Fråga 19

Publicerad den 19 november, 2022 av http://bosseliden.wordpress.com

Fågeln fanns på platsen…

A. SLOTTSBACKEN
B. GALGBERGET
C. RACKARBACKEN ❤

Regler & mål:
Tävlingstid: 18:00-22:00
Svara med EN bokstav.
Fråga 20 har fyra alternativ.
De som tagit sig upp får heja på de andra och deltar inte längre aktivt i frågorna. Skulle fler än en klättrare komma upp samma kväll vinner den som sätter ner fötterna på toppen först.

Nått bergstoppen: ❤ =Skrap-Kryss
1. Laila ❤ 221116
2. Wiolettan ❤ 221117
3. X ❤
6. X ❤
13. X ❤

Rebmevon ligger 222 meter över havet –
Så här långt upp längs bergskanten har
deltagarna hunnit efter fråga 19.

Namn	Meter
Kerstin N	192
Cecilia O	190
Signhild	174
Sven-Arne	173
Ditte	169
Znogge	169
Maj	164
Ethel	162
Kerstin Cecilia	160
Marie K	154
Lisbeth	153
Anette	148
Sussie	140
Anita L	139
Jennifer	134
Minton	132
Thomas	132
Gunilla W	130
Eva-Lotta	126
Lizzanpizzan	122
Christina O	120
Ing-Britt	116
Blomsterbönan	115
Lena W	115
Emil	102
Tjugosju över 100	😊
Eva J	97
Marie T	96
Gunnel	91
Eva R	76
Marianne	68
Louise	62
Börje	56
Martin	28

Anki A	0
Inger B	0
Pelle	0
Saga	0
Ingela	0
11 frågor kvar

Ledare av högst kvällspoäng:
Wiolettan leder med sina 37 meter/poäng
Poäng för rätt svar:
Den som först svarar rätt får poäng efter hur många som deltagit i kvällens fråga. Övriga som svarat rätt får poäng i en fallande skala. De som lyckats klättra upp får gärna hjälpa till så de som har rätt svar får fler poäng och inte blir hängande ”lottlösa”.

Skrap-Kryss till följande:
De tre på pallen. ❤ ❤ ❤
Den som når bergstoppen som SEXA. ❤
Den som når bergstoppen som TRETTONDE person. ❤
Den som först fått högsta kvällspoäng. ❤

I väntan på nytt kök; del 2

Publicerad den 19 juni, 2021 av http://bosseliden.wordpress.com

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

En välbevarad stenlabyrint

Publicerad den 20 april, 2021 av http://bosseliden.wordpress.com

I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.

Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.

Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.

Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden:
En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.

Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.

I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng?
Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀

Galgbergets naturreservat

Publicerad den 18 augusti, 2019 av http://bosseliden.wordpress.com

Galgen har jag berättat om tidigare på bloggen i kategorin ”Historiska platser”. Detta naturreservat upptäckte vi av en slump förra året när vi skulle fördriva tiden fram tills vi skulle träffa mäklaren och skriva på kontraktet till vår bostadsrätt. Efter det har vi med jämna mellanrum tagit oss hit. Först med bil och sedan betydligt snabbare med cyklar. Ibland har vi haft fikakorg med oss. Det är en vacker plats där man kan promenera, rasta hunden, springa, fika eller bara njuta av utsikten.

I denna gamla kalkugn brändes kalken efter stenbrytningen på klinten.

Ett vackert foto som får mig att vända tankarna inåt.

Vi tog oss en tur ner ”en våning”.

Sedan var det exakt lika många trappsteg upp igen. Ibland tycker jag det är betydligt lättare att ta sig upp än ner. Detta var ett sådant ställe. Tror mest jag talar för mina gamla ”sportknän”.

När man går på den anlagda stigen finns det möjligheter att vika av en bit ut på klinten. Då går det utmärkt att se den pampiga Domkyrkan.

Har man tur ligger det dessutom en lyxkryssare och guppar vid den stora kajen. Hur många däck? Till höger ser du Högklint som jag också berättat om tidigare.

Sjukhuset. Om jag blir tvungen att ta in där någon gång ska jag önska ett rum med havsutsikt. (Men mest hade jag önskat att bli frisk såklart.)

Vildmorot. Där lärde jag mig ett nytt namn. För jag trodde det var ett Kattrån. Skojar! Hundkex.

Fröställning av Vildmorot.

En sorts Hagtorn. Det finns några olika varianter. Trubbhagtorn är en av dem. Solveigs inköpta app på mobilen. Har den rätt?

Om det var på allvar skulle inte klassikern kolera eller pest gälla här. Givetvis lockar Kärleksstigen mer än Galgen. Vänta lite! Håller de på och gör som i Kiruna? Flyttar Visbys Stora Torget under jorden…? 😉

Synliga spår av att vi går mot höst. Men igår var vi felklädda. När vi kom till Galgberget var det vindstilla och kvavt, solen brände. Sedan bytte väderleken återigen karaktär på hemmaplan, där vi sett fram emot fika och sola på balkongen. Mörka moln drog snabbt in från havet och det blev kyligt, temperaturen sjönk snabbt. Det var bara att gilla läget och kura inomhus.

Skandinaviens enda stående medeltida galge

Publicerad den 8 maj, 2019 av http://bosseliden.wordpress.com

Flera gånger har vi varit och promenerat på området med en fantastisk utsikt över havet. Naturreservatet har flera stigar, branter, en grotta med mera att utforska. Men i detta allvarliga inlägg känns det inte ”klädsamt” att visa upp en blå härlig himmel. Därför väljer jag foton från ett ”gråare” besök.

Galgberget heter avrättningsplatsen. Galgen var smeknamnet. Här ser du tre stenpelare som en gång i tiden bar tre träbjälkar där de dödsdömda hängdes upp i rep och krokar. Hoppas det inte var oskyldiga som fick en snara runt halsen och sedan knuffades från en stege eller vagn? Svårt att rätta till sådana mänskliga misstag.

Platsen var ingen slump. Den var väldigt, väldigt noga vald. För då fanns det ingen hög växtlighet som skymde sikten. Både från havet och på land syntes galgen på långt håll. Jag håller med om att det var en avskräckande effekt och en symbol för lag och rättvisa. Kanske fick ungdomar som levde på gränsen ordning på sitt liv innan det var försent. Svårare har jag att förstå att detta lockade en storpublik där galgen var scenen. Dåtidens teater och film. Dokumentärfilm låter bättre att skriva. Var människorna tvingade att gå dit? Både kvinnor och barn? Var det bara blinda som slapp? Hur många skäl skulle jag kommit på om att jag var upptagen med annat? Hade min galghumor gått hem i stugorna hos de hårdhudade männen? Tror tyvärr inte det. Tur jag inte levde då.

Efterspelet var också en lång historia. Efter döden fick de dömda hänga kvar och dingla i vinden. De skulle synas tills de ruttnade bort eller blev uppätna av fåglar. Kyrkliga begravningar var inte aktuella.

Nu sätter jag på ”blåfärgen” igen. Lämnar det otäcka, vandrar vidare och tänker mer ljusa tankar. Den här gotlanduppochnerbloggen kommer alltid att förflytta sig mellan olika socknar, naturtyper, kategorier, stämningar med mera. Gotland har en otrolig intressant historia, en vacker natur, en ljuvlig kust och väldigt många positiva saker att uppleva på plats eller föra vidare till bloggbesökare. Jag har förmånen just nu att kombinera de sistnämnda, se och visa upp. Nästa inlägg kommer att handla om… 😉

En var egentligen två

Publicerad den 7 april, 2019 av http://bosseliden.wordpress.com

Sätten är många över hur jag har samlat ihop information som kan vara till nytta och glädje under vår Gotlandsvistelse.
Jag älskar ex. att sitta och bläddra i en vacker fotobok med informativ text. Det har under den senaste tiden mynnat ut i en speciell Gotlandshylla i en av våra bokhyllor. Annars hämtar jag det mesta från mitt googlande. Kopierar och skriver egna register och tabeller som hamnar i en blå pärm. Markerar med extra många stjärnor vid de mest intressanta platserna.

För ett tag sedan fick jag se ett underbart foto på Instagram. ❤ Direkt utbrast jag spontant.
”Dit åker vi på lördag. Då ska det bli varmt och soligt.”
Jag var glad som ett lyckligt barn när jag bar på fikakorg och kamera till bilen. Jag hade inte ens tid att vänta in Solveig. Grannarna trodde kanske att vi bråkat. Annars går vi ofta hand i hand över gården.

Som vanligt hade jag memorerat in sträckan mellan hem och plats så jag istället kan njuta av annat spännande som oväntat kan dyka upp längs de slingrande vägarna.
Haren som inte hade trafikvett kunde jag varit utan. Snart måste de införa en skola även för djur. 😉 Men vad är en hare mot de maffiga vildsvinen som vi stötte på i en skånsk skog sommaren 2017. Skönt att slippa den djurarten på Gotland.

På långt håll såg jag Väte kyrka. Jag visste att den vita kyrkan låg längs med väg 142. Min inre bild från Instagramfotot med kontrasten mellan den kritvita ståtliga kyrkan och det stora blå scilla-havet framför byggnaden gjorde mig nästan gråtfärdig. Våren när den är som bäst. Vad underbart det ska bli att se det i verklighe…

”Fotot måste varit taget på andra sidan kyrkan”, utbrast jag spontant. Solveig hängde inte på mitt önsketänkande, men följde snällt med på en tur till baksidan. Hon tog där fram sin mobil och scrollade upp fotot.
När vi nu var på ”sanningens plats” och såg hur där såg ut, insåg vi bildmonterings-projektet. Två olika foton som ”gift sig”.
Eller var det så här tänkte min fantasi:
Fotografen hade tidigt på morgonkvisten flyttat iväg kyrkan på en skottkärra till ett änge fullt av scilla. För det kunde väl inte vara det omvända?

Självklart vill vi alla att våra sociala foton ska bli extra fina. Men ibland känns det som det finns en gräns. När jag gick på bibliotekshögskolan skolades vi att alltid kontrollera med tre olika källor för att nå sanningen.

Det var kyligt och jag var inte det minsta sugen på min Lightcola till fikat. Därför tog jag tacksamt emot ”termoslocket” med mörkrostat kaffe där vi satt på Galgberget och tog en snabbfika. Fast jag inte är så förtjust i mörkrostat och inte hade med en egen mugg. Efter lunch fick vi vår revansch. Jag fick välja och valde faktiskt att åka till ett ”fuskbygge”. 😉

Ps. Detta var mitt 50:e blogginlägg. 😀 Du får gärna tipsa vänner och bekanta, som du vet uppskattar Gotland, om min nya blogg. Jag lovar att inte fuska med foton.