Med inslag av sol

Så länge vi satt inne och såg ut genom fönstret blev vi lurade. Vi trodde att det inte bara var soligt utan också varmt…. Sedan lyssnade vi till vinden och insåg att det blåste rätt friskt. Alltså gällde det att klä sig varmt innan vi gav oss iväg till Åhsbergska hagen.

Ganska snart dök rubriken upp i mina tankar. Solen skapade verkligen mönster i naturen, som ett inslag i en väv.

Det fanns en liten aning av vår i luften trots att det bara var den artonde februari. Åtminstone kändes det så när vi lyssnade på fåglarna.

Murgrönan är allestädes närvarande i Åhsbergska hagen. Den skapar en speciell känsla där den klättrar omkring, både högt och lågt.

Vi såg både vandrare och andra fotografer. Lite avundsjukt konstaterade vi att fågelfotografens kamera höll en helt annan klass än vår.

Efter en stunds letande så fanns de plötsligt där, årets första blåsippor. Nåja, det får väl erkännas att vi inte blev först i år heller. Har sett flera bilder med gotländska blåsippor på Instagram. Inte blev skärpan något att skryta med, men man kan ju undra vad det är för en figur vars skugga syns tydligt på blåsippsbladet.

Efter ett tag längtade både jag och Bosse efter att få komma in och värma oss. På väg hem över gården kunde jag inte låta bli att fota snödropparna. Dessa tuffa blommor som inte bryr sig om varken snö eller kyla. De bara vet när det är dags för dem att blomma ut och sprida vårkänslor till oss frusna människor.

Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

All vår början bliver svår…

Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.

”All vår början bliver svår, bättre går det år från år” är en ramsa från Prinsens ABC-bok från 1883. Kom att tänka på den när jag skulle sätta rubrik till detta inlägg. För några veckor sedan fick jag ett nytt macro till kameran. En spännande utmaning väntar…

Nu gäller det att hålla koll på inställningar, avstånd… och så var det det där med att orka hålla kameran stilla, för den har blivit så tung med det nya objektivet på. Jag kom att tänka på hur det var en gång i tiden när min storebror skulle försöka lära mig något nytt. Efter ett tag gav han oftast upp eftersom jag ganska snabbt ville försöka själv istället för att lyssna på honom som kunde. ”Jag kan! Jag kan!” lär jag ha sagt. Tycker nästan jag känner igen den där känslan när Bosse påminner mig om att vi har en gedigen, digital handbok till vår kamera. Läsa på? Nja, det känns inte så lockande. Alltså går det ungefär 20 misslyckade bilder, minst, på en som jag blir någorlunda nöjd med.

Skärpan i bilden hamnar på de mest konstiga detaljer. Andra gånger blir det ingen skärpa alls. Fotot på trädet med det ovanliga namnet Apskräck blev det ingen riktig skärpa i, men bakgrunden blev häftig..

Trollhassel är en tapper vinterblommare. Jag läste att den kan blomma på bar kvist redan innan jul och att den sedan kan fortsätta blomma hela vintern. Tror inte att den blommade när vi gjorde vårt julaftonsbesök i Botan, eller också var det bara så att vi missade den då. Nu i januari stod den i full blom. Vacker eller hur?

Giftsumak har en varningsskylt bredvid! Dekorativ, men här gäller verkligen uppmaningen ”Se, men inte röra!”

Det här känns väl som Gotland dubbelt upp?

Julaftonsrosorna hade fått ge upp efter en period med snö och minusgrader. Knoppen som stod tåligt kvar, var för tillfället utsmyckad med en vattendroppe…

Favorit i repris – julros.

Det här lilla konstverket får avsluta dagens inlägg. Funderar över om det kan vara en fjärilsbuske. Vilket som, jag ser fram emot att få återvända till Botan om en månad igen.
Då kanske jag till och med har köpt ett stativ så att kameran står stilla. Och kanske, kanske finns det lite mer hopp om vår då. För just nu både snöar och yr det utanför fönstret…

Text och bild: Solveig Lidén

S:t Olofs kyrkoruin

När kyrkorna byggdes var Wisby rikt, berömt och hade makt. Tiden var början av 1200-talet och Wisby var en av de största städerna i Europa. Nu är det bara domkyrkan kvar i staden, från glansåren. De som är ruiner ska presenteras i denna kategori.

I det sydöstra hörnet av Botaniska Trädgården finns en ruin under gömman av murgröna.
S:t Olovs kyrkoruin var en av Visbys största och mest påkostade kyrkor. Den byggdes troligen i början av 1200-talet. Kyrkan hade formen av en basilika. Vilket innebar ett högt mittskepp och längre sidoskepp.
Det enda som går att beskåda ovan mark våren 2019 är delar av kyrkans västtorn.

Klart jag var frestad av de två orden ”ovan mark”, men vågade inte gräva djupare i den sista informationen. Hade ju valt kamera istället för spade i bagaget. 😊 Om du bloggbesökare tittar noga ser du en skymt av en annan av Visbys berömda ruiner längre upp i staden. Den ligger nära ett hotell där jag har framtida planer på att sova en natt.

När jag stod där och betraktade grinden och ruinen gick mina tankar till en otäck story som jag läste i en bok. Tidpunkten var i mitten av trettonhundratalet. Detta hemska århundrade när den ”svarta döden” (Digerdöden) härjade på ön. De stackars människor som blev smittade insjuknade snabbt och det var bara femtio procents chans att överleva. Givetvis rådde panik bland invånarna som försökte skydda sig. En orgelspelande galning berättade på sin dödsbädd att han förgiftat brunnar. En annan person hade låtsas spela präst och erkände att han före en mässa i S:t Olof förgiftat en linneservett som användes vid offertoriet vilket innebär att alla besökare som vidrört servetten med läpparna dog. Bland de döda fanns tre präster, kyrkoherden i S:t Olof och många borgare. Galningar har alltid funnits. I olika skepnader.

Nu har jag flyttat mig till andra sidan ruinen. Vad ska jag berätta mer?
Jo. Detta är den av Visbys alla ruiner som det är minst bestående delar kvar av. Orsaken är att kyrkan utnyttjades flitigt som stenbrott till andra byggnationer.

Jag skulle gärna vilja ha nycklarna till grindarna. På sista inlagda bilden sträcktes kameran så långt fram som jag vågade. Därmed blev det en ”glimt” av det inre taket.

Namnet måste jag skriva om. Kyrkan är uppkallad efter ett norskt nationalhelgon; Olof den helige. Det anses att denna man bidrog till att Gotland kristnades. Därför finns hans bild i många gotländska kyrkor.
Olav II Haraldsson av Norge levde mellan 995 och 1030, årtalet då han stupade vid slaget vid Stickelstad. Redan som 11-åring gav han sig ut på sitt första vikingatåg. Oj vad han hann med att härja. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. I England förstörde han London Bridge för att nämna några av hans ”meriter”.

I Normandie blev vikingen Olav kristen. När han kom tillbaka till hemlandet tog han makten och blev kung. Metoderna för att få kristendomen att slå rot var en aning råa för min smak. Lydde inte landsmännen blev gårdarna nerbrända. De oskyldiga människorna dödades på de mest bisarra och hemska sätt.
Svårt att förstå att någon som burit sig så illa åt sedan kunde bli helgonförklarad…

 

Grausne Norra raukområde

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser.
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.


Detta raukområde finns på vägen ner mot Lickershamn. Här finns ett tiotal större och ett flertal mindre raukar. De högsta är 6-7 meter höga. Det ser ut som två näsor som hälsar på varandra.

Denna lägre rauk är färsk och ännu inte så hög. Men om några tusen år så ska den ha växt till sig. 🙂

Raukarna har formats av Littorinahavet för omkring 7000 år sedan.

Från kullens krön är det en vacker utsikt ned mot Lickershamnsviken. Spanar rauken mot havet och ser fiender komma med skepp? Eller njuter rauken av en solnedgång?

Flera av raukarna är bevuxna av murgröna. Gissa vilken blomma som är Gotlands ”landskapsblomma”.

Kvinnan känner jag bestämt igen. Var det inte hon som flög upp till Umeå och hälsade på mig och… sedan blev inget som förr.  ❤