Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Åhsbergska hagen

Ofta upplever jag våra bilresor som resor inom olika världar. Bara på några minuter når vi medeltidsmuren som sätter igång mina ”äldre tankar”. Till höger har jag ruinen St: Göran med sin sorgliga historia (som jag skrivit om tidigare). Tittar jag rakt fram finns mitt älskade hav, som verkar ha gått in i ett ebb-tillstånd sista veckan.

Denna eftermiddag följde vi bara havet en liten bit. Sedan blinkade vi in på en grusparkering. Då befann vi oss under den branta klinten och framför en badplats. Brukar du läsa information innan du går vidare? Eller vill du direkt vidare/in?

När vi passerat grinden nåddes vi direkt av ett lugn som tog tag i oss. Luften upplevdes friskare. Fåglarna sjöng välkomnande för oss. En grön större glänta syntes på håll och plötsligt var jag tacksam över både livet och chansen att få uppleva detta härliga. Det var så jag fick lust att nypa mig i armen. Istället höll jag kvar i en välbekant hand.

En farbror som hette Brunberg i efternamn hade ägt en del av hagen. Hans dotter Anna Åhsberg skänkte pengar till sällskapet D.B.W (Botaniska Trädgårdens grundare) Med hennes gåva följdes tre villkor; Hagen skulle hållas öppen för alla och envar. Den fick inte säljas. Den skulle bära namnet ”Åhsbergska hagen”.

Det finns ett riktigt stort grönområde med en utsikt mot ”skrytbygget” i Snäck. Denna stora gröna plats passar perfekt för idrottsgrenar som varpa och brännboll. Jag läste att Medeltidsveckan haft aktiviteter i hagen, då i skepnad av Sherwoodskogen.
Men detta foto är från ett mindre och mysigare grönområde. Där fanns flera bänkar. Någon person låg direkt på gräset och solade. Andra flanerade. Jag såg fikakorgar. (Själva hade vi vår kvar i bilen. Sedan gjorde vi ett felval som fikade vid havet. Där var vindarna i kyligaste laget.)

Den gamle och änget.

Den gamle och bänken.


Det är fortfarande vitt och blått på marken.

Måste erkänna att jag har stor respekt för den ökända giftiga Guteormen. Eller är det läge att putsa bort fantasin på glasögonen?

I hagen finns en liten våtmark. Dit ska vi gå längre fram, när det finns chans att se orkidéer. Det hade också varit spännande att träffa på den insektsätande fjälltätörten. Den finns bara i fjälltrakterna i Norrland och på Gotland. Med hjälp av de breda klibbiga bladen fångar den slugt insekter.

Vi hörde hela tiden vacker fågelsång bland träden. Enligt informationen som jag läst på innan besöket, kan man få lyssna och se på flera fågelarter. Nu vet jag inte om ringduvan och skogsduvan får en chans i nästa års Mello. Men jag hade gärna sett och plåtat Sveriges näst minsta fågelart; gärdsmyg. Gotlands landskapsfågel halsbandsflugsnapparen finns också i hagen. Hanen är svart-vit med vitt halsband och honan är brun på ovansidan med smutsvit undersida och vit vingfläck. Smutsvit låter inte så vackert. Vilken landskapsfågel har du i ditt landskap? Finns det landskapsfåglar, blommor och annat i våra grannländer? Vet att Kanada har kanadagäss, kan Ada-vitsar och lönnsirapsblomma som… Nu tramsar jag för mycket. Inget ovanligt alls. Jag önskar dig besökare en fin inledning på sista vårmånaden. ❤