Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀