Minst en gång om året måste vi återkomma till platsen med många positiva smeknamn. ”Enbusk-savann” är ett av dem. Solveig stannade bilen och jag vevade ner rutan. Klick!

Pulsen gick ner. Harmonin spreds i kroppen. En solig sommarmorgon när livet känns så lätt.
Vi tog ner cyklarna från bilen och frukosten placerades i korgarna. Sedan var det bara att i sakta mak rulla vidare på två hjul.

Förra året stod Adam & Eva i fokus för vårt besök på den nära två kvadratkilometer stora halvön. Nu hade orkidén blommat över. Men blåelden levererade. Givetvis extra mycket för mig som älskar blå färg.
Polkagrisfyren tändes första gången i december 1872. Tänk vad många liv den har räddat.

Förra året var den soldränkta bänken upptagen när vi kom fram dit. (Du kan se den längst ut till vänster på muren). Denna gång hade jag ungefär fem-sju sekunders marginal. När jag såg den blå bilen genade jag snabbt upp mot bänken. Paret, i den blå bilen, tog över bänken när vi var klara med frukosten och cyklade vidare ner för backen.

En mysig midsommaraftonsmorgon, som vi kan tänka tillbaka på när höststormarna slår till.