Vattenlek

Även denna månad visar vi offentlig konst från Slite och precis som förra gången är det Slitesonen Bertil Nyström som är mannen bakom verket. Skulpturen står på ett torg och föreställer en kvinna som tömmer ett vattenkrus över huvudet.
Bertil föddes i Slite 1890 men flyttade till Stockholm redan samma år, då hans pappa dog, endast 30 år gammal.
Bertils mamma var utbildad konstnär och uppmuntrade Bertils konstnärliga läggning.

Efter olika slags sysselsättningar, Bertil hoppade exempelvis av arkitektstudier, började han som 23-åring på Konstakademin i huvudstaden. Intressant tycker jag, som en Halmstaduppväxt grabb, att hans lärare på den fina utbildningen var Carl Milles. Är det någon läsare som inser vad jag tänkte på för välkänd staty?

Både under somrarna under studietiden och under resten av hans liv fortsatte han med restaureringsarbeten i kyrkor.
1934 flyttade Bertil Nyström tillsammans med sin fru till Gotland. Därefter var han verksam på ön som skulptör och kopist av medeltida träskulpturer.

Det finns många medeltida kyrkor på Gotland där Bertil Nyström har lämnat tjusiga spår efter sig. Han lär ha varit mycket duktig på att göra kopior av medeltida original. Ett exempel är den välkända ”Öjamadonnan” i Öja kyrka. Bertil har även gjort egna tolkningar. En finns i samma kyrka och bär namnet ”Johannes”. Här under ser du den välgjorda kopian. Originalet finns i Gotlands Fornsal. (Hoppas jag)

Första egna utställningen hade Bertil i Stockholm 1931. Då ställde han bland annat ut porträttbyster på sina författarvänner från storstaden. Eyvind Johnson och Ivar-Lo Johansson var två för mig ”tunga” och välkända namn. Hoppas duon var nöjda med slutresultatet.
Själv gick mina frågetankar nyss till om Bertil och hustrun slog ner sina bopålar i Bertils barndomsort, Visby eller på helt andra platser på Sveriges största ö. Ibland gillar jag möjligheten att INTE googla utan låta min egen fantasi tänka fritt. Annars risk att den rostar igen. Omöjligt skulle säkert Solveig säga.

Rannarveskeppen

Efter vi ätit frukost vid hamnen i Klintehamn och cyklat våra 88 minuter var det dags för nästa äventyrliga etapp med ”Den lilla blå”.
Redan vid cyklingen hade vi sett skylten mot Rannarve i Klinte socken. Efter vi kört en bit på asfalt i ett villakvarter tog den lite hoppiga smala grusvägen, en väg som är en rest av den gamla banvallen till järnvägen mellan Roma-Klintehamn, över. Vi gick ut från bilen och njöt av stillheten och fågelkvitter. Sedan fortsatte vi till fots ungefär 250 meter genom skogen.

Informationsskylten berättar om en liten ”flotta” på fyra stenskepp som seglar på rad mot norr. Skeppen är alla lika stora, ca 9 meter långa och 5 meter breda. Relingens mittstenar är högre än de övriga. I ett av skeppen fann man vid undersökningarna 1966-67 en husurna med brända ben och 2 miniatyrknivar i brons.

Fotot är taget från norra sidan och bakåt från där vi kom.

De fyra stenskeppen har gemensamma manshöga stävstenar. Ser du mansansiktet på ”översta” bilden? Jag tycker han ser eftertänksam ut.

På andra sidan stigen finns en mindre skeppssättning och ett röse med en kista av hällar. I kistan upptäcktes vid utgrävningarna ett lerkärl. Kärlet är format som en rund hydda s k husurna. Den finns numera att beskåda på Gotlands fornsals förhistoriska avdelning.
Vi är överraskade av att denna fina plats inte tycks få det utrymme i sociala sammanhang m.m. som det är värt. (Trots att det inte ligger nära en havsutsikt)

Ps. Stigen leder vidare till ett stort bronsåldersröse som ligger ca 300 meter bort.

En extra effekt

Som det kan bli. Vi var ute och gick en tidig morgon gränderna innanför ringmuren. När vi nådde Strandgatan bestämde sig Solveig för att se hur en bild blev om hon valde inställningen SCENE och vred vidare till kategorin STRAND/SNÖ. I morgonskenet noterade hon inte att det av misstag blev EFFECTS och FOTOILLUSTRATIONER.
Vi tyckte båda att bilden blev cool och bestämde oss för att välja det några gånger till och kanske lägga in ett eget inlägg. Så håll till godo.

Visbys största packhus är 28 meter högt och heter Liljehornska huset. Numera är det ett bostadshus med lägenheter.

Fina Kalk hotell ser du till höger. Där hade vi i början av januari en mysig hotellvistelse, som vi mer än gärna gör om någon gång.

Burmeisterska huset med sina omtalade målningar.

Här har vi precis tagit oss uppför Rackarbacken. Eftersom det inte dök upp några bilar kunde vi gå i gruset, mitt i gatan.

Vi vill önska dig besökare en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR. Vi passar även på att tacka för trevliga kommentarer längs fjärde bloggåret med gotlanduppochner. Detta är inlägg elvahundranittiotvå.
Kram Bosse & Solveig

80. Ala kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Vi har åkt förbi Ala kyrka flera gånger, men inte ”vågat” gå in där. Istället har vi skojat om att vi för säkerhetsskull besöker den sist av de medeltida kyrkorna. Orsaken är en notis i vår tidning för några år sedan, som jag sparat i en plastficka: Två personer gick ut från kyrkan och stängde porten efter sig. Kvar i kyrkan fanns en kvinna. Den stackars kvinnan fick inte upp den tunga regeln, som satt för högt upp för henne. Efter ett par timmar fick kvinnan nog och började ringa i kyrkklockorna. En granne hörde klockorna och kom till undsättning. ”Äntligen”, utbrast hon.
Nu stod det information om hur man skulle göra för att komma ut, om porten stängdes igen. Jag antog uppgiften att se till att porten förblev öppen helt. Min inre fantasi gjorde en egen resa…

Tornet byggdes under 1200-talet.

Det finns reliefer av människoansikten på tre ställen. Den understa bilden från södra tornportalen kallas för Globus på grund av de klotrunda formerna.

Den sjunde juni 1938 startade en brand i tornet som snabbt spred sig neråt. Nästan all inredning förstördes.

De gamla inventarierna strök med. Ett av dem var triumfkrucifixet från 1200-talet.

Dopfunten från 1200-talets mitt klarade sig från lågorna. Materialet är tåligt sedan urminnestider. (Kalksten)

Altaruppsatsen har tillhört Björke kyrka och är ett lån från Gotlands fornsal.

Efter branden framtogs kalkmålningar från 1400-talet.

Predikstolen är från 1600-talet. Inlånad från…?

Tänkvärda ord:
”Mod är väldigt viktigt. Precis som en muskel stärks modet ju mer man använder det.”
Ruth Gordon

Hallshuks fiskekapell

På en platå vid en av Gotlands vackraste kustmiljöer ligger kapellet med utsikt mot horisonten där himmel och hav möts.
När Gotland blev svenskt 1645 lät drottning Kristina, som var djupt religiös, uppföra kapellet. Under första hälften av 1800-talet var kapellet ofta använt. en stor orsak var att fiskeläget nedanför då var ett av Gotlands största.

Sedan följde en lång mörk period där pengarna sinade. De värdefulla inventarierna flyttades allteftersom till Gotlands Fornsal och lösöret såldes på auktion.
Till slut var kapellet en ruin och användes som islada för fiskarna och i en speciell del fanns en lekstuga för barnen i Hallshuk. Fiskarna förvarade även hö till djuren i ett utrymme.

Men nya ljusare vindar blåste in. Många saknade samlingspunkten som funnits i ca 300 år. Starka personligheter började samsas för nya mål. Till och med en landsomfattande insamling påbörjades 1937. Förste man som skänkte pengar var ärkebiskopen Erling Eidem. Du som läste gårdagens blogginlägg såg gåvan från Ångfartygs AB Gotland. Här låg de också i ”framfötterna” och lämnade bidrag snabbt.
Undra hur många människor som var på plats sommardagen 31 juli 1949, när det var återinvigning av kapellet?

Tio år senare var det dags för invigning av klockstapeln. Invigningstalet hölls söndagen den 13 september 1959 av biskop Anderberg.
För dig som gillar extra detaljer kan jag nämnda att klockans vikt är 42 kg och att klockan är gjuten av S.CH. Grönwall från Stockholm.
Kapellet är framför allt på sommaren populärt för både vigslar och barndop. Det arrangeras både aftongudstjänst och sånggudstjänst. När de anländer kan de njuta av klockringningen. Annat var det förr. När det var dags för gudstjänst i Hallshuk slog man på en trumma. Denna trumma finns att beskåda på Gotlands Fornsal. Vi ska försöka komma ihåg att fota den när vi kommer dit.
Det fina fiskeläget i Hallshuk kan du se och läsa om här.
https://gotlanduppochner.com/2021/06/22/hallshuk-fiskelage/

47. Källunge kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby.
😉

Källunge kyrka är en av Sveriges märkligaste kyrkor. Tanken omkring år 1300 var att förvandla den tvåhundraåriga stenkyrkan till en mäktig gotisk kyrka. Det hela slutade med ett stort gotiskt kor, som fortfarande samsas med ett litet långhus och ett torn från 1100-talet. Gotlands goda år tog slut. Allt byggande stannade helt upp en bit in på 1300-talet. Fortfarande går det utmed nordsidan att se grunden till det tänkta långhuset.

Den fina portalen kom i alla fall till användning.

Kapitälrelieferna är många. De skildar vardagslivet på medeltiden. Märkligt nog finns inte ett enda religiöst motiv.

Predikstolen utfördes av Visbysnickaren Christian Fedder 1707.

Det vackra altarskåpet är ett nordtyskt arbete från 1500-talets början.

Dopfunten är även i denna kyrka kopplad till anonymmästaren ”Byzantios”.

På väggarna finns bleka rester av rysk-bysantinska målningar. Här ser du korsfästelsen.

Det här är en kopia av en skeppsfröjel av brons från vikingatiden, som togs ner från kyrkans torn 1930. Originalet kan ses i Gotlands Fornsal.

En tjusig pelare.

Inte vilken Maria som helst.

Tänkvärda ord:
”Det man lärt sig att förstå fruktar man inte längre.”
Marie Curie