Gotländska fiskelägen och strandbodar


Den här boken satt jag och bläddrade i flera mörka höst och vinterkvällar under den tiden som jag fick låna boken från bibblan.

Jag är väldigt förtjust i att sitta och njuta av en bra fotobok med lagom mycket text. Helst när jag har något i baktanken. Pappa Lennart Nilsson och hans dotter Agneta Larsson fick mig att må extra bra. Jag förstår att de hade ett stort nöje av att åka runt den gotländska kusten och upptäcka alla dessa pärlor. De höll på i nästan tre år för att få med de olika årstiderna. Det måste i slutarbetet ha varit svårt att begränsa antalet guldkorn i volymen. Min matematiska sida såg att det landade på 65 fiskelägen av de ca 150 fiskelägen som lär finnas här på Gotland.

Vad glad jag var att boken fanns med på bokrean. Ett ex. fick följa med mig hem. För självklart ville och behövde jag ha en egen bok. Det är heller inte okej att ”färglägga” i Almedalens biblioteksböcker.  😉

Det pittoreska lilla fiskeläget i Sigsarve längs Stenkusten lockar mig extra mycket. Undra om jag kommer att hitta vägen ner för klinten och om bilen är i ett stycke när jag kommer hem? 🙂

Här har jag varit flera gånger. Det finns med i min kategori fiskeläge på bloggen och vi har varit där vid nästan alla Gotlandsresor genom åren. Kommer du ihåg vad fiskeläget heter? Mycket tufft med ”båtarna i fönstret”. Det är fullt med sköna små detaljer i den lyckade boken. ❤

Endast tre gula markeringar – än så länge. Det är de tre fiskelägen som jag har visat foto och skrivit om under 2019. Annars har jag säkert besökt ca 15 st andra fiskelägen tidigare på ön. Min senaste utgivna bok ”Minnen som stannat kvar” har till och med, med ett av dem på omslaget. Jag har alltid varit förtjust i fiskelägen.
I lördags var jag redo för att besöka ett nytt. Jag hade packat in både kameraväska och min älskade fru. ❤
När jag satte i bilnyckeln och vred om nyckeln hände inget speciellt. Inget motorljud hördes i kupén. Bilen lördagsstrejkade. Den ville inte följa med till … 😉

Själsö fiskeläge

I lördags var det soligt och därför blev det en tur till en vacker plats som vi aldrig besökt tidigare. En knapp mil norr om vår bostad ligger Själsö hamn med ett charmigt litet fiskeläge från 1700-talet.

Kommer skepparen från Danmark eller staden vid Vätterns strand, som alla tandläkare älskar? 😉 Båten passar bra ihop med min Header. Antagligen från samma målarburk. 😉

Jag tror båten saknar sin gamla ägare. Undra vilka strapatser båten varit med om. Båten bakom var i ännu sämre skick.

Perfekt torkväder i den kraftiga blåsten.

Denna norra kuststräcka kallas för Stenkusten.
Vilken kall vind. Vantarna fick vara på under fotograferandet.

Vad intressant det hade varit att få veta mer om de människor som levt här genom åren. Helst berättelser om de första ägarna. Var det flest bönder som ägde dem? Troligen. Det var ju ofta så då.

Här var enda platsen med lä denna blåsiga och kalla lördag. Därför stod jag kvar en extra stund och som så ofta gick min fantasi igång. 😀
På gaveln fanns en ”mätare”. Först tänkte jag på rökning av fisk, varför inte ål. Sedan berättade min fantasi om sju kortväxta sagofiskare som värmde upp sig efter ett hårt dagsarbete på havet. När jag började fundera på sju lämpliga namn, som inte var stulna från Snövit, ropade Solveig på mig.

Ett rejält ankare som måste hört ihop med en stor skuta.
Jag gissar på att det är mer trafik här om några veckor. Vi såg ett sällskap som grillade i lä vid en dunge. Det såg inbjudande ut. Annars var det inte många människor som vi mötte under denna halvtimme. I nästa månad öppnar ett ställe i närheten som vi garanterat ska besöka. Därifrån kan vi se ner hit.

Visst är det häftigt när det speglar sig i glaset. Havet hamnar inomhus. När jag kom till nästa bod blev jag så rädd att jag kutade iväg mot bilen. 😉

Gotlands högsta rauk


En varm dag i slutet av augusti tog vi väg 149 upp längs stenkusten. Målet var att återse en av våra gamla favoritplatser, Lickershamn. (Foton därifrån kommer i ett annat blogginlägg)
Vi parkerade bilen vid hamnen och gick in i ”skogen”. Det var en bra promenadväg uppför Jungfruklinten. Vadmusklerna fick direkt bekänna färg.

Vilken torka det var på många ställen i Sverige förra sommaren. På Gotland var det extra tufft. Vi uppmanades på hemmaplan, att vara försiktiga med användandet av vatten. De luttrade gotlänningarna var säkert vana sedan förr.

Det är härligt att få anstränga sig fysiskt för att nå ett mål. Samtidigt var vi rädda för att det skulle bli ett åskväder. Som du ser på fotot såg det riktigt mörkt ut på himlen en bit bort.

Vårt mål var att komma nära Gotlands högsta rauk, Jungfrun. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Imponerande.

Det ser ut som ”stendjursvakten” har somnat och drömmer sött. Vilket djur tycker du det liknar?

När min fantasi ändå håller på – kan jag inte låta bli att skriva att det ser ut som en bror till Hoburgsgubben håller utsikt däruppe. Okej! Det kan också vara en kusin. 😉

När vi återvänder hit nästa gång hoppas vi se blåsippor.

När vi var i Lickershamn en gång när barnen var yngre valde vi att gå ”havsvägen” mot Jungfrun. Barnen och deras pappa gillade att balansera och till slut hoppa mellan stenarna. Till slut fick vi ändå ge upp och jag fick ta fotot en liten bit ifrån.
Avslutningsvis kan du få läsa sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun. Ta fram en näsduk eller en bit hushållspapper. Livet och kärleken kan vara mycket. ❤

”Någon gång på1000-talet bodde en rik och mäktig man som hette Likajr i Lickershamn. Denne man hade en dotter som hette Öllegard.
En gång när Likajr kom hem från ett härnadståg söder om Östersjön hade han med sig en ung pojke som fånge. Pojken, som hette Helge, var son till en besegrad hövding.
Helge fick växa upp bland Likajrs trälar. Helge och Öllegard blev med tiden förälskade i varandra. Hennes far såg givetvis inte detta med blida ögon och bestämde sig för att sätta stopp för romansen.
En höstdag lät Likajr ställa till med en stor fest nere vid hamnen. Före festen hade han låtit sina män med hjälp av långa stegar lyfta upp Öllegard till toppen av den höga rauken ute vid vikens mynning.
Kan du läsare gissa varför?
När alla var samlade till festen förkunnade Likajr, att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne från raukens topp.
Helge tvekade inte en sekund. Han antog utmaningen och började klättra uppför den branta klippan. Eftersom han var både vig och orädd lyckades han ta sig ända upp till sin älskade.
Men – det värsta återstod. Att ta sig ner igen, och nu var han inte ensam. Han höll sin älskade Öllegard i ett fast grepp och försiktigt började han ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han råkade slinta eller tappa greppet fanns åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna.
Klättringen tog säkert sin tid, men gick bra i inledningen. De spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det, och att Likajr skulle bli tvungen att uppfylla sitt löfte.
Då kom plötsligt en pil vinande genom luften och träffade Helge i huvudet. Skyttens namn var ”den dåliga förloraren” Likajr.
Helge och Öllegard störtade handlöst ner i havet, där de försvann i vågorna.
Några av åskådarna begav sig omedelbart ut för att försöka rädda Öllegard, men förgäves. Både hon och Helge hade slukats av det djupa havet.”