Högby äng

Bulhuset är byggt kring sekelskiftet 1800 och tillhörde handelshuset Reinhold Wittberg & son. I magasinet förvarades salt och hudar m.m. 1979 skänkte köpmannen Jan Wittberg bulhuset till Hemse Hembygdsförening. Numera går det under namnet ”Wittbergska bulhuset”. Undra hur länge ”rosorna” hängt med? Det ser ut som en gammal sort.

Det får mig att tänka på ett herrlag stort som ett fotbollslag. Min fantasi leker med tanken, om elva kvinnor hade fått samma uppgift precis intill i samma äng. Vem hade fått ihop sitt bulhus först? 🙂 Intressant att ägaren och givaren deltog i projektet.

Klockstapel & kors.

En fin bandtun runt Högby äng i Hemse. Här hamnade vi av en slump. Det fanns fortfarande en ”tickande klocka” när vi cyklade runt i Hemse under 88 minuter. Plötsligt dök platsen upp och vi stannade timern och klev av cyklarna en stund.

Ps.
Vi har hunnit med en ”88 minuter” till. Vilken tätort på Gotland tror du vi cyklade i då?

Inte så dumt…

… att tillbringa fyra dagar och tre nätter nära havet och med fågelsång och möjligheten att få uppleva en solnedgång över Stora Karlsö.

Här är sista biten ner till stugan nummer…

… ett i dejliga Borum. ❤ Jag är ju halvdansk på ”långt håll” och nästa vecka startar säsong åtta av Badhotellet.

Eftersom vi bara var två personer så låste vi aldrig upp ”lillstugan” med sina två bäddar eller gick in i det lilla rummet på andra våningen med sina två sängar. Därmed hade vi mindre att städa i morse. 😉

I mer än 40 år har ett litet företag på Gotland tillverkat dessa underbara Bulhus (Skiftesverk) av Gotländskt ektimmer. Med enkel arkitektur har de byggt med den goda avsikten att husen ska ”leva” länge. En stor fördel med tekniken är att det går att använda relativt korta ekplankor. Det sägs att ursprunget fanns redan på vikingatiden.

Här ser du en del av bottenvåningen och ett öppet fönster från ovanvåningen. Det fanns många mysiga positioner för att njuta av panoramavyn. Jag älskade att sätta mig på olika ställen. Min träningsvärk i vaderna är ett bevis på det. Synd att jag inte förde statistik över hur många gånger trappan ”besegrades”. 🙂

Cirka femton meter från stugan låg södra gränsen till Ungnens fågelskyddsområde. Datumen gällde bara för tvåbenta utan vingar. Olika sorters fåglar sjöng för oss och flög i närheten. Synd vi inte hade en rejäl kikare med oss. Många spännande läten underhöll oss. Svalor såg och hörde vi nästan dygnet runt. De hade sitt bo med de små ungarna ”över min säng”. När vi satt i solskenet vid stugkanten var det skytteltrafik med mat till kidsen.

Vid olika tillfällen gick vi promenader på stranden. Ibland tidigt på morgonen. Ofta när vi kommit hem från våra utflykter.
Innan resan visste jag att vi hade tre chanser att få njuta av en solnedgång. Men min app på hemmaplan i Visby var en dyster kvist. Regn, regn och regn.

I utepingis lirade vi ihop. För att få cykla hem krävdes det att vi fixade att hålla bollen igång i XX gånger. Givetvis var det hjälmtvång. 😉 Den större gula bollvarianten som jag hade med hemifrån var bäst när det blåste till.
Hur det gick i boulekampen vill jag inte berätta om. Tror lite vagt att det var en kvinna som vann – utan hjälm. Personligen tycker jag det är både häftigare och roligare att kasta i sand. En annan teknik krävs. Klotet rullar ingenstans. En härlig sport för alla åldrar.

Tyvärr tog jag upp kameran för sent. Fem sekunder tidigare hade jag fått till en förälskelsebild. ❤
Jag har gillat alla våra Hemesterställen på Gotland sedan vi startade bloggen gotlanduppochner. Nu hoppas jag trenden håller i sig när vi nästa gång byter både kust och väderstreck.

Ps.
Glöm inte bort att gissa färg på de fem svartvita dörrarna. Eller skriv livlina en till fem gånger och du garanteras att inte bli poänglös. Nästa månad handlar det om sex svartvita dörrar.

Strandgatan; etapp 5 – Tyskt och flyttat

Under Visbys storhetstid, från mitten av 1100-talet till en bit in på 1300-talet, blomstrade handeln. Strandgatan var paradgatan och kallades för dåtidens Manhattan. Gatan låg strax intill hamnen med kaj. Det var alltså vatten där nuvarande Almedalen ligger. Vilken mäktig syn det måste ha varit för dem som kom in till Visby med ett skepp och blickade in mot mer än 20 vita, pampiga, höga packhus som stod på rad längs Strandgatan bakom sjömuren. Vi kommer att i några blogginlägg ta med dig längs med kullerstensgatan.

Fortsätter vi söder ut på Strandgatan, från Liljehornska huset, når vi på andra sidan vägen Burmeisterska huset.

Om vi tar oss tillbaka i tiden hade Gotland haft det mycket tufft en längre tid efter sin storhetstid, i mitten av 1100-talet och fram till början av 1300-talet. När Gotland återigen blev svenskt, efter freden i Brömsebro 1645, var målet att få igång ekonomin på ön på nytt. Ett av knepen var att locka hit framgångsrika tyska köpmän. En av dem som kom hit var Hans Burmeister, som 1650 köpte en obebyggd tomt på Strandgatans sjösida. Han är byggherre till detta hus.
Det rödtjärade och knuttimrade huset ger en unik bild av hur det kunde se ut i Visby på 1600-talet.

Luckan som du kan se på fotot användes flitigt. Den fälldes ner när Visbyborna skulle köpa varor.

Det varken du eller jag kan se ska vara något helt fantastiskt. Gotlands kända 1600-tals målare Johan Målare (Bartsch) lär ha åstadkommit enorma vägg- och takmålningar, framför allt i salen. Vad sorgligt att väggkonsten inte visas för allmänheten på något vis. Enligt litteratur som jag läst ska det finnas en blandning av dramatiska jaktscener, bibliska berättelser, smått ekivoka framställningar och mycket annat sevärt. (Jag har sett foton också från de målade rummen.)

I samma trädgård finns sedan mer än hundra år detta pepparkakshus. Visst är det gulligt.
Gottvaldska huset som det egentligen heter var en av få nybyggnationer under 1500-talets fattiga Visby. 1906 flyttades huset från S:t Hansgatan till den Burmeisterska tomten. En sak som är speciellt med huset är att det är byggt i två olika byggnadstekniker och bestod ursprungligen av tre sammanbyggda hus.

När det gäller Långsidan mot gatan och ena gaveln handlar det om korsvirkesteknik, som är ovanligt i Visby. Däremot är husets baksida byggt i den betydligt vanligare skiftesverkstekniken. Denna teknik kallas på Gotland för bulhus. Ni är säkert flera från fastlandet som hört det ordet någon gång.

Personligen tycker jag de ska sälja pepparkakor och glögg i huset under kalla decemberdagar. 🙂