Stoppet som inte gav full valuta

När vi körde genom det öppna landskapet Sundrealvaret, som är Gotlands största alvar, stannade vi till vid naturreservatet Muskmyr. På informationstavlan läste jag något om att de lösgående korna var extra nyfikna. Jag såg en hop boskap en bit bort till vänster och jag fick stilla min fantasi om vad som kunde hända på vägen tillbaka till ”den lilla blå.”

Muskmyr är en agmyr som är inramad av ett träsk. Därför denna spännande spång som jag hade älskat som grabb.

Jag hade på förhand läst på om de praktfulla orkidéerna som växer på strandängarna i naturreservatet Muskmyr. Därför hade jag stora förhoppningar om att pricka av arter från min nyinköpta bok ”Gotlands orkidéer”. När vi kom hem från Storsudret/Sudret-resan tänkte jag börja med en ny kategori som skulle heta orkidéer. Det var dessa ljusa tankar som jag hade tills…

… vi insåg att vi var försent ute. Är det någon som vet vad det är för orkidé? Eller är det ens en orkidé? Det skulle finnas ungefär nio olika arter och det fanns möjlighet att få se gotlandssolvända på allvaret.
Vi fortsatte en lång bit till där vi fick god balansträning.
Det var en trevlig efterlunchpromenad. 😊 Vi insåg att vi förhoppningsvis kommer att återvända hit. Antingen på våren eller försommaren för blommornas skull. Eller senare för det rika fågellivet i september-oktober då många arter rovfåglar besöker och passerar detta stråk. Muskmyr är nämligen den enda större vattensamlingen på Sundrealvaret. Undra om det går att beställa via en flygtekniker när ”The Eagle has landed”, för jag är inget större fan av att stå blickstilla i sju timmar och vänta på något som kanske aldrig sker. 😉

Jag stelnade till när jag noterade vad som hänt sedan sist. (När människorna är borta dansar kossorna på stigen). Den stora gruppen av kossor hade samlats till möte just på den enda stigen som vi hade fram till bilen. Kvinnan vid min sida som är uppvuxen på en gård undrade varför jag fick en mörk och djup basröst när jag pratade med henne och varför vi skulle gå så fort.
”Det är för att visa vem som bestämmer”, svarade jag ännu mörkare och drog med hennes hand till vänster ut bland det stickiga gräset. Hellre det än att…

Ingen kamera var framtagen från väskan. Möjligtvis såg jag den som ett skyddsvapen i ett trängt läge. 😉

28 thoughts on “Stoppet som inte gav full valuta

  1. Vilket ställe!! Har aldrig hört talas om det!! Kallas ”hemblind” typ? Ser liksom inte utanför det vanliga.
    Stället måste besökas, absolut. Men orkidéer blommar mycket tidigare och jag är bäst på de som står i mitt fönster. De hittar man inte i den Gotländska naturen.
    /P

    Gilla

  2. Ser ut som en härlig promenad … tyvärr vågar jag inte säga något om vad det är för orkidé, eller om det ens är en orkidé, men en härlig utflykt blev det!
    Kameran ska aldrig ligga i väskan när man är ute på tur … den ska vara i handen eller i en rem runt halsen.😊📸 🌻
    Kram

    Gilla

    • Det var fint där. Det insåg jag snabbt när jag accepterat att mina planer på en ny kategori får vänta ett tag. 🙂
      Bäst är det runt halsen med tanke på ojämnheter och klättringar. Dumt nog hade jag inte med den i söndags. Vi skulle bara till en möbelaffär sedan fick jag en idé. 😉 Ännu retligare när jag hemma igen insåg att det hade kunnat bli bra foton till nästa Anders Knutas bok. Nåväl. Jag får bestiga den backen fler gånger. 🙂
      Kram
      Ps. Nu har jag börjat planera inför november. Det kommer att ta sina timmar. 😉

      Gillad av 1 person

  3. Jag kom att tänka på Curt Olsson i programmet där han frågade alla om de hade koskräck. På den frågan hade jag svarat ja även om jag tillbringat mycket tid på mina farföräldrars gård. Du fick vackra bilder även om det inte fanns så många blommor kvar.
    PS. Jag har ännu ett foto i tankarna. Minns du att du hade en tomte på taket? Jag lånade det i fjor men kan troligtvis använda det i år med.
    Kram

    Gilla

    • Det hade jag också svarat Curt.
      Jag har ännu dig i mina tankar. Fick du en längre text i ett mail tro. Eller skickade jag det till mig själv? Jag har gjort det felet x gånger. Glömmer att trycka på svara. Det var därför jag skickade bilderna igen. Tyvärr finns ingen förteckning på skickade mail. Bara inkomna. 😦
      De där tomtarna som trädgårdsmästaren som av någon hemlig anledning fick sluta (var antagligen för duktig) har jag inte glömt. Det var trevliga inslag när de kom fram lite överallt i slutet av november. 🙂 Jag tror det var många som uppskattade dem. Tydligen inte alla. 😉
      Med andra ord har du kvar fotot. Han vill säkert synas hos dig.
      Jag satt ute i en berså för en stund sedan med mitt förmiddagsfika och anteckningar runt novembertävlingarna. Nu är du och jag på G. 🙂
      Kram

      Gilla

    • Häftigt. 🙂 Åke tycks ha varit en riktig sportman som jag själv känner igen mig i. Men med” krillor” på fötterna var jag som Bambi på is.
      När vi får in sju rätt på lotto ska vi köpa en stuga på Exstakusten, en på Sudret, en på Fårö och … hm… vi behöver nog ha få sju rätt två lördagar i rad. Visst är det så att det ibland blir stim av vinster. Så brukar det bli för mig. Då talar jag om fyra rätt på lotto, korsordstävlingar och 10 rätt på tipset. Visst är det viktigt att få drömma ibland. Det behöver vi alla små människor. Bara vi landar mjukt när vi vaknar klarsynta. 😉
      Kram

      Gilla

      • Maken var ju 13 år äldre än jag och när jag var barn stod jag och mina syskon och mamma o pappa vid ishockeyrinken i Klintehamn och beundrade Åkes framfart på isen. Han var riktigt duktig både på hockey. bandy och fotboll och i en låda har jag ännu några av hans medaljer.
        Inte kunde man väl tro då när man var i 10-årsålder att man skulle bli gift med den där killen.
        Visst måste vi få drömma, hur trist blev det inte annars.
        Kram

        Gilla

      • Jag försöker se det framför mig hur ni stod där vid rinken och hejade och klappade händerna. Jag gillar sannstoryn om att den lilla flickan blev hans fru. ❤
        Den ventilen behöver vi alla. Helst när vi är "som sämst". Det är betydligt "farligare" när alla drömmar "dött ut".
        Hoppas du är bättre i axeln idag.
        Kram

        Gilla

  4. Oj i det läget hade jag blivit rädd, trots att min farfar hade bondgård. Vi hade respekt även då kommer jag ihåg.

    Påminns om den gången för några år sen när jag sprang längs med en hage med en hel hög kor. De stirrade en kort stund på mig sen började de kuta rakt mot mig. Allihop. Blev rädd trots att det fanns stängsel. Tänk om kor hoppar? ☺ Det gjorde de inte.

    Gilla

  5. Heter det verkligen ”krillor” på skånsk slang!? I Stockholm med stor omnejd heter det ”grillor”!!
    Vi har – försökt – gå på muskmyr en gång, men då var det mycket skog runt om och mycket mer vatten. Så efter ett tag var jag – och dom anda två – tvungna att vända. Trots att spången är rätt bred, men då var den hal…..och jag har höjdskräck!
    Om man har hund med sig, så kommer alltid kossorna springande mot en. Dom är hemskt nyfikna – och visst har det hänt att jag blivit en aning orolig ibland men då har Rolle fått bära hunden och jag schasat bort kossorna. Och konstigt nog har jag grejat det…..
    KRAM/Susie

    Gilla

  6. Vad synd att orkidéerna hade blommat klart. Men nu vet ni var de kan hittas. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Muskmyr, men har nu, efter att ha läst ditt inlägg, ökat på min allmänbildning.
    Kor i större grupper tillhör inte heller mina favoritmöten men du had een trygg hand att hålla i. Bra så.
    Kram och tack för turen och upplevelsen

    Gilla

  7. Det var onekligen lite synd på blommorna men nu har ni en eller flera anledningar till ett återbesök.
    Jag har som ung blivit jagad av ett gäng tjurkalvar när vi passerade genom deras hage så jag förstår helt din känsla. Numera ser jag till att hålla mig på rätt sida om stängslet.

    Kram

    Gilla

    • Det finns så många ställen som vi vill återse. Samtidigt har vi bara nuddat vid delikatesserna. Varför måste gruvor ha två terminer? Kunde det inte vara tvärtom? Två veckor som är utspridda i november när det inte är sol. Tror jag ska maila till gruvministern. 😉
      Usch vilket läbbigt minne du har. Tur du hann undan. Jag känner till en liten flicka som inte gjorde det. 😦 Ett sådant minne sitter kvar i hela livet. Förstår att du inte går in och kramar dem.
      Kram

      Gilla

  8. Så synd, men ni får ”ko”-mma tillbaka till ”Mu”-skmyr när orkidéerna blommar. Växten på bilden har jag tyvärr ingen aning om vad det är. Ursäkta min lite skämtsamma ”ko”-mmentar men jag kunde inte låta bli 🙂 Kan också tala om att jag hade blivit precis lika rädd om den enda stigen plötsligt varit ockuperad av en flock kor!

    Kram Anita

    Gilla

    • Jag läste denna KO-miska KO-mmentar igår kväll på paddan innan jag la mig. Solveig undrade varför jag skrattade högt.
      Tack för det Anita. 😀
      Samtidigt vill jag inte missa godbitarna. Det var ju likadant när vi var på min favoritplats Närsholmen och jag minns hur det var vid ex. Ale Stenar på Österlen. Det var faktiskt en amerikansk turistkvinna som blev dödad där en höst under våra Ystadår.
      Kram Bobo

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s