Domstolshandling från 1653


Vi besökte ett riktigt gammalt fiskeläge i Närs socken. Men egentligen var det fiskare från grannsocknen Lau som ägde bodarna och fiskade här. Orsaken var att Lausviken var för grund och sandig för att båtarna skulle kunna ta sig in och ut.

Tack vare en domstolshandling vet man att fiskeläget fanns här 1653. Då tvistade bland annat markägaren och prästen Jöns Nilsson i Garda om en tun (gärdesgård).

Fiskeläget heter Nabben. Men på Laumål heter det Nabbu.

Det är en ideell förening som har ansvaret. Det finns även några nyare röda bodar i trä.

Min favoritbod blev den på sista bilden.

Det är fritidsfiske som gäller i nutid.
Jag fick stundtals en känsla av att jag var iakttagen. Antagligen var det bara något som jag inbillade mig… men ibland önskar jag att jag hade ögon i nacken. 😉

 

Hammars fiskeläge


Det är svårt att inte gå ner i varv när man parkerar vid Hammars fiskeläge i Norrlanda socken.

Vi tror det är denna bod som ägs av Stiftelsen Norrlanda Fornstuga.

För inte allt för länge sedan var fiske vid ett fiskeläge en ren överlevnadsfråga. Denna sommar skiljer sig då och nu mindre än annars. För rekreation börjar bli allt viktigare för oss små människor. Inte sant?

Ett par båtar och en inbjudande brygga. En stund senare kom det en man gående från någonstans och gled ner i vattnet från bryggan.

Det är inte långt mellan olika slags smultronställen på östra kusten. Juveler som vi betar av ett efter ett.

Rosornas ö; del 2

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Detta inlägg innehåller rosor från kullerstensgatorna innanför murens landsida. Korten togs en morgon i augusti. Visst är rosor vackra. Min personliga favorit bland alla rosor är Ingrid Bergman, för sin underbara doft och alla härliga, speciella minnen jag har av rosen. Vilken är din favorit-ros? Eller har du ingen?

Utse årets dörr/port – 2020

Nio dörrar/portar tog sig till final i ”Ten Doors”. Nu ska det avgöras. Det är du som bestämmer vilken som ska vinna. 

Precis som förra året med ”Årets fik” har du 100 poäng till ditt förfogande. Du får lämna högst 25 poäng till samma dörr. Jag tänker inleda tävlingen. Under bilden finns de nio kandidaterna och aktuell tabell. Svara med bokstav och poäng. Den 30 september stänger jag tävlingen.

Denna dörr blev vinnare. Stort GRATTIS till ägarna. 
(Sluttabell finns längst ner i inlägget)

Här är de nio finalisterna:
A.

B.

C.

D.

E.

F.

G.

H.

I.

Sluttabell: 200930
Dörr A. 255 p. (4)
Dörr B. 271 p. (2) ❤ ❤
Dörr C. 112 p. (8)
Dörr D. 177 p. (7)
Dörr E. 185 p. (6)
Dörr F.  258 p. (3) 
Dörr G. 222 p. (5)
Dörr H. 101 p. (9)
Dörr I.   359 p. (1) ❤ ❤ ❤

Solnedgång i Fridhem


Tillsammans med en dotter bestämde vi oss för att njuta av en solnedgång. Vi valde mellan Högklint och Fridhem.

På klinten står åskådare på första parkett.
Vi noterade att solen låg i bra läge för båda platserna och valde denna kväll att köra höger mot Fridhems parkering.

På stenstranden satt ett par och njöt från ett annat perspektiv.

Åt andra hållet var det full aktivitet och trångt på ”klintväggen”. Du missar väl inte alla fåglar?

Länge sedan jag tog ett kvällsbad när ”himmelslampan” går ner.

Nu var det inte lång tid kvar.

Jag sökte mig längre norr ut för jag hade för mig att…

… mitt minne hade rätt och vi hade tur, att där inte redan var en människoflock. 😉 En stund senare kom ett sällskap som kanske blev besvikna över att favoritplatsen var upptagen.

De sista sekunderna där jag stämningsfullt tog in allt fint. Livet kändes både enkelt och vackert.

”Efterklangen”. Då färgpaletten på himlen kan skifta i olika färger och åstadkomma olika ljussken. Ingen solnedgång är lik en annan. Så har jag alltid sett det. Vet också att färgerna har med luftfuktigheten att göra. Har du någon favoritplats som du gärna återkommer till för att se en magisk solnedgång?

 

Sista färden


Till slut kom den. Sista gången som cyklarna fick följa med på bilen 2020. Det har varit ett mycket trevligt tillskott under året. Den här tidiga morgonen hamnade vi dock i dimma och dålig sikt en bit nedanför Visby. Jag satte på ”dimljuset” och sänkte farten. När vi nådde den stora parkeringen vid Tofta Strand lättade dimman.
Här har vi trampat iväg en bit söderut på cykelvägen.

Andra sover fortfarande utomhus.

Vi vek av och parerade mellan stenarna på ”stigvägen” och hittade ett bord med bänk. Tur vi hade med sittdynor. Annars hade daggen trängt igenom.
Varför smakar det alltid bättre med utomhusfrukost?

Försiktigt rörde vi oss fram emot fåglarna för att inte störa dem för mycket.

Det tycks har blivit en gimmick på sista tiden, att våra skuggor är med på sitt personliga sätt.

Olika nyanser av blått.

Kombinationen denna säsong av bil, cyklar och traskande har öppnat upp till så många naturupplevelser och möjligheter. Här var det ett parti som var trångt och vått. Men vi ville så gärna se vad som fanns runt udden.

Björnbär kräver något sötningsmedel till, oavsett mognad.

På Tofta Strand, som vissa dagar haft enormt många tusen besökare, såg vi endast en kvinna som tog sig ett uppfriskande bad. Solveig nöjde sig med att vada i vattnet medan hennes man …
Ett visst vemod landade när vi lyfte upp cyklarna på hållaren. Det dystra försvann när vi upptäckte ett nytt vackert ställe en stund senare. Dit kommer vi att återvända tre gånger till av ett speciellt skäl. 😉 Vi avslutade denna utflyktsresa med att fika högt upp på ett berg med havsutsikt och sedan gå ner till en grotta. Mer om det en annan gång och cykla har vi definitivt inte slutat med. Solveig cyklar varje arbetsdag och just nu i början på september cyklar jag två pass om dagen. Dessutom är jag alltid lite ute och cyklar i livet. 😉

 

Fredagarna har öppnat upp för nya möjligheter


Jag uppskattar att Solveig slutar tidigt på fredagar. Den här gången var det jag som fick välja promenadstråk. Vid parkeringen på hemmaplan, såg det inte hoppfullt ut. Grått eller åskvädersmörkblått. Men längst ut mot kusten och norrut fanns en skaplig glipa ”åkapåentrevligutflyktsblå” himmel. 😉

En tidigare gång åkte vi fel när vi ville nå Brissund fiskeläge. Innan vi vände bilen gick vi en skön påskpromenad med våra döttrar. Nu letade vi oss tillbaka till samma utgångspunkt – men med målet att promenera åt andra hållet. Mot Visby.

Vilken värme det hade blivit och vad fina molnen var. Mina ögon i nacken pockade lite på uppmärksamhet om färgen på himlen åt andra hållet, som bestod av en mörkare nyans.

En stuga för att skriva en kriminalroman med handlingen förlagd till Gotland… eller inte. Utedasset lockade inte mörka höstnätter.

Svårt att blunda för att höstfärgerna börjar inta scenen. Det är både på gott och ont. Under soliga dagar enbart på gott. Sedan vi flyttade ner genom landet har även oktober bjudit på kortärmat. I november har jag fullt upp med ”Kryssa på Gotlanduppochner” och ”Korsordsmästerskapen 2020”. Välkomna då till gotlanduppochner. Hoppas bara det tekniska löser sig innan dess.

Högklint. Denna mäktiga plats, söder om Visby.

Vi hade ingen fikakorg med oss. Däremot noterade vi möjligheter inför framtiden. Just denna blev min personliga favoritfikaplats.

Mina ögon var fästa på havet och jag skulle ha kunnat gjort en ”Bosse Lidénare”. Kliva över stättan utan att först se en bit åt vänster. Samtidigt är det mycket mer spännande att klättra.

Vi vände där. För i verkligheten såg himlen betydligt mörkare ut än på fotot. Det var dumt att chansa längre.

Vi ökade pulsen och takten och hann både till bilen och hem. Sedan öppnade sig himlen för ösregn. Åska blev det däremot inte den här gången. Ännu mer regnande blev det dagen efter. När det var som mörkast tänkte jag tillbaka på denna härliga utflykt. Det gör jag även nu på sommarens sista dag då himlen öppnade sig för en stund sedan. Tur Solveig precis hann till jobbet med sina två fullpackade sidoväskor och jag fick min morgoncykeltur, som innehöll en vacker regnbåge över havet och en söt igelkottsunge. Det här är vardagslyx för mig. 

Naturen i färg; rött

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Humlan ville inte vara med på bild… Den satt i stockrosen när jag ställde in skärpan för att ta en bild, men flög sedan sin kos lika snabbt som den här sommaren försvann. Det har varit en annorlunda sommar på många sätt. Bosse och jag har ibland tittat på varandra och undrat om vi varit helt ensamma på ön. Det är så det blir om man, som vi, går upp före fem, lämnar Visby och ger sig ut på utflykt. De få gånger jag besökt Östercentrum har jag däremot undrat över om vissa människor glömt bort allvaret med en pandemi.

Innanför muren har vi inte cyklat tillsammans på hela sommaren. Men förra söndagsmorgonen tog vi en tur. Det är njutbart att cykla längs med muren. Rosor och stockrosor, en del överblommat, annat vackert.

Jag har en speciell känsla för rosor eftersom det var min mammas älsklingsblomma. Vi hade många olika rosor därhemma i vår trädgård.

Var och en har sin charm. Ensamma eller tillsammans.

Samma sak med vallmon som dyker upp lite här och där på Gotland. Ibland ensamma…

ibland många.

och ibland i så stora fält att de helt enkelt bara kan ses som en gemensam färg.

Fast hur fint ett fält än kan vara uppskattar jag en liten ensam vallmo bäst. Och gärna en som ser lite tilltufsad ut.

Här har en sömntornstekel varit framme. Jag läste att den lägger ägg i nyponrosens knoppar. Äggen utsöndrar växthormonsimitationer och lurar på så vis busken att bilda håriga nypon, galler. Här inuti kan larverna sedan leva och utvecklas. Så smart! Men, läste också att det finns parasiter som utnyttjar dessa galler och lägger sina ägg där också. Hm!

Fler blommor, vars namn jag inte känner till.

Den här fantastiska dillpionen hittade jag i Botaniska trädgården.

Visst är duvan fin med sina orangeröda ben!

Älskar rabarberpaj med vaniljglass. Vet dock inte om detta är en äkta rabarber eller någon sorts prydnadsvariant. Hittade den i en plantering i Visby.

Smultron! Så gott!

Årets jordgubbsplanta från balkongen fick bidra med bladet… Jordgubbarna köpte vi.

Årets godaste hallon! Från Stenhuse gård här på Gotland.

Nja… måste erkänna att jag inte är så förtjust i röda vinbär. Fast när tjejerna var små hade vi vinbärsbuskar i vår dåvarande trädgård och som tur var tyckte de om dem.

Men våra egna tomater, som vi har på balkongen, dem tycker jag om!

Rönnbär – vackra, men jag håller med räven: ”Surt, sa räven om rönnbären”. Även om ordspråket står för något annat…

Tror att detta är stenbär. Läste att de har en syrlig smak.

Sista bilden får påminna om att vi går mot höst. En årstid som är vacker med alla sina färger. Jag har bara så svårt att acceptera att det blir mörkare och mörkare. Det är bara att gilla läget och börja att samla foton med nästa färg.

Önskar er alla en fin avslutning på augusti och en skön höst!
Text och foto: Solveig Lidén

 

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Trampade tydligen i två naturreservat


Vi tog cykelvägen längs med kustvägen och svängde av på olika ställen. När vi kom hem insåg jag att vi först varit i Bergbetningen och utan ”taggstaketsgräns” hamnat i Galgberget.

Cyklarna parkerades, picknickfilten lades ut och Solveig började läsa i en spännande bok. Själv gick jag på en egen utflykt och …

…hamnade först vid ett stenbrott.

Jag lovar! Det var inte jag som började på ett fuskbygge. 😉

Lite svalka i en skogsdunge lockade. Jag är allt lite förtjust i ”trädkonst”.

Mindre förtjust i sådant här. Samtidigt gick fantasin igång. Visserligen rostar burkar snabbt, men vilket år lämnades den kvar här? En ensamvarg? En ö-bo eller turist?

En viktig iakttagelse har jag gjort sista veckorna. Mindre snygga fjärilar kan slå sig till ro väldigt länge. De tycks ha ett stort behov av att bli fotograferade. Snygga fjärilar däremot ställer inte alls upp. Är tydligen inga ”linsfjärilar”. Samtidigt stämmer det inte. Jag har sett åtskilliga foton på Insta sista tiden på vackra fjärilar. I morse började jag med att raka mig. Steg två får bli att… 😉

Någonstans måste mitt älskade hav synas. Till slut fick jag vittring. Vänta lite? Det ser ut som en vit solnedgång i mitten av bilden? Måste vara…

Zoomning är bra att ta till om gåtor ska lösas. Men jag kunde ”skärpt” mig mer. 😉

Nu gällde det att antingen gå i gamla fotspår eller hoppas på turen att hitta tillbaks. För jag började bli fikasugen. Påsen från Norrgatt lockade. 

Fotnot:
Imorgon ska vi Hemestra på ett speciellt ställe, som vi ser fram emot att anlända till. Dagen är speciell. Vi ska fira två år som Gotlandsbor.