En solskenshistoria är att flera av dem blev vänner med Havdemsborna och höll kontakt livet ut.

Ps. Under många år träffade jag vid vissa tillfällen en man som hade kommit ENSAM med en båt. Jag var ung och han var fåordig. Men oj vad impad jag var av den mannen i smyg. Både för vad han gjorde då och i det sammanhang som jag träffade honom inom. Det stod flera gånger om honom i tidningen. Men bäst var alla anekdoter som jag fick från andra håll. 😉