Skandinaviens enda stående medeltida galge


Flera gånger har vi varit och promenerat på området med en fantastisk utsikt över havet. Naturreservatet har flera stigar, branter, en grotta med mera att utforska. Men i detta allvarliga inlägg känns det inte ”klädsamt” att visa upp en blå härlig himmel. Därför väljer jag foton från ett ”gråare” besök.

Galgberget heter avrättningsplatsen. Galgen var smeknamnet. Här ser du tre stenpelare som en gång i tiden bar tre träbjälkar där de dödsdömda hängdes upp i rep och krokar. Hoppas det inte var oskyldiga som fick en snara runt halsen och sedan knuffades från en stege eller vagn? Svårt att rätta till sådana mänskliga misstag.

Platsen var ingen slump. Den var väldigt, väldigt noga vald. För då fanns det ingen hög växtlighet som skymde sikten. Både från havet och på land syntes galgen på långt håll. Jag håller med om att det var en avskräckande effekt och en symbol för lag och rättvisa. Kanske fick ungdomar som levde på gränsen ordning på sitt liv innan det var försent. Svårare har jag att förstå att detta lockade en storpublik där galgen var scenen. Dåtidens teater och film. Dokumentärfilm låter bättre att skriva. Var människorna tvingade att gå dit? Både kvinnor och barn? Var det bara blinda som slapp? Hur många skäl skulle jag kommit på om att jag var upptagen med annat? Hade min galghumor gått hem i stugorna hos de hårdhudade männen? Tror tyvärr inte det. Tur jag inte levde då.

Efterspelet var också en lång historia. Efter döden fick de dömda hänga kvar och dingla i vinden. De skulle synas tills de ruttnade bort eller blev uppätna av fåglar. Kyrkliga begravningar var inte aktuella.

Nu sätter jag på ”blåfärgen” igen. Lämnar det otäcka, vandrar vidare och tänker mer ljusa tankar. Den här gotlanduppochnerbloggen kommer alltid att förflytta sig mellan olika socknar, naturtyper, kategorier, stämningar med mera. Gotland har en otrolig intressant historia, en vacker natur, en ljuvlig kust och väldigt många positiva saker att uppleva på plats eller föra vidare till bloggbesökare. Jag har förmånen just nu att kombinera de sistnämnda, se och visa upp. Nästa inlägg kommer att handla om… 😉

 

En var egentligen två

Sätten är många över hur jag har samlat ihop information som kan vara till nytta och glädje under vår Gotlandsvistelse.
Jag älskar ex. att sitta och bläddra i en vacker fotobok med informativ text. Det har under den senaste tiden mynnat ut i en speciell Gotlandshylla i en av våra bokhyllor. Annars hämtar jag det mesta från mitt googlande. Kopierar och skriver egna register och tabeller som hamnar i en blå pärm. Markerar med extra många stjärnor vid de mest intressanta platserna.

För ett tag sedan fick jag se ett underbart foto på Instagram.  ❤  Direkt utbrast jag spontant.
”Dit åker vi på lördag. Då ska det bli varmt och soligt.”
Jag var glad som ett lyckligt barn när jag bar på fikakorg och kamera till bilen. Jag hade inte ens tid att vänta in Solveig. Grannarna trodde kanske att vi bråkat. Annars går vi ofta hand i hand över gården.

Som vanligt hade jag memorerat in sträckan mellan hem och plats så jag istället kan njuta av annat spännande som oväntat kan dyka upp längs de slingrande vägarna.
Haren som inte hade trafikvett kunde jag varit utan. Snart måste de införa en skola även för djur. 😉 Men vad är en hare mot de maffiga vildsvinen som vi stötte på i en skånsk skog sommaren 2017. Skönt att slippa den djurarten på Gotland.

På långt håll såg jag Väte kyrka. Jag visste att den vita kyrkan låg längs med väg 142. Min inre bild från Instagramfotot med kontrasten mellan den kritvita ståtliga kyrkan och det stora blå scilla-havet framför byggnaden gjorde mig nästan gråtfärdig. Våren när den är som bäst. Vad underbart det ska bli att se det i verklighe…


”Fotot måste varit taget på andra sidan kyrkan”, utbrast jag spontant. Solveig hängde inte på mitt önsketänkande, men följde snällt med på en tur till baksidan. Hon tog där fram sin mobil och scrollade upp fotot.
När vi nu var på ”sanningens plats” och såg hur där såg ut, insåg vi bildmonterings-projektet. Två olika foton som ”gift sig”.
Eller var det så här tänkte min fantasi:
Fotografen hade tidigt på morgonkvisten flyttat iväg kyrkan på en skottkärra till ett änge fullt av scilla. För det kunde väl inte vara det omvända?

Självklart vill vi alla att våra sociala foton ska bli extra fina. Men ibland känns det som det finns en gräns. När jag gick på bibliotekshögskolan skolades vi att alltid kontrollera med tre olika källor för att nå sanningen.

Det var kyligt och jag var inte det minsta sugen på min Lightcola till fikat. Därför tog jag tacksamt emot ”termoslocket” med mörkrostat kaffe där vi satt på Galgberget och tog en snabbfika. Fast jag inte är så förtjust i mörkrostat och inte hade med en egen mugg. Efter lunch fick vi vår revansch. Jag fick välja och valde faktiskt att åka till ett ”fuskbygge”. 😉

Ps. Detta var mitt 50:e blogginlägg. 😀 Du får gärna tipsa vänner och bekanta, som du vet uppskattar Gotland, om min nya blogg. Jag lovar att inte fuska med foton.