Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det fanns ingen adel på Gotland. Det närmaste var kalkpatronerna som drev kalkindustrin på ön. De gyllene åren var på 1600-talet och några århundraden framåt. På 1600-talet byggdes huvudbyggnaden och flyglarna till denna kalkpatrongård, som fick namnet Katthamra gård. Under 1700-talet tillkom magasin och lada. Under nästa århundrande tillkom även en övervåning på huvudbyggnaden. Invändigt finns tjusiga väggmålningar i empirestil.
Den kändaste ägaren till Katthamra gård måste ha varit den kända och ökända affärsmannen Jacob Dubbe. Men det var hans svåger, köpmannen Axel Hägg, som stod för förändringen till en vacker och omtalad herrgård. Under ungefär 150 år ägde familjen Hägg Katthamra. Två barnbarn till Axel gjorde karriärer som arkitekt, konstnär, amiral och marinmålare. Deras namn var Axel och Jacob, med efternamnet Herman. Det var Jacob som var amiralen och även en av Sveriges mest kända marinmålare.
Det är jaktgudinnan Diana som du ser håller koll på gårdsplanen.
1951 såldes allt till Svenska turistföreningen, som började driva ett vandrarhem på gården. I modern tid är Katthamra gård i privat ägo. Givetvis finns det rejält med regler att följa. För både huvudbyggnaden, flyglarna, ateljén, hönshuset, dasset m.m. är klassade som byggnadsminnen. Om något viktigt förändrades skulle det bli kackel i hönshuset. 😉
Precis i början på Rackarbacken ligger detta gula hus. Bakom huset finns något mycket intressant i ringmuren.
Självklart var vi nyfikna på att ta trappan upp och in, men det var en tidig söndagsmorgon. Nu vet vi att den lockande stentrappan finns där.
Det är den höga byggnaden i tre våningar bakom huset som är i vårt fokus. Enligt dendrokronologiska dateringar uppfördes byggnaden omkring 1255. Visst är det häftigt att den är äldre än ringmuren. Äldre byggnader som låg i den utstakade sträckningen byggdes samman med muren. Troligtvis skedde det, i detta fall, på 1280-talet.
Byggnaden kallas för Mynthuset. Men ingen vet säkert att det präglades mynt i huset. En del vill att det istället ska benämnas Tullhuset. Orsaken är att det ännu längre tillbaka i tiden fanns tullar på just denna plats.
Här stod vi på Östergravar förra vintern. Mynthuset till vänster och Nordertorn längre ner i backen.
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Bunge kyrka tävlar med Lärbro om att vara norra Gotlands största. Min höjdrädsla håller mig ifrån att klättra upp med måttbandet.
Tornet är äldst. Det är byggt i början av 1200-talet och har tre våningar. Långhuset och koret, som är ett höggotiskt byggnadsverk, är från början av 1300-talet. I orostider kunde socknens befolkning ta skydd i tornets tre våningar. Då kom inte farorna i luften.
Bunge är den enda kyrkan tillsammans med Garde som har fyra stigluckor. Det finns mycket gotik inne i kyrkan. Fantastiska målningar i rött och blått med motiv av riddare och städer i perspektiv.
Fattigbössan i kalksten är från 1200-talet och är signerad av stenmästaren Lafrans Botvidarson.
En medeltida dopfunt med enkel dekor.
Träskulpturen av Sankt Olof är en kopia. Originalet finns på Statens Historiska Museum (SHM).
Predikstolen är från 1700-talet.
Från början fanns det en svit av glasmålningar från trettonhundratalet. Nu återstår endast en av dem, som föreställer Kristus med korsgloria. Den finns högst upp i det större långhusfönstret.
Altartavlan med Nattvarden är daterad 1689.
Det finns många intressanta väggmålningar. En del av dem är från 1300-talet.
Tänkvärda ord: ”Det är de stilla stunderna som du skall leva på. I kväll har intet, intet skett, men något sker ändå: en fågel och ett vårregn har sjungit dig en sång; tag med den, den kan hjälpa dig en gång.” Jarl Hemmer
Vilken månad tror du bilden är tagen? Skriv din chansning i en kommentar. Månader som är aktuella: Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November och December. Regler/Poäng: Tävlingstiden är från inlägg till klockan 23:59. Nästa akt kommer 5/5. Undantag: Är vi bortresta/sjuka får du vänta ett tag. Tabell efter akt 4: 59 poäng: 1. Anita L 32 poäng: 2. Minton och Ing-Britt J 21 poäng: 4. Jennifer L 16 poäng: 5. Ann-Terese Å, Lisbeth A, Louise P, Christel B, Laila L, Åse H, Ditte och Znogge. 0 poäng: 13. Liv G.K, Anne B, Signhild H, Börje C, Blomsterbönan, Inger B, Eva R, Gunilla W, Saga H, Wiolettan, Marie K, Margareta G, Maj J, Anki A, Lena W, Emil L, Marie T, Eva-Lotta, Primrose, Inger A, Gunnel, Greger, Kenneth N, Lena C, Katarina O, Mia J, Agneta MP, Annika S och Susan A. Övriga 42:a plats. Priser: Alla på pallen i september får var sin Skrap-Kryss. Den som vinner är Fotomästare 2022. Regerande mästare är Maj Johansson. Vid samma poäng avgör den som nådde summan först i finalen. Personligt: I finalen i september ingår fyra foton och annat poängsystem. Dessutom fast klockslag.
Äntligen var det dags för årets första morgonpromenad i Visby.
Det är ett helt annat ljus vid den här tidpunkten på morgonen. Blir därför mycket skuggor på bilderna. Men det kan också vara stämningsfullt.
Strax innan vi gick in genom S:t Göransporten hörde jag någon som sjöng en morgonsång. Först gick tankarna till något yngre barn som skojade till det. Så var det inte. Långt upp i ruinen satt en duva och sjöng med sin vackraste stämma.
Scillan syns lite överallt. Trivs den kan det bli vackra stora blå vårmattor under några veckor.
Från naturens konstverk till människans konstverk. Kanske kommer jag att ta hjälp av google för att läsa mer om galleriet.
Under den här tidiga morgonpromenaden låg istället tonvikten på att njuta av trakten innanför medeltidsmuren. Därför la vi ingen energi på att vika vänster och ta reda på mer om det stora gamla huset. Tids nog…
Samma sak här. Visst undrade jag under några sekunder om det var Anders eller Laila Bagge? 😉
Det är roligt att studera skuggorna. Eftersom vi lagt in en bild som heter ”Bilen i väggen” borde den ovan heta ”Trädet i huset”.
Här finns det fåglar som både är levande och mindre levande. Den på taket är säkert uppstoppad. 😉
Vem vet? Kanske har Fred Åkerström (1937-1985) vid något tillfälle vaknat upp någonstans här i Visby? Den underbara ”Jag ger dig min morgon”, som vi lånat som bloggrubrik, finns på albumet ”Två tungor” och släpptes 1972. I år är det alltså hela femtio år sedan. Vart tar tiden vägen?
Vilken skön start på en solig vårsöndag. Vi hoppas du bloggbesökare får en fin dag. ❤
Det händer inte ofta att jag går på två utställningar samma dag. Frågan är om det ens hänt någon gång tidigare i mitt liv. Jag tror inte det… Men, någon gång ska vara den första. När jag parkerat bilen utanför muren tog jag kameran i handen och gick in genom Österport. På Hästgatan 19 i Visby ligger Jessens Saluhall & Bar som var målet för mitt första stopp.
Där träffade jag min kollega Mathilda Persson som gillar att sy korsstygn. Förrförra sommaren blev hennes jobb som guide inställt p.g.a. pandemin och eftersom hon inte hade ”något att göra” på sommarlovet började hon brodera. Ett broderi blev två och tre… och så bara fortsatte det. Idag uppskattar hon att hon sytt ungefär 150 olika texter på bonader och dukar. Tänk som det kan bli! ”Billies broderi” är hennes pseudonym, döpt efter hennes katt Billie. Idag invigdes hennes utställning i saluhallen. Den pågår fram till den 8/5-22
Det här är verkligen miljövänlig konst eftersom hon köper in det mesta av materialet på loppisar. Färdigbroderade dukar, gärna med mycket färg. kompletteras med en sydd text i matchande färgnyanser. Det händer förstås att hon skapar helt och hållet själv och utgår från en tom väv också. Och möjlighet att köpa en bonad eller beställa en personlig tavla finns för den som är intresserad.
Det måste till mycket tålamod för den som ska brodera så många små korsstygn. Lägg sedan till att det kräver både precision och matematiskt tänkande för att räkna ut var första stygnet ska sys så att alla bokstäver får plats på raden…
Jag googlar förstås runt litegrann när jag kommer hem för att lära mig mer om det här med korsstygnsbroderi. Nu vet jag att man syr korsstygn över hela världen. Jag vet också att det var vanligt att brodera korsstygn redan på medeltiden. Alltså passar det verkligen bra att ha en korsstygnsutställning i Visby.
För drygt 100 år sedan blev det här med broderi ett folknöje. Då började man också brodera bonader med korta texter i kombination med mönster runtom som en ram. Mathildas konst har alltså hundraåriga anor… Alla texter är kanske inte i min smak men den här texten gillar jag! Vore bra om den tillämpades lite mer i vårt samhälle…
Det blev en ”promenad genom stan”. Jag fortsatte ner mot havet och kom till slut till Almedalsbiblioteket. (Tycker mycket om deras fönstergavel som skapar så vackra speglingar från Almedalsparken.)
En våning upp i biblioteket träffade jag en annan av mina kollegor, Annika Olsson. Hon är en av medlemmarna i Grafikgruppen Visby, en kollektiv verkstad. Just nu finns en utställning av hennes grafiska konst, ”himlen har alla färger”, fint arrangerad i bibliotekets glasmontrar. Utställningen kommer att finnas kvar under hela april.
Den här blev min favorit. Det är något med färgtonerna, mönstret och djupet som tilltalar mig.
Jag är inte så bra på att fotografera genom glas. Så det här trycket kommer inte till sin rätt. Försök att tänka bort speglingarna och njut av de milda färgerna.
Lika, men ändå olika. Precis som vi människor! (Titta riktigt noga så ser du att jag lyckats få med en spegling av Annika.) Imorgon, klockan 12, är det vernissage i huset som du ser på bilden härunder. Adressen är Ryska gränd 18.
Avslutar med Annikas dikt. Så fin!
Nu har du också varit på två utställningar på samma dag! Tack för att du följde med. /Solveig
Om möjligheten finns brukar jag köra långsamt när jag kommer till en plats på Gotland. Vi körde in på en gata i Katthammarsvik och sökte oss ner mot havet. Då såg jag ett hus på vänster sida, en bit in på en tomt, som kunde vara ett kapell. Jag bad Solveig att påminna mig om att vi skulle kolla upp det på tillbakavägen. Gotlanduppochner har en kategori som heter KAPELL.
Visst hade jag rätt. På vägen tillbaka stannade vi till och såg att det var ett kapell som det stod Elim på.
Den här gången var det tomt och låst när vi körde fram. Men jag läste på helagotland att för några år sedan, närmare bestämt en septemberdag 2018, hade det varit fullsatt här. Då firade man att det var exakt 150 år sedan församlingen bildades.
Från början hette församlingen Östergarns baptistförsamling. När de samlades och firade gudstjänst på 1860-talet, och de kommande 60 åren, gjorde de det i olika hem.
I november 1929 invigdes detta kapell och fick namnet Elim. Intresset för bistånd och mission samt ett aktivt barn- och ungdomsarbete är fortfarande viktiga punkter för Elimförsamlingen.
Vi upptäckte att det runt ett hörn vid hamnen i Katthammarsvik låg ett gemytligt fiskeläge. Det var inget som jag tidigare noterat i mina ”fiskelägeböcker”.
Givetvis räknas detta in bland de 150-200 fiskelägen som ska finnas på Gotland och Fårö.
Detta hus låg ca femtio meter från bodarna. V i passerade stenhuset och klättrade upp på kullen bakom.
Rörde sig tydligen om en gammal ugn för kalkbränning. Det närmaste kalkbrottet från förr fanns på Östergarnsberget.
Vi tog oss ner för kullen och gick in mellan bodarna och avslutade med att njuta en stund till av vårljuset, havet och stillheten. Fikakorgen tog vi ut först vid ett änge som var fullt av blåsippor. Kräklingbo är betydligt vackrare än det låter. Sedan finns det säkert personer som lätt blir åksjuka. Men det är ett helt annat spår, som jag inte ska ”fiska” mer om här.
Nedanför klintkanten låg för väldigt länge sedan Visbys äldsta träkyrka. Det var också en hednisk offerplats. Vid arkeologiska utgrävningar har en gravsten med inskriptioner från 1070 påträffats.
Förr bodde många tyskar i Visby. För medlemmarna i den tyska församlingen byggdes därför Sankt Per i mitten av 1100-talet. Kyrkan beskyddades av aposteln Petrus, en av Jesu lärjungar.
Köpmännen ökade rejält till antalet när handeln i Visby blommade som mest. I början av 1200-talet byggdes kyrkan om. Ändå räckte inte kapaciteten till. Nästa steg blev att bygga Sankt Hans kyrka strax norr om Sankt Per. De två kyrkorna hade en gemensam vägg och var delvis hopbyggda. Denna teknik var en ovanlig lösning. Både då och nu.
Ursprungligen var den nya kyrkan en församlingskyrka för gotlänningarna. Sankt Hans kyrka beskyddades av skyddshelgonet Johannes Döparen.
Undra när porten murades igen?
Runt år 1300 utvidgades de två kyrkorna ännu mer och blev till slut sammanbyggda och därmed Visbys största kyrka.
Efter reformationen på 1520-talet hölls här den första lutherska gudstjänsten. Under 1530-talet revs kyrkorna. Orsaken skulle vara att de var ett hot mot Visborgs slott. Kanske skulle en fiende placera kanoner i tornet och beskjuta slottet. Under 1700-talet utnyttjades ruinerna som stenbrott.
Om du blir fikasugen och befinner dig i närheten föreslår vi en fika på Sankt Hans café. Är det skönt utomhusväder ska du naturligtvis slå dig ner vid ett av utomhusborden. Njut av dryck och ätbart och låt dig en stund förflyttas flera århundraden tillbaka i tiden. Varför heter det inte Sankt Pers café? Lottade ägarna med två vikta lappar? Fuskade någon? Jag tror inte det. Platsen på andra sidan ”bilden” heter Sankt Hansplan. Där ligger också den större gatan S:t Hansgatan. Men det finns även en S:t Pers gränd bakom ruinerna. Där fick du gratis påtår. 😉
Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.
Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen. Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…
… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.
Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉
I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.
I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.
Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.
Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 