S:t Olofs kyrkoruin


I det sydöstra hörnet av Botaniska Trädgården finns en ruin under gömman av murgröna.
S:t Olovs kyrkoruin var en av Visbys största och mest påkostade kyrkor. Den byggdes troligen i början av 1200-talet. Kyrkan hade formen av en basilika. Vilket innebar ett högt mittskepp och längre sidoskepp.
Det enda som går att beskåda ovan mark våren 2019 är delar av kyrkans västtorn.

Klart jag var frestad av de två orden ”ovan mark”, men vågade inte gräva djupare i den sista informationen. Hade ju valt kamera istället för spade i bagaget. 😊 Om du bloggbesökare tittar noga ser du en skymt av en annan av Visbys berömda ruiner längre upp i staden. Den ligger nära ett hotell där jag har framtida planer på att sova en natt.

När jag stod där och betraktade grinden och ruinen gick mina tankar till en otäck story som jag läste i en bok. Tidpunkten var i mitten av trettonhundratalet. Detta hemska århundrade när den ”svarta döden” (Digerdöden) härjade på ön. De stackars människor som blev smittade insjuknade snabbt och det var bara femtio procents chans att överleva. Givetvis rådde panik bland invånarna som försökte skydda sig. En orgelspelande galning berättade på sin dödsbädd att han förgiftat brunnar. En annan person hade låtsas spela präst och erkände att han före en mässa i S:t Olof förgiftat en linneservett som användes vid offertoriet vilket innebär att alla besökare som vidrört servetten med läpparna dog. Bland de döda fanns tre präster, kyrkoherden i S:t Olof och många borgare. Galningar har alltid funnits. I olika skepnader.

Nu har jag flyttat mig till andra sidan ruinen. Vad ska jag berätta mer?
Jo. Detta är den av Visbys alla ruiner som det är minst bestående delar kvar av. Orsaken är att kyrkan utnyttjades flitigt som stenbrott till andra byggnationer.

Jag skulle gärna vilja ha nycklarna till grindarna. På sista inlagda bilden sträcktes kameran så långt fram som jag vågade. Därmed blev det en ”glimt” av det inre taket.

Namnet måste jag skriva om. Kyrkan är uppkallad efter ett norskt nationalhelgon; Olof den helige. Det anses att denna man bidrog till att Gotland kristnades. Därför finns hans bild i många gotländska kyrkor.
Olav II Haraldsson av Norge levde mellan 995 och 1030, årtalet då han stupade vid slaget vid Stickelstad. Redan som 11-åring gav han sig ut på sitt första vikingatåg. Oj vad han hann med att härja. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. I England förstörde han London Bridge för att nämna några av hans ”meriter”.

I Normandie blev vikingen Olav kristen. När han kom tillbaka till hemlandet tog han makten och blev kung. Metoderna för att få kristendomen att slå rot var en aning råa för min smak. Lydde inte landsmännen blev gårdarna nerbrända. De oskyldiga människorna dödades på de mest bisarra och hemska sätt.
Svårt att förstå att någon som burit sig så illa åt sedan kunde bli helgonförklarad…

 

Grausne Norra raukområde

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser.
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.


Detta raukområde finns på vägen ner mot Lickershamn. Här finns ett tiotal större och ett flertal mindre raukar. De högsta är 6-7 meter höga. Det ser ut som två näsor som hälsar på varandra.

Denna lägre rauk är färsk och ännu inte så hög. Men om några tusen år så ska den ha växt till sig. 🙂

Raukarna har formats av Littorinahavet för omkring 7000 år sedan.

Från kullens krön är det en vacker utsikt ned mot Lickershamnsviken. Spanar rauken mot havet och ser fiender komma med skepp? Eller njuter rauken av en solnedgång?

Flera av raukarna är bevuxna av murgröna. Gissa vilken blomma som är Gotlands ”landskapsblomma”.

Kvinnan känner jag bestämt igen. Var det inte hon som flög upp till Umeå och hälsade på mig och… sedan blev inget som förr.  ❤