Etikettarkiv: konstverk på Gotland

Kajan på kajen

Publicerad den av
18

Den tjugonde maj kom Visbys nya landmärke på plats, på inre norra vågbrytaren. Därifrån ska den tyst välkomna alla som kommer till Visby via sjövägen.

Det rör sig om en i Tjeckien gjuten bronsstaty, som väger hela 190 kilo. Kajan är 180 cm lång och en meter hög.

Kvinnan bakom verket är konstnären Ann Wolff. ”Köpenhamn har Zorns sjöjungfru, så varför ska inte vi ha bröderna Grimms svarta fågel, säger Ann till reportern.
Projektet startade för 3-4 år sedan. Arbetsprocessen tog ca 1,5 år.

Vi insåg redan första gången som vi såg kajan, som inte flaxade med vingarna, att det skulle bli problem att få med hela statyn på bild. De två sista bilderna är zoomade från småbåtshamnen. Solveig gick ut på en brygga så långt det var möjligt, utan att behöva simma. De två andra försöken gjorde vi på var sin sida av vågbrytaren. Vi hittade ingen möjlighet att ta oss upp på vågbrytaren. Men första gången såg vi en man med kamera stå däruppe. Jag tyckte det såg ut som han hade svarta vingar på ryggen. 😉

Utsträckta händer

Publicerad den av
13

Konstnären Pye Engström fick ett hedrande uppdrag några år efter mordet på vår stadsminister Olof Palme.

Hon funderade över vad hon tyckte var viktigast i Palmes gärning och kom fram till att det var hans fredssträvande försök.

Granit är materialet. 1991 är året när ”Utsträckta händer” kom på plats i passande Almedalen. Granskar man noga ser man mellan de båda stenkloten mänskliga figurer, som trevande försöker nå varandra.

”Vi räcker ut en vän-skaps-hand och knyter fasta, starka band. Vi räcker våra händer till alla våra vänner till alla på den vida jord”. Dagfinn Rimmerstad

I vår gemensamma kåseribok ” Skimrande ögonblick – och dagar i grått” finns ett kåseri som jag lite lamt döpte till ”Inte vilken februarikväll som helst”. Jag började med texten:
”Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer.”
Avslutningen på kåseriet löd så här:
”Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del inom mig hade dött, en viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.”