För att slippa kånka på vårt fika tog vi kaffe med dopp, vid bordet intill parkeringen. Solen var framme, men vinden var kylig. Utsikten är Siltegårds vattenkvarn som byggdes under 1920-talet. Kvarnen ska ha ett välbevarat maskineri, men är inte i bruk. Jag läste att Dalhem socken har dominerats av vattenkvarnar sedan 1600-talet.

Vårt mål var att vandra den vackra leden längs Dalhemsån. Frågan var vilken av de två parallella promenadvänliga stigarna som vi skulle starta från? Vi bestämde oss för att gå över bron och ha störst chans att möta solen med ansiktet först.

Här var det inte tal om grenar i en ojämn markyta. Våra fötter tog tacksamt emot underlaget. Den kyliga vinden kom inte åt våra vinterfrusna kroppar. Väldigt snabbt kom vi in i en skön harmoni. Mysigt att följa ån. Ibland såg vi en längre sträcka framför oss. Men oftast skymde spännande krön sikten. Vi njöt återigen av blåsippor. Solveig gick och släpade på sin stativväska och gjorde sina avstickare. Det gjorde jag också med andra kameran. Helst när vi mötte medmänniskor i större grupper. 😉

Snöklockorna slapp närkontakt med macro.

På några ställen blev speglingarna i vattnet extra vackra.

Här anade vi extra sol och en öppning till höger.

Ett av många vårtecken, när man ser en bonde som sprider ut konstgödsel. Påskmolnen hade vi givetvis beställt innan. 😉

Längs med stigen finns det sittplatser att vila på, för dem som vill ha en paus av något slag. För de som vill grilla eller umgås i större sällskap finns det fler möjligheter vid vändpunkten.
Vi däremot gick över spången och påbörjade återfärden på andra sidan Dalhemsån. Härligt att höra porlandet. Se en fjäril. Studera myrorna i ”solstackarna” som inte hade påsklov. I de som låg i skugga syntes ingen verksamhet.
Dags att visa upp tre smakprov från Solveigs macroinsats.

Den första var en ovanlig nyans. I mitten en vitsippa. Nederst den vackraste bilden av de tagna på blåsipporna.

Vi uppskattade att det då och då dök upp skyltar med namn. Just denna ville jag gärna ha reda på. För att vara helt säker frågade jag en trevlig kvinna som berättade hur det låg till. Min förmodan var att det skulle dyka upp en liten sjö vid ”vändplatsen”. Istället visade det sig att jag stod framför den historiska platsen med namnet Häststund. Mitt i blåsipphavet.

Långt tillbaka i tiden gick bönderna i Dalhem, efter de långa sommararbetsdagarna, ner till Hästsund och badade (sundade) med sina hästar. Där har du förklaringen till namnet.
Långt tillbaka läste du kanske bloggrubriken. För i så fall kanske du undrar lite om valet av rubrik. Här kommer det lyckliga slutet.
Vi hade lämnat ”Den lilla blå” en dryg timme tidigare. Under tiden hade han mött ”Den lilla gröna” och en påskromans hade uppstått, som det bara kan göra mellan två små söta bilar. ❤
Det sved till i mitt hjärta när jag la in backen och…