Extra fina Ekstakusten


Vi fortsatte efter Djupviks fiskeläge ungefär sju kilometer genom tilltalande, ringlande Ekstakustens naturreservat mot Gotlands västligaste udde Hammarudd, innan vi vek av igen snett bakåt genom tallskog mot väg 140.

En bit söder om Djupvik går vägen upp på en låg klint som stupar brant ner i havet.

En ickeförare kan ha kul med en backspegel.

Väderkvarnar finns det gott om på Gotland. Tror de slår ut Öland i en inbördes tävling. Jag ska bjuda på tre välkända som jag ”träffade” på en stund senare på vägen söder ut.

Här stoppade vi till en stund så jag fick en ny dos av fiskeläge medan Solveig satt kvar i bilen och njöt av havsutsikten. Själv gällde det att jag inte glömde bort att titta neråt så jag inte fastnade i ett rabbishål (vildkaninhål) som det fanns gott om. Det räckte mer än nog med en bruten mellantå och att jag käkade nio ”ekstatabletter” om dagen.

Jag förstår att husbilsägare väljer en sådan här ljuvlig ”nattplats”. Tänk att få avsluta en dag med en magnifik solnedgång nära de två små öarna. ❤
Ingen Netflixserie slår ut the moments.

Strandnaturen är bitvis orörd. Det är förbjudet att tälta och göra upp eld.

En gång när jag körde här blev det tvärstopp. Då fick Solveig gå ut och fösa bort lammen som verkade ha svårt att lyssna på henne. Visst hade de såklart släktträff på grusvägen och det var deras hemmaplan sedan mars 1532. På tal om lamm måste jag avslutningsvis bjuda på en Bosse Lidénare från denna tripp:
Solveig körde bilen sedan Djupviks fiskeläge. Jag satt och njöt med ett öga medan det andra såg till att det inte var på väg några lamm mot vägen någonstans.
Då säger Solveig som den djurvän hon är:
”Det där fåret ser sjukt ut. Det ligger så konstigt på sidan.”
Vägen svängde en aning medan jag spejade mot höger.

”Menar du det som har två huvud? Ett där fram och ett där bak?
”Nej korkboll. Till vänster om de två liggande fåren.”
För ovanlighetens skull lät jag minst fem sekunder passera innan jag fällde repliken:
”Du menar alltså på allvar den grå stenen?”
”Det är ingen sten. Det är ett får. Det såg jag tydligt innan vägen svängde.”
Jag sparade skämtet om att man på Gotland säger lamm. En bra stund observerade jag stenen för att vara hundra procent stensäker – innan jag tryckte ner rutan och gjorde kameran beredd inför kommande samtal på ”himmet” där jag skulle driva med Solveig om Gotlandsminnet. Jag zoomade in stenen och…

… fick ett hyfsat bra foto på en alldeles kry sten.

Det var allt från Dr Bosse denna kväll. ”Bä på dig”. 😉

Djauvik – kärt återseende


Djupvik fiskeläge var det andra fiskeläget som jag besökte under våra semestrar på Gotland. Det första var Gnisvärd som därmed också fick äran att vara först i bloggkategorin Fiskelägen.

Den där svängen efter branta backen gillar jag. Först hade jag vandrat nerför en bit och hänfördes av den vackra utsikten och glömde nästan bort att ta kort. Det var så mycket att ta in. Blåeld, fiskebodar, havet och de två välkända öarna.

Vid första världskriget var det gott om strömming här och fångsterna blev stora. Överlag har här mest fiskats just strömming och torsk.


Blåeld! Den var ännu finare för någon vecka sedan. Det såg jag på min bloggvän Ingrids blogg.

Totalt finns det ett trettiotal bodar. De äldsta är uppförda i slutet av 1800-talet och hade två relativt rymliga rum i varje, ett för övernattning och ett för redskapens förvaring. Till fiskeläget hörde också ett stall för böndernas hästar. De flesta bodarna är dock uppförda mellan 1920 och 1960. Från början gav fisket bönderna välkomna sidoinkomster. Nu är fiskeläget ett fritidsområde.

Utsikten mot de båda Karlsöarna går inte av för hackor. Stora ligger längst bort från kusten. Jag gillar att från ett flygplansfönster titta ner på öarna.

En av båtarna i hamnen.
Efter att ha googlat är jag fortfarande inte helt säker på om det går att åka båt, på sommaren, från Djupvik fiskehamn ut till Lilla Karlsö… Däremot vet jag att det går båtar till både Lilla och Stora, från Klintehamn.

Närmast stranden ligger båthusen.
Vi hade vaknat på hemmaplan i Visby av att himlen hade öppnat sig. Det ösregnade. Men när vi packade bilen någon timme senare höll det upp. Sedan blev det bara bättre och bättre ju längre vi rullade mot söder. Precis som vi önskat.

Vi fortsatte resan längs med ett av Gotlands vackraste kustavsnitt – Ekstakusten. Många tycker även att kustremsan bjuder på öns bästa solnedgångar. ❤