Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Ibland när jag ska räkna bakåt i tiden blir jag smått överraskad av hur fort tiden har sprungit iväg. Dagens bilder tog jag, första maj, under vår lilla minisemester till Holmhällar. Nästa vecka är det redan dags att vända almanacksblad igen…
Trots att jag gick en ganska lång runda den här morgonen mötte jag inte en enda människa, bara fåglar och små ”rabbisar”. Det finns ett lugn över platsen som verkligen tilltalar mig. Att strosa omkring helt ensam med bara kameran som sällskap känns helt okej. Eftersom vi varit här förut visste jag att det fanns fältsippor i mängd. Det gällde bara att gå till rätt ställe, trodde jag…
Jag lyckades bara hitta små ludna ”monster”. Inte en enda fältsippa hade slagit ut då.
Tänk att det kan finnas så många olika nyanser av färgen grönt! Det stämmer verkligen att ”Grönt är skönt!”
De tio utvalda är från vår resa söder ut. Först från Ekstakusten med fiskeläget Djupvik. Därefter från Holmhällar naturreservat med sina raukar, fåglar och gamla Holms fiskeläge. Inställningen i kameran förflyttades till effekten fotoillustrationer. Kul i lagom doser.
Maj månad rusar iväg alldeles för fort. Nu vill vi passa på att njuta så mycket som möjligt av Gotlands ”smörgårdsbord”. Privat ska vi njuta extra mycket av våra två kommande längre besök från fastlandet. Tyvärr blir det inga gemensamma timmar för hela kvartetten. Det får vi ta igen under sensommaren.
En skön avstickare från väg 140 söder ut är att blinka av mot Näs kyrka och sedan med hjälp av GPS ta sig ner för relativt bra grusvägar mot vackra Näsudden.
Vakti är en allmänning som blev ett fiskeläge vid omkring 1800-talets början. Redan på 1700-talet fanns här en vårdkase. Du tänker kanske på plåster och bandage? Nej. Vårdkase var en signaleld som användes i orostider för att varna för faror.
Från början fanns här flera strandbodar. Tyvärr finns det numera endast tre tappra kvar. På 1930-talet började större kuttrar komma till Vakti. Olämpligt nog hade det börjat sanda igen i viken och det blev för grunt för dem att ta sig fram.
En bra bild för att skildra när gammalt möter nytt. Förstår du vad jag fiskar efter?
På tillbakavägen körde vi bara fel en gång… så går det när ”Den lilla blå” inte får bestämma.
Planeringen av den här trippen utgick helt och hållet från att vi ville se våradonis blomma i sitt rätta element, på naturreservatet Husryggs backar. Vi bestämde oss för att kombinera den tidiga majutflykten med att hyra en stuga hos ”Calle på Panget”. Appen berättade senare om en solig, blåsig och kall Valborgsmässoafton, som skulle följas av dagar med riktig kyla, blåst och regn. Därför gjorde vi allt för att få ut så mycket som möjligt av startdagen.
Det fick vi med råge. Sedan följde vi upp nästa dag med tidiga aktiviteter. Men. Gemensamt bestämde vi oss för att ”hoppa” en betald natt och istället åka hem efter lunchen.
Jag uppskattar de personligt döpta stugnamnen. Förra sommaren bodde vi den mest populära och kända stugan Rauken. Den som Lars Gyllensten bott i väldigt många gånger. Holmen låg närmare havet, fiskeläget och raukarna. Fast från Rauken såg vi, som du kan se, mer av havet.
I sista stund på hemmaplan bestämde vi oss för att inte ta med cyklarna på resan. Klokt beslut. Vi frös tillräckligt ändå.
När jag zoomade in från uteplatsen såg vi en liten glimt av havet mellan tallgrenarna. Vilken härlig kvällspromenad vi tog innan skymningen. Då var jag bättre klädd än fotografen som frös om fingrar och annat. De få människor som vi mötte var ordentligt påpälsade.
Bilden togs innanför vardagsrumsfönstret. Mest minns jag när jag gick upp på natten och njöt av fågelsång. Jag tog en klunk vatten och log åt två ekorrar som lekte tafatt. Tankarna gick åt att jag hade gärna bott i den här trakten under flera sommarveckor. Samma känslor som i juni förra året. Rofyllt, idylliskt, vackert, mycket sevärt och en fin sandstrand på nära håll. Perfekta cykelleder och möjligheter att upptäcka gobitar på Gotlands sydligaste spets.
Första maj klockan 12:00 öppnades den berömda luckan för första gången 2023. Vi gick bakvägen genom tallskogen från stugan och jag som var loket såg först den långa slingrande kön och fick ett uns panik. Kylan och småregnet lockade verkligen inte till att sitta ute som vi gjort alla andra gånger. Då kom jag att tänka på att pandemin, som gjort att de skippat inomhusservering några säsonger, troligen var borttagen i år. Medan Solveig skyndade till kön öppnade jag dörren och hittade ett ledigt bord. Det blev en lång väntan. Vi hördes av via mobilerna ett par gånger. ”Det är ungefär 25 före nu.” Den som väntar på något gott… det finns gånger under året som jag längtar efter Calles rödspätta. Då har jag ändå ”världens bästa kock” på hemmaplan. Som vanligt äter varken jag eller Solveig mycket mat (Istället ofta). Därför beställde vi som vanligt ”bara” en halv portion var. Mums! ❤
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.
Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.
Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.
Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.
Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.
Holms ligger idylliskt på Storsudret. Vi cyklade förbi där under olika tidpunkter på dygnet. Varje tillfälle hade sin egen charm och ett behagligt lugn. Det hade varit intressant att få jämföra med ett höststormsbesök eller hela fiskeläget inbäddat i snö en solig vinterdag.
De fem bodarna är från 1800-talet. Då ägdes de av bönder som ville öka på kassan under lågsäsong. Framförallt var det strömming som fiskades.
Under femtiotalet var bodarna rejält nedgångna. Därefter har de restaurerats.
Fyra av bodarna är dubbelbodar, som står tätt intill varandra på rad med långsidan mot havet.
I dubbelbodarna har endast ena halvan eldstad. Den andra halvan gav plats för redskap.
Förr i tiden ska en bod fungerat som eldbod. När det började bli mörkt tändes en brasa i boden, som därmed blev en skyddande livlina åt de sent fiskande bönderna ute på havet.
Bodarna är byggda av sten och har tak av stora sandstensflis, som gör att de står emot det mesta. Med andra ord, inget slit-och-släng-byggande precis. Konstruktionen bör hålla i flera hundra år.
Inget långt ”stenkast” bort ligger raukfältet Holmhällar.
Svårt att slita sig från platsen. Vackert åt alla väderstreck. En speciell stillhet infann sig i skymningen. När jag gick där bland bodarna gick givetvis mina tankar till det jag skrev om 2019. I vilken av bodarna huserade pistolskjutande kaptenen, som inte uppskattade att Pensionat Holmhällars gäster gick ner till stranden och badade? Han tog deras kläder när de befann sig i vattnet och… https://gotlanduppochner.com/2019/08/08/pensionat-holmhallar-panget/
Läs framför allt den härliga kommentaren som jag fick från en bloggbesökare som hade betydligt mer att berätta om skrönan.
Från vår hyrda stuga ”Burgen” hade vi nära till naturreservat med vidsträckt raukfält, gammalt fiskeläge, härlig havskust och berömda Pensionat Holmhallar. På fem minuter nådde vi till menytavlan, från stugan. Personligen hade jag längtat efter att återigen få smaka på Rödspätta med remouladsås.
Det var i början av 1970-talet som man började med á la carteservering mellan 12:00-15:30. Snabbt blev det en succé. Jag har genom åren läst om köerna som uppstod vissa högsommardagar. För att inte hamna i en kö, bakom en busslast med glada hungriga resenärer, gäller det att ligga ett steg före… därför var vi däruppe i god tid. Vi gick runt på området och jag höll samtidigt ett getöga mot grusparkeringen. När en stor turistbuss rullade in kvart i tolv kommenderade jag Solveig mot luckan och själv la jag rabarber på ett bord.
Det visade sig vara falskt alarm. Busschauffören inväntade ett stort sällskap som vandrat runt i naturreservatet.
Luckan öppnades prick tolv och Solveig beställde denna första dag två halva portioner rödspätta. Sedan satt hon vid bordet en kort stund innan en man genom ett fönster ropade ”LIDÈN”.
Jag som inte har något problem med att äta samma slags supergoda mat flera gånger höll mig till rödspätta under vår vistelse. Solveig ”varierade” och testade fläskfilé. Hon tyckte att den rätten var minst lika god. Ingen av oss vågade pröva lammsmäcka (malet lammkött). Full pott fick maten även detta år. Tusen tack. ❤
2019 fick jag en pratstund med ”Calle på Panget”. Den här gången var det Solveig som bytte några ord med legendaren när hon checkade ut. Men vi hejade på varandra på andra sätt under vår härliga vistelse i ”Burgen”. Calles föräldrar måste varit megastolta över sin son som tog över stafettpinnen. Föräldrarna startade upp det hela 1949. Först tillsammans med ett annat par. Calle har jobbat på panget alla somrar sedan 1966. Då var han en tonåring med vit skjorta och fluga. Nu är han en vital man med samma klädsamma klädsel. Jag hoppas smultronstället får finnas kvar i flera generationer till.
Som vi njöt av stunden på denna plats på jorden. Vädret var perfekt. Ingen bil hade ”Den lilla blå” mött på den smala och välskötta grusvägen ner. Vi var mätta och belåtna efter en suverän lunch hos Calle på Panget. Visst är det vackert med stenvast?
Vi blickade ut mot Heligholmen och gick ut på bryggan och kände på vattnet. Det här kommer att bli en bra dag på Storsudret. Nu en vecka senare minns jag med välbehag första bilstoppet och längtar dit igen.
Kärt barn har många namn. Vi har valt att skriva Norbod som rubrik. Ett välbevarat fiskeläge med elva bodar, främst i sten, från 1700- och 1800-talet.
De flesta av bodarna har spåntak, hyvlade stickspån av gran, furu eller asp som spikas fast omlott, men det finns också bodar med faltak och flistak.
Lite brygghistoria med ett stänk av statistik. Först fanns det under en lång epok stenlagda länningar. Sedan byggdes det 1932 en liten brygga och länningarna övergavs. 1997 tillkom cementbryggan. Inte lika vackert för ögat. Men betydligt mer praktiskt och säkert.
Det här gedigna fiskeläge med sin omgivning håller hög klass. Jag avslutar under sista bilden med tankar om livet i ett fiskeläge. Orden kommer från Roland Olsson om Norbod i Vamlingbo, Spördagar nr 2, 2017. En fin text som berör mig på djupet. ❤
”Fisket här har i det närmaste upphört. Båtarna ligger oftast med magen i vädret. Men bodarna finns kvar och har inte sålts och blivit turistboende. Nya generationer har tagit över och följer de oskrivna lagarna, som säger att bara kloka och små förändringar är tillåtna. Och alla har samma tolkning av vad som är klokt. Här kan jag, särskilt vid midsommar, ingå i ett stort socialt sammanhang av många goda vänner, både unga och gamla. Här kan jag vid andra tidpunkter njuta av enslighet och lugn, känna havsvind och dito doft.” Roland Olsson
När det är kort cykelavstånd till en mäktig plats är det ”lätt hänt” att återkomma. Här i två olika sorters väder. Just denna rauk har smeknamnet ”Austregalten”.
Vad underbart vi hade som kunde cykla från stugan Burgen och från första tramptaget njöt av havsutsikten, naturen, ett fiskeläge och Holmhällars raukfält som ligger som en vacker båge med massor av spännande raukar. Raukfältet är ca 1 km långt och ca 40 meter brett.
Det känns tryggt att ha vaktpersonal vid yttersta kustlinjen. Inget missar deras veteranblick.
Ofta står raukarna tätt tillsammans. Vissa är höga, den högsta är nästan 5 meter. Andra är låga och rundade.
Vad vill du döpa den här hunden till?
Det var behagligt att njuta av vågskvalpet. Du får hålla till godo med att se aningar av det.
I fronten ser du Heligholmen som också har raukar. Just nu häckar fåglar där och det är inte tillåtet att besöka ön.
En orsak till raukarnas särpräglade form på Holmhällar raukfält är att bergarten på denna plats består av en mycket speciell sorts revkalksten, så kallad marmorrevkalk. Denna kalksten består nästan enbart av grova sjöliljestjälkar och stromatoporoidéer (sätt inte ordet i halsen). Det sistnämnda är svampdjur som i folkmun kallas ”kattskallar” eller ”aitlar”. Väldigt intressant är att denna fossilrikedom framträder tydligt om man häller en skvätt vatten på en rauk. Hoppas det inte ”raukar” bli så att alla våra bloggbesökare åker till platsen med en egen plastvattenkanna. Lagom är oftast bäst. 😉
gotlanduppochner 