Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Den näst största tätorten på Gotland heter Hemse. En km söder om orten ligger ett av Gotlands största hävdade ängen.
Vi var ensamma i änget, men en fika vid de lediga borden lockade inte i den bistra kylan.
Det finns en hel del ekar, askar och hasselbuskar. Kanske redan nu börjar det bli en frodig grönska. Våren har kommit i rask marsch sista dagarna. Änget har ingen större orkidérikedom. Fåtalet arter som nämns har vi redan införskaffat oss i kategorin ORKIDÉER PÅ GOTLAND. Tre arter som ska trivas här under trädens skuggor är sårläka (maj-juli), lundgröe och den fleråriga örten ormbär (maj-juni) Den sistnämnda användes förr mot ögonsjukdomar.
Huvudmålet för detta stopp var att njuta av ”Det vita havet”. Samtidigt rörde jag mig hela tiden över de stora ytorna för att försöka hålla värmen kvar innanför vinterkläderna.
Betydligt svårare för Solveig att i änget, på marken, undvika att frysa. Själv svettas jag sedan Solveig i natt bjöd mig på hennes trista hälsoläge sedan förra lördagen. Borde vara förbjudit att vara sjuk, skadad m.m. Nu när allt vackert spricker ut i naturen och vi har så många spännande planer.
På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.
Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden. Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne. Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.
Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.
Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.
Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag. Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.
Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.
Minns våra semestrar på Gotland. Då var jag naiv och trodde att det gick att se havet bara genom att åka längs de stora kustvägarna. Egentligen ser man inte havet speciellt ofta under de milen. Åkte vi från Visby mot exempelvis Hoburgsgubben var det ett skönt stopp att stanna till här vid Gannarve skeppsättning. Jag tror många andra gör något liknande för att njuta och sträcka på benen. Den här gången gick Solveig en bit ner för att fota det glittrande havet och utsikten mot Karlsöarna. Själv hade jag fullt upp med att få på mig alla vinterkläder, som jag inte vill ha på mig som chaufför.
Ekstakusten är så vacker. Som vanligt blinkade vi höger och körde ner mot fiskeläget Djupvik. Precis i slutet av backen fick jag en impulsidé. Alla andra gånger har vi parkerat vid fiskeläget och sedan fortsatt den underbara sträckan söder ut längs havet. Vi har även cyklat sträckan ända bort till fårens betesmarker. Nu blev jag istället nyfiken på vad som fanns till höger. Fanns det skyltar om privat område? Nej. Däremot förbjudet att parkera och stockar lite överallt. Rejält stora stugor på höger sida. En yta som var för allmänheten blev stoppet. Därmed kunde vi gå en sväng.
Intressant att se Djupvik fiskeläge och Lilla och Stora Karlsöarna från en annan position. Nästa avstickare från väg 140 var också spännande. Då var vi på jakt efter ett annat och för oss nytt fiskeläge. Gotland är bra på att leverera.
Fotnot: Det är inte lätt att fotografera trånga mysiga gränder. Jag provade med att sätta mig på en trappa och försöka halvligga mot husgaveln. Det tycks vara okej att använda västra gaveln av Kronstallet som ett klotterplank. Eller inte. Stenhuset var från början ett packhus och är byggt någon gång på 1300-talet eller möjligen på 1400-talet. Nu ägs det av en bostadsrättsförening. Postadressen är Mellangatan. Länge kallades Kilgränd för Svarta gatan. Blir du också nyfiken på det gamla namnet? Balkongen längst upp med det svarta staketet hade jag inte sagt nej till…
Planeringen av den här trippen utgick helt och hållet från att vi ville se våradonis blomma i sitt rätta element, på naturreservatet Husryggs backar. Vi bestämde oss för att kombinera den tidiga majutflykten med att hyra en stuga hos ”Calle på Panget”. Appen berättade senare om en solig, blåsig och kall Valborgsmässoafton, som skulle följas av dagar med riktig kyla, blåst och regn. Därför gjorde vi allt för att få ut så mycket som möjligt av startdagen.
Det fick vi med råge. Sedan följde vi upp nästa dag med tidiga aktiviteter. Men. Gemensamt bestämde vi oss för att ”hoppa” en betald natt och istället åka hem efter lunchen.
Jag uppskattar de personligt döpta stugnamnen. Förra sommaren bodde vi den mest populära och kända stugan Rauken. Den som Lars Gyllensten bott i väldigt många gånger. Holmen låg närmare havet, fiskeläget och raukarna. Fast från Rauken såg vi, som du kan se, mer av havet.
I sista stund på hemmaplan bestämde vi oss för att inte ta med cyklarna på resan. Klokt beslut. Vi frös tillräckligt ändå.
När jag zoomade in från uteplatsen såg vi en liten glimt av havet mellan tallgrenarna. Vilken härlig kvällspromenad vi tog innan skymningen. Då var jag bättre klädd än fotografen som frös om fingrar och annat. De få människor som vi mötte var ordentligt påpälsade.
Bilden togs innanför vardagsrumsfönstret. Mest minns jag när jag gick upp på natten och njöt av fågelsång. Jag tog en klunk vatten och log åt två ekorrar som lekte tafatt. Tankarna gick åt att jag hade gärna bott i den här trakten under flera sommarveckor. Samma känslor som i juni förra året. Rofyllt, idylliskt, vackert, mycket sevärt och en fin sandstrand på nära håll. Perfekta cykelleder och möjligheter att upptäcka gobitar på Gotlands sydligaste spets.
Första maj klockan 12:00 öppnades den berömda luckan för första gången 2023. Vi gick bakvägen genom tallskogen från stugan och jag som var loket såg först den långa slingrande kön och fick ett uns panik. Kylan och småregnet lockade verkligen inte till att sitta ute som vi gjort alla andra gånger. Då kom jag att tänka på att pandemin, som gjort att de skippat inomhusservering några säsonger, troligen var borttagen i år. Medan Solveig skyndade till kön öppnade jag dörren och hittade ett ledigt bord. Det blev en lång väntan. Vi hördes av via mobilerna ett par gånger. ”Det är ungefär 25 före nu.” Den som väntar på något gott… det finns gånger under året som jag längtar efter Calles rödspätta. Då har jag ändå ”världens bästa kock” på hemmaplan. Som vanligt äter varken jag eller Solveig mycket mat (Istället ofta). Därför beställde vi som vanligt ”bara” en halv portion var. Mums! ❤
Jämfört med tidigare år så har årets besök i Botaniska trädgården varit få. Ja, till och med färre än få. En solig söndagseftermiddag i april kom vi dit, för första gången i år.
Att komma tillbaka till en plats som man tycker om är som att komma hem. Man känner igen sig. Det är sig likt på samma gång som det finns något nytt att upptäcka.
Vid de här blommorna, som var en ny bekantskap för mig, blev jag sittande en stund. Glömde dessvärre att titta på den lilla gröna skylten. Någon som vet vad de heter? Alla bin jobbade febrilt. De flesta surrade omkring en alltför kort stund för att jag skulle hinna ställa in skärpan och ta kort. Det här biet fastnade till sist.
Vårälväxing – häftigt namn på ett originellt prydnadsgräs. En perenn som till och med blivit vald till ”Årets perenn 2014”, (läser jag på sidan alltomtradgard.expressen.se).
Ett blommande japanskt körsbärsträd. Kan det bli vackrare än så här? Höjden av lycka är att få stå under trädet och se uppåt!
Trädgårdsviva – Den såg så blek och intetsägande ut i kameran så här jag jag nästan maxat med färg i redigeringsprogrammet.
Apskräck – apträd – brödgran får avsluta min bildsvit för den här gången. Tittar du riktigt noga kan du se bänken med ett par som, liksom jag, tar vara på tiden och njuter av våren i Botan.
Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.
Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.
Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.
När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.
Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.
Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.
Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?
Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.
Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
När solen skiner och havet glittrar är det lätt att tro att det är varmt och skönt utomhus. Så var det inte… Plötsligt var vi tillbaka till underställ, vinterjackor, vantar och mössor.
Det här har troligtvis varit en gammal jaktstuga.
Vi hade tagit av i Vamlingbo och följt nerförsbacken ner mot en av Gotlands vackraste och populäraste platser. Så bra det är att vi med tiden skaffat oss många trevliga och hjälpsamma Instagramvänner, som känner till Gotlands ”smådetaljer”. Så tusen tack till Ragny med den söta hunden Rosie. ❤
Annars hade jag säkert satsat på att klättra uppför den högsta punkten du ser till höger på bilden. Vi har ett foto från en semester där våra två döttrar glatt springer uppför och nerför den höga kullen. Hög tid att berätta var vi befinner oss. Husrygg är ett naturreservat på Sudret (södra Gotland), en åsliknande klint som löper ungefär tre kilometer längs kusten från Hoburg till Nackshajd.
Jag är väldigt förtjust i detta smultronställe. För första gången klättrade vi uppför åsen. Längst upp var det en härlig utsikt över nejden och Östersjön. Vi stannade bilen på 3-4 ställen och klev över stättor och tog oss upp. I hundratals år har lammen betat på markerna och hållit landskapet öppet. Därför har det kunnat bli en alvarmark med lågväxta växter. Solveig hade med sin macrokamera och stativ. Själv strosade jag omkring på egna äventyr och glömde oftast bort att ta kort med min kamera. Ibland stannade jag till och betraktade havet. Tankarna fladdrade iväg till att jag läst att de hittat gravar på området, som bevisar att det bott människor långt tillbaka i tiden.
Jag konstaterade, efter jag vänt på åsens stig och gått tillbaka en bra bit, att ”Den lilla blå” fått sällskap. Själv började jag sakna mitt resesällskap och en mysig fika. Inte läge att rangordna de två sakerna. 🙂 När jag kom ner insåg jag att det var inte så dumt att det var jag som hade ansvaret för bilnycklarna. Då var frågan vad Solveig sysslade med?
I nästa blogginlägg får hon själv berätta och visa…
Jag har nämnt den inspirerande boken ”Gotländska fiskelägen och strandbodar” tidigare. Redan på sidorna 10-11 finns Brucebo med. Författarna & fotograferna Agneta Larsson och hennes pappa Lennart Nilsson hade där med fyra foton. En gång i början av våren, när jag stod längst ut på piren i Själsö och spanade över havet, fiskehamnen och annat vilsamt, dröjde blicken kvar vid ett hus vid tallskogskanten. Skulle det kunna vara fiskeläget i Brucebo? Avståndet var långt och endast en lite bit av byggnaden syntes.
Två gånger har vi tagit oss nerför branten från fornborgen och höjden med vårens blåsippor. Då har vi befunnit oss ganska nära denna plats. Men eftersom målet låg dolt när vi började se havet tog annat mysigt över tankarna. Undra om det en gång, långt tillbaka i tiden, fanns flera bodar här? Var Brucebofiskarna i så fall bittra konkurrenter till fiskarna i Själsö? Min fantasi seglade iväg till ”radiobåtar” på sjön. En blöt motsvarighet till de mer begränsade radiobilarna på tivoli.
Båt i vila. Vi två små människor är också just nu i extra behov av vila och eftertänksamhet. Det är så många olika sorters vindar & tankar som vi inte har helt kontroll över. Fast vi inte är ute på ett stormigt hav, behöver varken rensa fisk eller nät. Livet känns ibland som ett stort pussel, Ibland för stort. Jag är förtjust i att lägga pussel. Det kan sysselsätta mig många regniga, stormiga, mörka höstdagar. Men jag har krav. Vill gärna börja i rätt ordning med bitarna. Oftast ramen först. Givetvis vill jag att alla bitar finns i påsen. Grundkravet och skälet till att jag sällan köper begagnade pussel. Vi har tillsammans hittat intressanta bitar som är trevliga att se på, var och en på sitt sätt. Ändå är det ramen som fattas. Kanske dyker den upp på den underbara plats, som vi inom en snar tid ska vila våra trötta kroppar på. Andas havsluft. Hoppas den gula lampan där uppe är med på noterna och lyser extra starkt på den viktiga första pusselbiten, Sedan är det helt okej om vi bjuds på bitar som fiskelägen, exotiska blommor, vackra gotlandsvägar, god mat och mycket annat som sätter färg på vardagen. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Var rädda om er och andra medmänniskor. Kram från en man med stor kärlek till öar. ❤
bornholmuppochner & gotlanduppochner 