Kategoriarkiv: På två ben på Gotland

Vi lägger pussel av…

Publicerad den av
13

… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.

ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår.
Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.

Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.

På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.

De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉

Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤

Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.

En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.

Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.

Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.

Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.

Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll.
Till vänster når vi Fårö.
Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉

Påskromans längs Dalhemsån

Publicerad den av
25

För att slippa kånka på vårt fika tog vi kaffe med dopp, vid bordet intill parkeringen. Solen var framme, men vinden var kylig. Utsikten är Siltegårds vattenkvarn som byggdes under 1920-talet. Kvarnen ska ha ett välbevarat maskineri, men är inte i bruk. Jag läste att Dalhem socken har dominerats av vattenkvarnar sedan 1600-talet.

Vårt mål var att vandra den vackra leden längs Dalhemsån. Frågan var vilken av de två parallella promenadvänliga stigarna som vi skulle starta från? Vi bestämde oss för att gå över bron och ha störst chans att möta solen med ansiktet först.

Här var det inte tal om grenar i en ojämn markyta. Våra fötter tog tacksamt emot underlaget. Den kyliga vinden kom inte åt våra vinterfrusna kroppar. Väldigt snabbt kom vi in i en skön harmoni. Mysigt att följa ån. Ibland såg vi en längre sträcka framför oss. Men oftast skymde spännande krön sikten. Vi njöt återigen av blåsippor. Solveig gick och släpade på sin stativväska och gjorde sina avstickare. Det gjorde jag också med andra kameran. Helst när vi mötte medmänniskor i större grupper. 😉

Snöklockorna slapp närkontakt med macro.

På några ställen blev speglingarna i vattnet extra vackra.

Här anade vi extra sol och en öppning till höger.

Ett av många vårtecken, när man ser en bonde som sprider ut konstgödsel. Påskmolnen hade vi givetvis beställt innan. 😉

Längs med stigen finns det sittplatser att vila på, för dem som vill ha en paus av något slag. För de som vill grilla eller umgås i större sällskap finns det fler möjligheter vid vändpunkten.
Vi däremot gick över spången och påbörjade återfärden på andra sidan Dalhemsån. Härligt att höra porlandet. Se en fjäril. Studera myrorna i ”solstackarna” som inte hade påsklov. I de som låg i skugga syntes ingen verksamhet.
Dags att visa upp tre smakprov från Solveigs macroinsats.

Den första var en ovanlig nyans. I mitten en vitsippa. Nederst den vackraste bilden av de tagna på blåsipporna.

Vi uppskattade att det då och då dök upp skyltar med namn. Just denna ville jag gärna ha reda på. För att vara helt säker frågade jag en trevlig kvinna som berättade hur det låg till. Min förmodan var att det skulle dyka upp en liten sjö vid ”vändplatsen”. Istället visade det sig att jag stod framför den historiska platsen med namnet Häststund. Mitt i blåsipphavet.

Långt tillbaka i tiden gick bönderna i Dalhem, efter de långa sommararbetsdagarna, ner till Hästsund och badade (sundade) med sina hästar. Där har du förklaringen till namnet.
Långt tillbaka läste du kanske bloggrubriken. För i så fall kanske du undrar lite om valet av rubrik. Här kommer det lyckliga slutet.
Vi hade lämnat ”Den lilla blå” en dryg timme tidigare. Under tiden hade han mött ”Den lilla gröna” och en påskromans hade uppstått, som det bara kan göra mellan två små söta bilar. ❤
Det sved till i mitt hjärta när jag la in backen och…

Tur att vi var ensamma…

Publicerad den av
32

Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.

På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.

Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.

Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.

Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.

Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.

Knoppar är det något speciellt med.

Och vad hände här då?

Nästan lite science fiction över denna knopp…

Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…

Text och bild: Solveig Lidén

Vallhagar

Publicerad den av
14

Vi åkte väg 140 söderut från Visby och strax innan Fröjel kyrka körde vi in till vänster på en grusväg. Efter 4 km var vi framme vid Gotlands största bosättning från äldre järnålder. En lärka välkomnade oss med sitt drillande.

Vallhagar består av 24 husgrunder till mellan 6-8 gårdar. Under minst 500 år bodde det människor här. Några av husen har eldhärjats och en människa har brunnit inne i ett hus.

Människorna levde av jordbruk och boskapsskötsel. Ängarna gav foder åt djuren. Det var vid den här tiden som de numera populära gotländska ängarna uppstod.

Just i detta hus bodde människorna i norra änden och djuren i den södra.
Det finns en upptrampad stig att följa som leder till fem stationer med informationstavlor.

Vete, korn och råg odlades på åkrarna. För att öka på hushållet ägnade de sig åt jakt och fiske. Säl, gäss och rapphöns infångades. Det fanns också en sjö där byborna fiskade.

Jag ler lite snett när jag läser att människorna ända in på 1800-talet trodde att Sverige förr var befolkat av jättar. Orsaken var naturligtvis de jättestora gravarna och de stora stenarna ovanför. I folkmun hette det ”Kämpgravar”. Inte konstigt att fornbyn i Vallhagar i många århundraden bar på många olösta gåtor. Under åren 1946-50 fick en hel del gåtor sina svar.

Under ledning av Mårten Stenberger undersöktes de 24 husgrunderna, under de fem åren. De deltagande arkeologerna kom från alla de nordiska länderna. Fynden av keramik, redskap och personliga tillhörigheter gav en inblick i livet i byn. Det fastslogs vid analyser av djurben och växtrester att det viktigaste djuret var får, men det fanns även kor, hästar och höns. När det gäller det sistnämnda var hönsbenen bland de äldsta spåren i Sverige. Det kan tilläggas att människorna i Vallhagar även höll sig med katt.
Mannen på bild är inte Mårten. Inte ens hans kusin. 😉 Vad skönt det var med solens strålar, under vinterns sista dag.

Sammanfattning: Fornbyn byggdes på 100-talet e.Kr och övergavs på 500-talet e.Kr. Orsaken var katastrof eller härjningar.

Årets andra ”bilfika” intogs vid en annan historisk plats, som gotlanduppochner har berättat om tidigare. Gannarve skeppssättningar finns givetvis med i kategorin HISTORISKA PLATSER. Då blommade blåelden. Fördelen med foton jämfört med verkligheten är att blåelden inte vissnar och blir ful.

Sämre utsikt går att ha. Vi läste nyss i tidningen att även årets båttrafik med turister till Karlsöarna är inställd. Öarna ligger förhoppningsvis kvar 2022. Jag gillar att längta efter vissa saker. När det handlar om liv och död är tålamodet kortare.

Här skjuts det inte längre

Publicerad den av
10

Det tidigare militära skjutfältet har blivit en oas för många och är numera ett populärt naturreservat, med tillgänglighet för cyklar, rullstolar och barnvagnar på de packade naturstigarna.

Det finns fyra bra ställen att parkera bilen. I somras hade vi cyklarna med och kombinerade med att traska och klättra. Den här gången var det första gången som vi satte bilen vid den norra parkeringen. Lammen var ute, men det var bara Lamberth som ville vara med på bloggen. 😉

Hon hade högklint i ryggen.

Männen läste & tittade på gotlanduppochner i smyg, för deras sambos på hemmaplan hade starka åsikter om deras Novembertävlande. 😉

De två högre byggnaderna är kvarnen ”Plågan” och vattentornet i bakgrunden.
Det är lätt att bli lurad av bilden. Det var rena turen att vi lyckades ta en folktom bild. Ofta vek vi av och traskade på hällmarkerna mellan de större stråken. Många rörde sig här i söndags i solen, som stundtals värmde och jag fick känslan av en annan årstid.

Solveigs ”kottbild” är min favoritbild i detta inlägg. ❤

Vi körde söderut i starkt solsken och hamnade bakom en ”snigel” i den intensiva söndagstrafiken. Framför oss blev himlen plötsligt mörk. Vårt utomhusfika började ”frysa inne”. Tillsammans bestämde vi oss för Gnisvärd hamn, för att vi skulle hinna fika utomhus innan ovädret satte stopp. Mest på grund av snigeln körde jag av vid första avfarten och in på en smal slingrande väg som leder till Gnisvärds skeppssättning, som varit med på bloggen. En skylt om jakt var placerad på gatan och ett jaktlag syntes längre fram. Med egen snigelfart kunde jag inte låta bli att titta. Avståndet var mindre än tre meter till det nyss skjutna djuret. De hade redan börjat lyfta i de bundna… innan jag passerat.
Det finns på tok för många rådjur som korsar våra vägar denna säsong och har redan hänt olyckor på öjn. Stammen måste minskas. Mina tankar gick till vildsvinen som jag skrev om på andra bloggen. Där vakade en ängel över oss. ❤ Vi är glada för att vildsvin och älg inte finns på Gotland. Huggormar är också mycket sällsynta. För att inte tala om krokodiler, lejon och flodhästar. De är extremt sällsynta utanför min fantasi radier. 😉

Himlen var dramatiskt vacker över havet. Först gick jag ut och hade en förhoppning om att vi kunde sitta vid ett av borden i hamnen och hinna innan regnet kom. Sanningen var tvärtom. Det hade ösregnat lokalt här för en stund sedan, när vi haft soligt på Södra Hällarna. Bänken och bordet lockade inte längre.
Det gick lika bra att sitta i bilen. Utsikten var densamma. Vi hade en fin novembersöndag och var tacksamma för att vi var friska.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 30 uppgifter, 30 frågor och 60 tabeller har min uppmärksamhet under den elfte månaden. 😀

Ps. Min bloggrubrik blev mycket bättre än jag tänkt mig. Det var inte alls meningen.

Speglingar i Tjaukleån

Publicerad den av
36

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg. ❤

Är det en elefant?

En gran som speglar sig i Tjaukleån. Den var även med i inlägget från en lördag i april 2020. https://gotlanduppochner.com/2020/04/19/det-vackra-samsas-med-det-enkla/

Den gången fick vi sista lediga p-platsen. Nu var vi helt ensamma. Skälet denna gång var att vi ville hitta hösttecken. Där gick vi bet.

Istället verkade det grönare än grönt. Rikligt med regn, värme och skydd senaste tiden spelade kanske in bland orsakerna. Eller så kom vi ett par veckor för tidigt.
Som vi njöt av att höra suset från vindarna, bland trädkronorna, som inte nådde ner till oss. Solen däremot trängde ibland igenom. ❤

I en annan tid hade jag inte tvekat att testa ”bron” över ån.

Vid detta andra besök följde vi ån längre bort och längre in i skogen. På de öppna ytorna fanns spår av boskapen som hållit till här. Eftersom vi inte såg några kalvar kunde vi sätta oss på en bänk och plocka fram kaffetermosen och vårt ätbara. Solen värmde våra kinder och livet var så lätt. ❤

DET BÄSTA
”Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan intet förorena.
Det lyser djupt där inne
för dig och Gud allena.

Det är vår rikedoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det.”
Karin Boye (Diktsamlingen MOLN)



När kortet togs hade ”De två skuggorna” varit gifta i 29 år och 364 dagar. ❤

Detta var det nionde inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS

Nästa blogginlägg kommer att vara en INBJUDAN. Hjärtligt välkomna! 😀

Stigen med rotbain

Publicerad den av
29

Ännu en solig inbjudande oktobersöndag med fikakorg och filt. Om du inte förstod bloggrubriken kan du titta på rötterna på stigen, så får du säkert ihop naturpusslet/gutamålet. 😉
Vi hade letat oss ner till södra Björkume naturreservat och redan i starten fanns en härlig utsiktsplats till vänster. Där på filten kunde vi tänka oss att fika. Men en bänk hade varit ett bättre val. Dessutom var vi nyfikna på vad som väntade om vi fortsatte till höger mot norr.

Ibland lämnade vi stigen för att få en glimt av havet som hördes genom tallskogen. Det gällde då att se upp för rejäla taggar på buskar. Efter vi fortsatt att gå en bra bit på stigen och fikakorgen kändes mer än tung, funderade vi på att vända tillbaka till startplatsen. Men det var då ett trevligt par dök upp och berättade om en bänk och en fin utsikt några hundra meter norr ut. Tänk att de kom på beställning. 🙂

Med ny energi mot ett bestämt mål, kändes korgen betydligt lättare än innan.
Vilken härlig plats det var. Ett bord och två bänkar på en platå och en varm höstsol. Vi bokade bordet och började med att hälsa på ”Rönnklintsgubben”.

För att vara rättvisa var vi lika artiga mot hans bror.

Den som inte hade kameran tjatade, med all rätt, om att inte gå för nära kanten. 30 m hög kustklint, 10 meter innanför stranden, är ingen lekplats för barn med spring i benen.

Nu finns det inte så mycket vacker växtlighet att ta bilder på.

Vi passade på att fotografera det lilla som vi hittade och det lyste lite gult här och var på marken.

Björkume naturreservat är vidsträckt och har varit naturskyddat sedan 1995.
Vi har två bra anledningar att återkomma, då med ryggsäck. Solveig såg rikligt med ”blåsippsmöjligheter” och sedan tidigare vet vi att det längre fram, när stigen viker in mer åt land, finns spännande grottor att utforska. Gotland levererar ständigt. ❤ Redan nu håller jag på att läsa på och planera inför 2021. Våra nya instagramvänner bjuder på ögongodis. Jag antecknar och ställer frågor till dem. Hoppas de inte tröttnar på mig.

Vi såg en del trafik på sjön. Jag läste i tidningen idag att ett oväder med mycket hårda vindbyar väntas dra in imorgon över Gotland. Säsongens första höststorm? Lågtrycket har just nu 21-25 meter per sekund. Bäst att hålla hårt i hatten… vilken hatt? Jag har aldrig ägt en hatt. 😉

Endre avrättningsplats

Publicerad den av
18

Varje gång vi kört den slingrande mindre vägen mot Endre, har jag noterat den historiska platsen på höger sida. Den här gången hade vi inga bilar bakom oss. Därför sänkte jag farten och höll utkik efter en avtagsväg norrut. En grusväg och en skylt gav vägledning. Vi parkerade bilen, gick in i skogen och nådde efter en kvart platsen.

Enligt information på tavlan var Endrebacke en avrättningsplats mellan 1699-1863 och 14 avrättningar är dokumenterade, men troligtvis var antalet fler.

Det finns ett protokoll från 7 juli 1699, då två personer avrättades samma dag; massmördaren Bengt från Roma och tjuven Botell Olsson från Gothem.

Även nästa gång 1717 rörde det sig om en dubbelavrättning. Namnet på de halshuggna var bonden Thomas Christenson och båtmansänkan Christina Jacobsdotter. Brottet var dubbelt hor.

Avrättningen av rånmördaren Johan Petter Hammarström 1858 finns i detalj beskriven. Även hur åskådare föll ner från träden när de bevittnade scenen. Skarprättaren sa till om att ta av halsduken som Hammarström hade runt halsen. Då visade det sig att han lyckats få på sig sju halsdukar.

Det fanns mycket att fundera omkring och försöka smälta. Jag tänkte på två kvinnor och den sista som avrättades här 1863, rånmördaren Johannes Mathias Lindgren från Boge.
Kvinnorna hade begått barnamord. Anna Lisken Larsdotter var endast 22 år. Maria Magdalena Alexandersdotter Baltzarsson hade skurit halsen av en tioårig gosse i Kaungs änge.
Var kommer all ondska ifrån? Jag har svårt att tro att vi föds med den och uppskattar inte dåtidens gratisföreställningar för allmänheten. Kunde skarprättaren sova efteråt? Låg han och räknade bilor istället för gotländska lamm? Vad skrev han i sitt CV? Jag är supersnabb på att skilja på huvud och kropp? 😦
Länk till liknande plats på Gotland.
https://gotlanduppochner.com/2019/02/05/do-pa-olika-satt/

Första söndagen i oktober – Lummelunda

Publicerad den av
32
Efter en god lunch tog vi bilen norrut och körde till Lummelunda. När vi parkerat bilen valde vi att gå in på naturstigen till vänster.
Lilla huset i skogen. Bodde skogsvaktaren här en gång i tiden?
”Den gröna floden….”
Naturens egna konstverk. Fulländade!

Ett lönn-paraply!

Speglingar i vattnet – där bakom skymtar havet…

Nyfikna som vi är, var vi såklart tvungna att titta närmare på stenarnas gröna ”skägg”.


En kort stund kom solen fram och värmde oss. Det såg mörkare ut mot Visbyhållet.

Båtar i vila.
Gotlands landskapsblomma – murgröna.
Vi utser lönnen till det vackraste höstträdet. Så många färger! Ibland till och med flera färger på ett och samma löv.
Eklöven får avsluta vår söndagspromenad i Lummelunda. Vi drog vidare med kameran till…

Stackars getter

Publicerad den av
22


Vi sökte oss till de dramatiska klipporna vid Högklint, där klintens högsta höjd är 48 meter över havet. Detta var första gången som vi gick iväg mot söder. Målet bestod av att hitta en fin utsiktsplats för kaffestunden.

Våra skuggor ville så gärna vara med på en bild – ännu en gång. 😉 De skickar med en helghälsning till bloggbesökare som kommer i rätt tid.

Det känns som länge sedan, som vi besökte Ygne fiskeläge. Ändå var det förra våren. https://gotlanduppochner.com/2019/05/09/ygne-fiskelage/

Vi funderade några sekunder, innan vi bestämde oss för vart våra fötter skulle styras.

Trappan ner till avsatsen med det sorgliga namnet ”Getsvältan”. Förr stod betande getter på höjden och trånade efter det saftiga gräset på klipphyllan. Ner mot godheterna tog de sig och fick njuta av sin sista måltid. För upp igen kunde de inte komma. Istället svalt de ihjäl när gräset tog slut. ☹

Här nere finns en fantasieggande grotta som är urgröpt av havet. Någon gång ska vi testa om solnedgångarna härifrån är så magiska, som vi hört talas och läst om. ❤