Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.
Det är en rik örtflora på strandängarna.
En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.
Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉
Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.
Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.
Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.
Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.
Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet. Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.
Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.
Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.
Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg. * En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.
Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975). När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.
Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?
Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.
Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.
I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.
Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉
På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.
Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.
I källaren står Märthas vävstol.
I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.
I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.
Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.
I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket. När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.
Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma. Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige. När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.
Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.
Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.
Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.
Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.
Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.
Minst en gång om året måste vi återkomma till platsen med många positiva smeknamn. ”Enbusk-savann” är ett av dem. Solveig stannade bilen och jag vevade ner rutan. Klick!
Pulsen gick ner. Harmonin spreds i kroppen. En solig sommarmorgon när livet känns så lätt. Vi tog ner cyklarna från bilen och frukosten placerades i korgarna. Sedan var det bara att i sakta mak rulla vidare på två hjul.
Förra året stod Adam & Eva i fokus för vårt besök på den nära två kvadratkilometer stora halvön. Nu hade orkidén blommat över. Men blåelden levererade. Givetvis extra mycket för mig som älskar blå färg. Polkagrisfyren tändes första gången i december 1872. Tänk vad många liv den har räddat.
Förra året var den soldränkta bänken upptagen när vi kom fram dit. (Du kan se den längst ut till vänster på muren). Denna gång hade jag ungefär fem-sju sekunders marginal. När jag såg den blå bilen genade jag snabbt upp mot bänken. Paret, i den blå bilen, tog över bänken när vi var klara med frukosten och cyklade vidare ner för backen.
En mysig midsommaraftonsmorgon, som vi kan tänka tillbaka på när höststormarna slår till.
Holms ligger idylliskt på Storsudret. Vi cyklade förbi där under olika tidpunkter på dygnet. Varje tillfälle hade sin egen charm och ett behagligt lugn. Det hade varit intressant att få jämföra med ett höststormsbesök eller hela fiskeläget inbäddat i snö en solig vinterdag.
De fem bodarna är från 1800-talet. Då ägdes de av bönder som ville öka på kassan under lågsäsong. Framförallt var det strömming som fiskades.
Under femtiotalet var bodarna rejält nedgångna. Därefter har de restaurerats.
Fyra av bodarna är dubbelbodar, som står tätt intill varandra på rad med långsidan mot havet.
I dubbelbodarna har endast ena halvan eldstad. Den andra halvan gav plats för redskap.
Förr i tiden ska en bod fungerat som eldbod. När det började bli mörkt tändes en brasa i boden, som därmed blev en skyddande livlina åt de sent fiskande bönderna ute på havet.
Bodarna är byggda av sten och har tak av stora sandstensflis, som gör att de står emot det mesta. Med andra ord, inget slit-och-släng-byggande precis. Konstruktionen bör hålla i flera hundra år.
Inget långt ”stenkast” bort ligger raukfältet Holmhällar.
Svårt att slita sig från platsen. Vackert åt alla väderstreck. En speciell stillhet infann sig i skymningen. När jag gick där bland bodarna gick givetvis mina tankar till det jag skrev om 2019. I vilken av bodarna huserade pistolskjutande kaptenen, som inte uppskattade att Pensionat Holmhällars gäster gick ner till stranden och badade? Han tog deras kläder när de befann sig i vattnet och… https://gotlanduppochner.com/2019/08/08/pensionat-holmhallar-panget/
Läs framför allt den härliga kommentaren som jag fick från en bloggbesökare som hade betydligt mer att berätta om skrönan.
Igår när jag körde igenom naturreservatet Björkume såg jag, från min sida av bilen, en skymt av en svart fågel med röd ”hatt”. Jag gissade på orre, tupp och några andra orealistiska förslag. Därför var det skönt att ta hjälp av denna mycket stillastående, dresserade fågel då det blev dags för nästa artbestämning. Strandskata såklart!
För första gången säsongen 2022 styrde ”Den lilla blå” mot norra Gotland. Vi hade några bestämda mål för vår roadtrip. Numera blir det en härlig mix av det vi sett förut och det vi aldrig sett. Jag uppskattar kombinationen. Vi hade tur! Kyrkan var öppen så att vi kom in. Den verkade vara förberedd för en Påskgudstjänst. Nu har vi besökt alla kyrkor på norra ön och har endast femton osedda kyrkor kvar på hela ön. Att besöka alla kyrkorna på Gotland är både kul och intressant. Idén kom jag på redan innan vi flyttade hit.
Efter kyrkbesöket åkte vi vidare ut mot Hallshuk. Men en lockande skylt, och en riktigt bilvänlig grusväg, fick mig att blinka vänster. Till det spännande och historiska fiskeläget kom vi inte. Kanske fixar vi det nästa gång. Det blev en del möten med trafik där det mesta gick att lösa med att en av bilarna stannade till. Några vita blåsippor såg vi inte till. Men oj med många blå ”områden” vi såg lite överallt. Det gäller att njuta innan det är över för den här gången.
Jag fick min dos av vatten och kust.
Här har vi aldrig varit förut. Det var en välskött och bred stig, som det var lätt att vandra på, och den slutade med en rejäl nerförsbacke.
Någon gång framöver, när vi åker väg 149, ska vi avnjuta vår fika här. Eller varför inte frukosten en tidig sommarmorgon. Bra att vi upptäckte en ny pärla som vi kan återvända till längre fram.
På hemvägen kunde jag inte motstå att blinka höger och köra ner till gamla favoritställen. Nyhamn är ett av dem. När blåelden blommar hoppas jag att vi återkommer dit. Solveig fick, förresten, se den svarta fågeln med röd kam innan vi lämnade Burge. Det visade sig vara en helt vanlig tupp. Han och hans flock med höns spatserade på vägen. Frigående som de var. Så var fågelgåtan löst. Eller kanske mer lös. 😉
Det fanns ingen adel på Gotland. Det närmaste var kalkpatronerna som drev kalkindustrin på ön. De gyllene åren var på 1600-talet och några århundraden framåt. På 1600-talet byggdes huvudbyggnaden och flyglarna till denna kalkpatrongård, som fick namnet Katthamra gård. Under 1700-talet tillkom magasin och lada. Under nästa århundrande tillkom även en övervåning på huvudbyggnaden. Invändigt finns tjusiga väggmålningar i empirestil.
Den kändaste ägaren till Katthamra gård måste ha varit den kända och ökända affärsmannen Jacob Dubbe. Men det var hans svåger, köpmannen Axel Hägg, som stod för förändringen till en vacker och omtalad herrgård. Under ungefär 150 år ägde familjen Hägg Katthamra. Två barnbarn till Axel gjorde karriärer som arkitekt, konstnär, amiral och marinmålare. Deras namn var Axel och Jacob, med efternamnet Herman. Det var Jacob som var amiralen och även en av Sveriges mest kända marinmålare.
Det är jaktgudinnan Diana som du ser håller koll på gårdsplanen.
1951 såldes allt till Svenska turistföreningen, som började driva ett vandrarhem på gården. I modern tid är Katthamra gård i privat ägo. Givetvis finns det rejält med regler att följa. För både huvudbyggnaden, flyglarna, ateljén, hönshuset, dasset m.m. är klassade som byggnadsminnen. Om något viktigt förändrades skulle det bli kackel i hönshuset. 😉
Precis i början på Rackarbacken ligger detta gula hus. Bakom huset finns något mycket intressant i ringmuren.
Självklart var vi nyfikna på att ta trappan upp och in, men det var en tidig söndagsmorgon. Nu vet vi att den lockande stentrappan finns där.
Det är den höga byggnaden i tre våningar bakom huset som är i vårt fokus. Enligt dendrokronologiska dateringar uppfördes byggnaden omkring 1255. Visst är det häftigt att den är äldre än ringmuren. Äldre byggnader som låg i den utstakade sträckningen byggdes samman med muren. Troligtvis skedde det, i detta fall, på 1280-talet.
Byggnaden kallas för Mynthuset. Men ingen vet säkert att det präglades mynt i huset. En del vill att det istället ska benämnas Tullhuset. Orsaken är att det ännu längre tillbaka i tiden fanns tullar på just denna plats.
Här stod vi på Östergravar förra vintern. Mynthuset till vänster och Nordertorn längre ner i backen.