Spontanbesök i Burge

Igår när jag körde igenom naturreservatet Björkume såg jag, från min sida av bilen, en skymt av en svart fågel med röd ”hatt”. Jag gissade på orre, tupp och några andra orealistiska förslag. Därför var det skönt att ta hjälp av denna mycket stillastående, dresserade fågel då det blev dags för nästa artbestämning. Strandskata såklart!

För första gången säsongen 2022 styrde ”Den lilla blå” mot norra Gotland. Vi hade några bestämda mål för vår roadtrip. Numera blir det en härlig mix av det vi sett förut och det vi aldrig sett. Jag uppskattar kombinationen.
Vi hade tur! Kyrkan var öppen så att vi kom in. Den verkade vara förberedd för en Påskgudstjänst. Nu har vi besökt alla kyrkor på norra ön och har endast femton osedda kyrkor kvar på hela ön. Att besöka alla kyrkorna på Gotland är både kul och intressant. Idén kom jag på redan innan vi flyttade hit.

Efter kyrkbesöket åkte vi vidare ut mot Hallshuk. Men en lockande skylt, och en riktigt bilvänlig grusväg, fick mig att blinka vänster. Till det spännande och historiska fiskeläget kom vi inte. Kanske fixar vi det nästa gång. Det blev en del möten med trafik där det mesta gick att lösa med att en av bilarna stannade till. Några vita blåsippor såg vi inte till. Men oj med många blå ”områden” vi såg lite överallt. Det gäller att njuta innan det är över för den här gången.

Jag fick min dos av vatten och kust.

Här har vi aldrig varit förut. Det var en välskött och bred stig, som det var lätt att vandra på, och den slutade med en rejäl nerförsbacke.

Någon gång framöver, när vi åker väg 149, ska vi avnjuta vår fika här. Eller varför inte frukosten en tidig sommarmorgon. Bra att vi upptäckte en ny pärla som vi kan återvända till längre fram.

På hemvägen kunde jag inte motstå att blinka höger och köra ner till gamla favoritställen. Nyhamn är ett av dem. När blåelden blommar hoppas jag att vi återkommer dit.
Solveig fick, förresten, se den svarta fågeln med röd kam innan vi lämnade Burge.
Det visade sig vara en helt vanlig tupp. Han och hans flock med höns spatserade på vägen. Frigående som de var. Så var fågelgåtan löst. Eller kanske mer lös. 😉

Tur att vi var ensamma…

Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.

På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.

Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.

Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.

Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.

Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.

Knoppar är det något speciellt med.

Och vad hände här då?

Nästan lite science fiction över denna knopp…

Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…

Text och bild: Solveig Lidén

Vi delade på oss

För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.

Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.

Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”.
Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.

Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.

Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.

Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.

Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.

Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.

Stigen med rotbain

Ännu en solig inbjudande oktobersöndag med fikakorg och filt. Om du inte förstod bloggrubriken kan du titta på rötterna på stigen, så får du säkert ihop naturpusslet/gutamålet. 😉
Vi hade letat oss ner till södra Björkume naturreservat och redan i starten fanns en härlig utsiktsplats till vänster. Där på filten kunde vi tänka oss att fika. Men en bänk hade varit ett bättre val. Dessutom var vi nyfikna på vad som väntade om vi fortsatte till höger mot norr.

Ibland lämnade vi stigen för att få en glimt av havet som hördes genom tallskogen. Det gällde då att se upp för rejäla taggar på buskar. Efter vi fortsatt att gå en bra bit på stigen och fikakorgen kändes mer än tung, funderade vi på att vända tillbaka till startplatsen. Men det var då ett trevligt par dök upp och berättade om en bänk och en fin utsikt några hundra meter norr ut. Tänk att de kom på beställning. 🙂

Med ny energi mot ett bestämt mål, kändes korgen betydligt lättare än innan.
Vilken härlig plats det var. Ett bord och två bänkar på en platå och en varm höstsol. Vi bokade bordet och började med att hälsa på ”Rönnklintsgubben”.

För att vara rättvisa var vi lika artiga mot hans bror.

Den som inte hade kameran tjatade, med all rätt, om att inte gå för nära kanten. 30 m hög kustklint, 10 meter innanför stranden, är ingen lekplats för barn med spring i benen.

Nu finns det inte så mycket vacker växtlighet att ta bilder på.

Vi passade på att fotografera det lilla som vi hittade och det lyste lite gult här och var på marken.

Björkume naturreservat är vidsträckt och har varit naturskyddat sedan 1995.
Vi har två bra anledningar att återkomma, då med ryggsäck. Solveig såg rikligt med ”blåsippsmöjligheter” och sedan tidigare vet vi att det längre fram, när stigen viker in mer åt land, finns spännande grottor att utforska. Gotland levererar ständigt. ❤ Redan nu håller jag på att läsa på och planera inför 2021. Våra nya instagramvänner bjuder på ögongodis. Jag antecknar och ställer frågor till dem. Hoppas de inte tröttnar på mig.

Vi såg en del trafik på sjön. Jag läste i tidningen idag att ett oväder med mycket hårda vindbyar väntas dra in imorgon över Gotland. Säsongens första höststorm? Lågtrycket har just nu 21-25 meter per sekund. Bäst att hålla hårt i hatten… vilken hatt? Jag har aldrig ägt en hatt. 😉