Vi lägger pussel av…

… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.

ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår.
Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.

Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.

På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.

De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉

Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤

Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.

En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.

Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.

Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.

Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.

Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll.
Till vänster når vi Fårö.
Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉

Villa Muramaris – ”härden vid havet”


En halvmil norr om Visby blinkade vi vänster och parkerade en bit från grinden. Vad synd att vi inte besökte konstnärshemmet, när vi var här 2009 på semester och bodde i närheten. Inte kunde vi ana att det skulle inträffa en våldsam brand i januari 2013 och den berömda villan skulle bli totalförstörd. 😦

Paret Roosval köpte marken 1915. Johnny var Sveriges första professor i konsthistoria och hans fru Ellen, som var född von Hallwyl, var allkonstnär. Hon var konstnär, målare, skulptris och musiker.

Paret var mycket medvetna om sin tids konstnärliga strömningar. Därför fixade de själva de första skisserna om hur de ville ha byggnaderna på tomten. Idén var att allt skulle smälta ihop och samspela med natur och hav. Mycket av tankarna kom från en villa på Capri som hette Villa San Michele.

På denna stentrappa kunde de ta sig ner till havet för ett dopp. Andra dagar kunde de sitta på bänken och njuta av havet.

Ett par av skulpturerna som klarade sig från lågorna. I barockträdgården fanns förutom konstverk, en fontän av Sigrid Fridman, flera växthus, lusthus, tehus, tennisbana och golfbana. Den kända konstnären Nils von Dardel gjorde planritningen till trädgården, som döptes till Lustgården.

Jag skulle gissa att detta var en av ateljéerna. Annars fanns det även bastu och musikrum på ägorna.

Den här inbjudande bänken såg jag en liten bit in från grusbacken. Där kunde jag tänkt mig något att dricka innan backen skulle besegras. Ena sidan ser en aning osäker ut. 😉

Några årtal som avslutning:
35 år bodde paret Roosval i Murammaris.
Johnny dog 1965. Efter hans död ”sommarbodde” hans andra fru Agneta i den Italiens inspirerande villan fram till mitten av 80-talet.
Länsstyrelsen på Gotland utsåg 1987 huset till ett byggnadsminne.
Sedan 1995 ägs anläggningen av den gotländska familjen Amér.
Mycket har – under de år som gått sedan vinterdagen 2013 – gjorts för att återskapa det mesta av det som brandhärjades. En del detaljer har varit riktigt tidskrävande. Det ska bli spännande att se om allmänheten åter bjuds in för visningar.
Fotnot: Rättegången kan du som är extra nyfiken googla om. Jag känner inte till något extra. 😉