Den som har ”allt” har säkert svårt för att undvika att drabbas av hemmablindhet. Hunden/Schimpansen har trots allt stått där ett bra tag. Längre än en lyckad Gotlandsvecka i juli.
Istället för att flytta hans huvud valde jag att flytta solen – eller var det mina ben?
Jag brukar alltid hävda att varje solnedgång är unik och inte exakt den samma som någon föregående. Det vimlar av variationer enligt min åsikt.
Färgerna på himlen har med luftfuktigheten att göra. Därför vet jag inte vilket skådespel som ska visas på den bästa av alla skärmar. ❤
Mitt mål var att ta bilden när fåglarna var i ”vattenstrålen”. Vet inte om det var en tillfällighet. Den första vände precis innan och de andra i sällskapet gjorde då samma sak. Någon expert som vet?
Om jag bara fick välja ett enda ord när det gällde mitt förhållande till solnedgångar blir det ordet ROMANTIK.
Här ser den gula lampan ut som en stor vacker skål.
Den här gången uteblev romantiken. Hade jag varit där med en tjej för första gången, när jag var ung på stenåldern, hade det blivit en besvikelse. Nu var det mest komiskt. Kontrasten med det jag såg och det mina öron tvingades lyssna på.
(En liten cliffhanger)
Visst vet jag sedan tidigare att solen faller väldigt snabbt sista tjugo minuterna. Därför var det mitt eget fel när vi rullade iväg med bilen. För jag tog inte hänsyn till att det var turisttätt på nedre parkett och då blev det relativa korta avståndet, på under en halvmil, väldigt långt när cyklar och vilsna ”bilar” irrade omkring.
Ändå hann vi i tid och eftersom vi varit där två gånger tidigare spikade vi närmaste nedgång till havet. På sista biten passerade vi en man i sina bästa år som hade fullt med saker på det enda bordet. Ett enmanskalas.
Vi hejade på honom.
Nu gällde det att hitta en bra position. Gärna få solen rakt på låtsasraukens nos. (Se tidigare inlägg i kategorin raukar) Gällde samtidigt att sätta fötterna rätt på underlaget som var ojämnt och halt. Jag noterade att Solveig hade börjat plåta med mobilen. Insåg att det skulle vara svårt att få fram några ord till henne. För…
… rösten. Den monotona rösten malde med hög stämma, femton-tjugo meter bakom min rygg. Jag hummade i början och tystnade för att byta taktik – men misslyckades totalt. Oromantiska monologfraser om att solen aldrig är röd längre vid solnedgångar lockade på mina mörka tankar. Några sekunder tänkte jag på tidigare blogginlägg med röda klot. Helst när jag ställt in inställningen på solnedgång på den nya kameran. Njutbara foton från 2018-2019. Ordsvadan fortsatte om att solen inte varit röd sedan början av 80-talet. Sedan gick det över till personliga orsaker som spottades fram utan några andningspauser på en dialekt jag inte kände igen. Efter några snabba foton förflyttade jag mig, fick klättra farligt i skymningen, till en ”oralfri zon”.
Jag vet inte om orden dog ut eller fortsatte runt krönet. Vem vet. Han står kanske där fortfarande och är helt hes i halsen. ”Rö… rödfärgen är slut…” Eller så sa hunden/schimpansen till honom på skarpen. ”Om du inte är tyst inom TRE RÖDA SEKUNDER …”
Efterord:
Det stämmer verkligen. Ingen solnedgångsstund är lik någon annan. Den vi upplevde för några dagar sedan var romantisk ända in i hjärteroten. Inte ens när jag efter kvällsfikat på filten i gräset såg en rejäl gammal spya, vid sidan av där jag satt, rubbades mina romantiska tankar.
En varm sen augustikväll när livet känns lätt att leva. ❤
För att avrunda där jag startade med ordet hemmablind. Jag tyckte jag hade en kanonbild på gång denna underbara kväll. Framför ett av de fina husen på berget där vi satt, stod en kvinna och pysslade med ryggen mot skådespelet. Då tänkte jag på ordet hemmablind och zoomade in för att föreviga. Sorry. Min ”lilla elakhet” gick i stöpet när hon just då vände sig om och våra blickar möttes. Antagligen hade hon ögon i nacken trots det långa avståndet. Mitt högra pekfinger hann inte bromsa. Men fotot kommer inte att vara aktuellt när jag lägger in nästa solbjärga. (solnedgång). För innerst inne är jag en ganska snäll romantiker. Trots att jag fick skavsår i öronen ovan kväll.
Ps. Hoppas du kunde njuta av mina foton trots min oromantiska text. 😉
