Kategoriarkiv: Naturreservat på Gotland

Från början en anlagd engelsk park

Publicerad den av
20


I slutet av 1870-talet anlades en park i engelsk stil, nedanför Lummelunds bruk. Nu är det mer en lundartad lövskog. I skogen finns en magnifik naturstig med informativ skyltning och med möjligheter att ibland välja olika stigar.

Du hittar till oasen om du tar dig längs kustvägen, 15 km norr ut från Visby.

Det är fantasieggande att följa stigarna. Nu är det ramslöken som dominerar. Lökdoften är mycket stark, men avtar i takt med allt ögongodis omkring som tar över ”makten”.

Det finns gott om bänkar som smälter in med den vackra miljön. Nästan hela tiden blev vi under promenaden underhållna av fågelkvitter. Vem säger nej till något sådant gratis?

Lummelundaån var spegelblank. Vi gick över ett par broar och nådde …

…mitt älskade hav. Vilken avstressande naturstig med massor att njuta av.

Det kändes nästan exotiskt att se ett flygplan i luften. Så sent som i mars kunde vi se flera om dagen från vår bostad. Sedan några dagar går det igen en daglig tur till Arlanda och Bromma. Om några timmar får vi ”alla” besked om vad som gäller under sommaren 2020 i Sverige, där Gotland är speciellt av flera orsaker. Nog om det på denna ”snällblogg”. En blogg där vi vill lyfta fram smultronställen på en fantastisk ö med oändliga möjligheter – för allas smak.  ❤

Kabbelekan är duktig på att lysa upp.  😀

Som avslutning vill vi tacka koltrasten som stimulerade vår hörsel. Det sista sinnet, smaken, fick vackert vänta tills vi nått bilen och den efterlängtade fikakorgen. Nu håller vi tummarna för att vädret ska visa sig från sin bästa sida de närmaste dagarna. Jag håller som bäst på att lägga upp ett varierat schema inför vårt firande av 30 år som förlovade. ❤

 

Den berömda porten

Publicerad den av
29

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp. ❤

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga. ❤

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.

Klosteränge

Publicerad den av
17


Alltid spännande att ”lämna en värld och kliva in i en annan”. 3 km från Roma ligger detta änge i ett stort lövskogsområde som blev naturreservat 1985.

Roma kloster ägde marken på medeltiden. Från elvahundratalet och fram till början av femtonhundratalet var det Cistercienser-orden som nyttjade Klosteränget som gav foder till deras djur.

Ett av Gotlands större bestånd av grov ek finns i naturreservatet. Känner du till att ekarna förr kallades för kronekar? Orsaken var att staten förbjöd fällning av ekar. Virket skulle kunna användas till militära fartyg. Först på 1820-talet upphörde förbudet. Enligt källor ska de gotländska bönderna mer än gärna fällt sina gamla grova ekar som en demonstration mot makten från Storstaden Stockholm (när de fick tillåtelse). Här i Klosteränget lät de dock flera gamla ekar vara kvar. Smart tycker jag som förstått att eklöven bryts ner långsammare än löv från andra träd som ask och hassel. Men gamla ekar kan stupa av starkare skäl uppifrån. Undra hur många hundra år denna ek stod upp?

Eftersom det var kyligt denna aprilsöndag smakade det extra gott med kaffe innan vi koncentrerade oss på blommorna.

Smörblomma, gullviva och vitsippa.

Gulsippor fanns det gott om i änget. Ser du stenen längst ner till vänster? Jag såg stora stenar som låg och ”skräpade” lite överallt. När Solveig sa något om årets första… passade jag på att förena dagens motion med lite lätt ängsstädning. 😉 Vilken tur hon inte såg resultatet. Jag är rädd för att min fru skulle ha åsikter om höjden eller något annat mindre stenkul. 😉

Istället kunde Solveig glädja sig åt att det var hon som såg årets första orkidé. 1-0 till henne.

S:t Pers nycklar. Mer om det i en kommande kategori.

En sista titt på svalörten. Innan vi flyttade hit hade vi aldrig besökt ett gotländskt änge. Nu gör vi det mer än gärna. Ett mycket rogivande stopp. Ofta hörs fågelsång. Fjärilar hälsar på. Det är så skönt att bara vara. ❤

Lummelunda

Publicerad den av
44


Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.

Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” ❤ fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)

Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.

Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.

När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.

Rosenbusken har kommit långt.

Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.

Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…

Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉

Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉

Raukfältet i Folhammar

Publicerad den av
28


På fotot ser du populära turistorten Ljugarn på Gotlands östkust. Därifrån följer man strandvägen ett par kilometer nordost ut, längs den långa sandstranden.
Först hade vi stannat till i det tuffa fiskeläget Vitvär där jag hörde rejäla mystiska smällar och hade fel om orsaken. https://gotlanduppochner.com/2019/11/29/kungligt-besok-i-vitvar/
Sedan var det bara att hålla tummarna så vi slapp ovädret som mullrade på avstånd från havet. Nu i efterhand vet jag såklart att det gick bra. Vi hann till och med njuta av varmt kaffe och andra medhavda ätliga saker i den nyinköpta fikakorgen.
(Jag kan inte låta bli. Därför sätter jag inte ut något kommatecken efter ordet SAKER. För jag vill fantisera om hur jag och Solveig tränger ihop oss i fikakorgen och kurar. Dessutom tror jag att 2/3 av läsarna inte märker felskrivningen utan min hjälp.) 😀

Jag älskar de fantasieggande raukarna och anser att Folhammar är ett av de vackraste raukfälten på Gotland. En del av raukarna är ca 6 meter höga. Det du bör veta är att det ligger i ett naturreservat med mycket annat intressant att skåda när det gäller växtlighet.

Hade jag varit här som barn är jag inte säker på att mina föräldrar fått med mig hem. Inte om jag kombinerade min klätterglädje med ”gömme”. En farlig kombination. Sant är att det lockade till klättring även denna gång.

Jag smög försiktigt för att inte störa havsvakten Raukfrid som höll stenkoll utåt havet. 😉
Revkalkstenen är rik på fossil.

Vi spanade efter den omtalade kamelen.

Den måste det vara.

När det började komma  droppar från skyn och Tor slog på hammaren vände vi tillbaka.

Jag förstår att det är ett populärt picknickområde. Det finns iordningsställda grillplatser och bänkar och bord. Annars är det bara att slå sig ner vid ”foten” vid din favoritrauk.

Nu var det kyligare och hade blåst upp. Tur det bara återstod en rask promenad genom tallskogen till parkeringen.
Återigen slog det mig. Den som gillar naturupplevelser utöver det vanliga måste älska att besöka Gotland. ❤

Redan en bubblare

Publicerad den av
24

Vädret var perfekt när vi tog med filt och en picknickkorg och åkte norr ut längs kusten. Visst hade jag tänkt mig en fikastund någonstans vid havet, men jag brann även för att se en fyr jag sett på Lotsverkets flygfoto.

Ur Fyrhandboken hade jag memorerat in vägbeskrivningen. Läst om bitvis mycket dålig grusväg mot fyren. Att fyren var svår att finna då den är belägen innanför en grind på en privat skogbevuxen tomt. Ha. Jag spikade platsen direkt. 🙂

Stopp och belägg. Sjöfartsverket äger fortfarande fyren men… inte heller lockade texten: Fyren ligger 27 meter över havet. Kusten stupar här brant mot stranden. 😦
Ingen chans alltså att ta det från havssidan och att stå och vänta på att löven skulle falla… då hade kaffet blivit starkt och kallt. 😉

Istället fortsatte vi till det för oss okända naturreservatet Björkume. Sista tvåhundra meterna till p-platsen var rejält hoppiga. Hade jag inte sett en bil på avstånd skulle jag inte trott det var en väg eller fanns en p-plats inom räckhåll.
Vi pratade en stund med det yngre paret vid den parkerade bilen. När vi skulle åka hem träffade vi på en skånsk kvinna och hennes gotländska man. Härligt att få prata en stund med 4 stycken medmänniskor. Annars…

… kändes det som det var vi och havet. En underbar upplevelse. Som om vi befann oss långt bort i världen. Som jag ofta gör blev det en egen promenad runt ett spännande hörn.

Men det var inte ens lätt att gå försiktigt för att behålla balansen. Dels på grund av underlaget, alla dessa stenar i olika storlekar, men framför allt på grund av lutningen. Framkommer kanske inte på fotona. Det var knappt jag vågade ta fram kameran ur fodralet.
Jag såg en hel del olika fåglar på stenar längre ut i vattnet. Synd ingen kunde berätta för mig vad det var för arter. Hade jag inte haft min brutna mellantå skulle jag fortsatt till nästa hörn. Var rätt säker på att där fanns ett litet fiskeläge med endast två bodar och två skjul. (Visade sig stämma efter samtalet senare.)

Därför återvände jag till filten. Pussade min gamla klasskamrat. Störde henne när hon läste. Slumrade till en stund. Men mest njöt jag av det mäktiga runt omkring. Nästan overkligt. ❤
Till slut signalerade gubbkroppen. Min inre röst hintade om att jag hade tre möjligheter för att slippa rygg… eller sa den stenskott? 😉
A. Bygg vidare. Men jag tror det är förbjudet.

B. Klättra uppför det lilla berget. Det går snabbt utför. 😉

C. Fika.
Det var ett lätt val. Jag behövde inte singla ”förbjuden sten”. Givetvis… 😉

Ps. Min bloggrubrik valde jag för att utflykten är med som en bubblare på sidan under min header, ”Tio i Topp för varje år.”
Kanske tar den sig in på listan när jag sammanfattar året. Eller så hinner det hända nya saker. Det kommer inte att bli en lätt uppgift, men roligt att ”återtänka” en stund. (Jag gillar att hitta på nya ord.)

Allkvie änge

Publicerad den av
31


Det är skönt med en bensträckare i ett gotländskt änge.

Vi har inte speciellt långt till Allkvie änge som ligger i Endre socken.

Rostig rekvisita från förr. Eller inte?

Jag är barnsligt förtjust i en grind till något spännande.

Naturstigen är 1.5 km lång. Allkvie änge består av tre delar. Själva änget och två stycken beteshagar.

En blivande ståtlig ek. Alla har vi varit små från början.

Länsstyrelsen har en text som lyder så här. ”Allkvie änge avnjuts bäst under senvåren och försommaren, då kan man vandra runt i änget och avnjuta blomprakten och fågelsången.”
Denna sensommarlördag kunde vi därför inte höra någon näktergal eller halsbandsflugsnappare (21 bokstäver) som jag fick göra i ett 16 sekunders långt inlägg på länsstyrelsens sida. Därmed lockar det att återkomma hit en annan gång. När svalörten, blåsipporna och vitsipporna visar upp sig.

Kvarglömt ”kaparverktyg”?

Drar det ihop sig till en kylig vinter tro. En riktig vargavinter.

Raukarna i Slite

Publicerad den av
20

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

När vi var på Gotland på semester hade jag ingen vetskap om raukar i Slite. Men när jag började gräva i litteratur och nättrådar lärde jag mig mycket nytt under solen. Vilket jag fortfarande gör varje dag. Helst under regndagar= inomhusdagar. Gotland fascinerar mig på många olika sätt. ❤

Det var en jobbig lutning upp och värre neråt på hemvägen. (Syns inte så mycket på fotot).
Däremot noterade jag att det mörknade på himlen och verkade dra ihop sig till en rejäl regnskur som vi inte var klädda för.

Ett mullrande som tycktes komma från… min dumma fantasi som aldrig tycks ebba ut.

Även du utan fantasi måste hålla med om att det syns hur arg Sten Rauk blev när jag närmade mig.

Jag vände mig om bakåt och ropade.
”Solveig! Googla lugnande ord till uppretad rauk.”
Jag hörde en kvinnlig röst bakom mig muttra något om att min fantasi hade semester. Men vrålet framför mig tog över igen. Från någonstans på mitt hjärnkontor plockade jag fram lugnande raukiska fraser som direkt fick effekt. Tror du mig inte?

Ha! Jag lyckade till och med få fram bättre väder och Sten Rauk stängde lydigt munnen. Jag borde ha en lysande framtid som framgångsrik Raukmedlare. 😉

Det är alltid kul att ta sig tid och studera raukarna från olika håll. Samma rauk kan påminna om olika saker från skilda vinklar. Det är endast fantasin som sätter gränserna eller spärrarna.

Utsikten var varierande. Fabriken Cementa har du säkert hört talas om. Därifrån exporteras cement till många delar i världen. Min fantasi hade ännu inte helt lagt sig tillrätta. Den tänkte på julafton och avsnittet med campingsemestern och Långben som bilförare. Vet du vilken ”scen” som jag syftar på?

Småbåtshamnen såg trivsammare ut.

Därute ligger den ö som jag längtar efter att besöka. Assunden går inte att nå via Slite med bil. Däremot från en annan plats. Det måste vara rätt väder, helst rätt årstid för att lyckas med att få full valuta av besöket. Jag älskar att planera. Ibland lyckas jag. Andra gånger inte fullt ut. Samtidigt vill jag alltid ha utrymme för spontanitet. Det är omvägen/något oväntat som kan bli dagens största ögonblick.

Då var det nerför som gällde. Undra om det är okej att rulla ner som jag gjorde för några veckor… år sedan? Mamma brukade inte vara så glad när jag kom hem som GrönBosse. Förstod inte riktigt varför. 😉 Gick lite bättre när jag kom hem som VitBosse. I nästa inlägg ska jag försöka bli SeriösBosse igen.

Stoppet som inte gav full valuta

Publicerad den av
28

När vi körde genom det öppna landskapet Sundrealvaret, som är Gotlands största alvar, stannade vi till vid naturreservatet Muskmyr. På informationstavlan läste jag något om att de lösgående korna var extra nyfikna. Jag såg en hop boskap en bit bort till vänster och jag fick stilla min fantasi om vad som kunde hända på vägen tillbaka till ”den lilla blå.”

Muskmyr är en agmyr som är inramad av ett träsk. Därför denna spännande spång som jag hade älskat som grabb.

Jag hade på förhand läst på om de praktfulla orkidéerna som växer på strandängarna i naturreservatet Muskmyr. Därför hade jag stora förhoppningar om att pricka av arter från min nyinköpta bok ”Gotlands orkidéer”. När vi kom hem från Storsudret/Sudret-resan tänkte jag börja med en ny kategori som skulle heta orkidéer. Det var dessa ljusa tankar som jag hade tills…

… vi insåg att vi var försent ute. Är det någon som vet vad det är för orkidé? Eller är det ens en orkidé? Det skulle finnas ungefär nio olika arter och det fanns möjlighet att få se gotlandssolvända på allvaret.
Vi fortsatte en lång bit till där vi fick god balansträning.
Det var en trevlig efterlunchpromenad. 😊 Vi insåg att vi förhoppningsvis kommer att återvända hit. Antingen på våren eller försommaren för blommornas skull. Eller senare för det rika fågellivet i september-oktober då många arter rovfåglar besöker och passerar detta stråk. Muskmyr är nämligen den enda större vattensamlingen på Sundrealvaret. Undra om det går att beställa via en flygtekniker när ”The Eagle has landed”, för jag är inget större fan av att stå blickstilla i sju timmar och vänta på något som kanske aldrig sker. 😉

Jag stelnade till när jag noterade vad som hänt sedan sist. (När människorna är borta dansar kossorna på stigen). Den stora gruppen av kossor hade samlats till möte just på den enda stigen som vi hade fram till bilen. Kvinnan vid min sida som är uppvuxen på en gård undrade varför jag fick en mörk och djup basröst när jag pratade med henne och varför vi skulle gå så fort.
”Det är för att visa vem som bestämmer”, svarade jag ännu mörkare och drog med hennes hand till vänster ut bland det stickiga gräset. Hellre det än att…

Ingen kamera var framtagen från väskan. Möjligtvis såg jag den som ett skyddsvapen i ett trängt läge. 😉

Galgbergets naturreservat

Publicerad den av
12


Galgen har jag berättat om tidigare på bloggen i kategorin ”Historiska platser”. Detta naturreservat upptäckte vi av en slump förra året när vi skulle fördriva tiden fram tills vi skulle träffa mäklaren och skriva på kontraktet till vår bostadsrätt. Efter det har vi med jämna mellanrum tagit oss hit. Först med bil och sedan betydligt snabbare med cyklar. Ibland har vi haft fikakorg med oss. Det är en vacker plats där man kan promenera, rasta hunden, springa, fika eller bara njuta av utsikten.

I denna gamla kalkugn brändes kalken efter stenbrytningen på klinten.

Ett vackert foto som får mig att vända tankarna inåt.

Vi tog oss en tur ner ”en våning”.

Sedan var det exakt lika många trappsteg upp igen. Ibland tycker jag det är betydligt lättare att ta sig upp än ner. Detta var ett sådant ställe. Tror mest jag talar för mina gamla ”sportknän”.

När man går på den anlagda stigen finns det möjligheter att vika av en bit ut på klinten. Då går det utmärkt att se den pampiga Domkyrkan.

Har man tur ligger det dessutom en lyxkryssare och guppar vid den stora kajen. Hur många däck? Till höger ser du Högklint som jag också berättat om tidigare.

Sjukhuset. Om jag blir tvungen att ta in där någon gång ska jag önska ett rum med havsutsikt. (Men mest hade jag önskat att bli frisk såklart.)

Vildmorot. Där lärde jag mig ett nytt namn. För jag trodde det var ett Kattrån. Skojar! Hundkex.

Fröställning av Vildmorot.

En sorts Hagtorn. Det finns några olika varianter. Trubbhagtorn är en av dem. Solveigs inköpta app på mobilen. Har den rätt?

Om det var på allvar skulle inte klassikern kolera eller pest gälla här. Givetvis lockar Kärleksstigen mer än Galgen. Vänta lite! Håller de på och gör som i Kiruna? Flyttar Visbys Stora Torget under jorden…? 😉

Synliga spår av att vi går mot höst. Men igår var vi felklädda. När vi kom till Galgberget var det vindstilla och kvavt, solen brände. Sedan bytte väderleken återigen karaktär på hemmaplan, där vi sett fram emot fika och sola på balkongen. Mörka moln drog snabbt in från havet och det blev kyligt, temperaturen sjönk snabbt. Det var bara att gilla läget och kura inomhus.