Med solen i ryggen

Vi har cyklat runt muren förut. Förra gången följde vi den ner mot havet och cyklade sedan motsols. Därför valde vi att cykla medsols den här gången. Vi startade vid Dalmansporten.

När vi tittade åt höger såg vi att torkan gått hårt åt gräset. Man skulle nästan kunna tro att detta är en höstbild om det inte vore för de gröna träden.

Tur att vi är morgonpigga! Här kan det vara svårt att ta sig fram ibland när en hel grupp turister står samlade och lyssnar på sin guide.

Under våra fem år här på Gotland har jag verkligen uppskattat att få cykla längs med och beundra denna fantastiska mur. Ett imponerande världsarv!

Från Söderport och ner mot havet blev det inte så många kort tagna. Vi rullade på ganska snabbt.. och valde att lämna den sista lilla biten av muren ner mot havet. Istället svängde vi in genom Skansporten.

Jag har mina favoritplatser i Visby. Almedalen ligger högt på listan. När det gäller byggnader så tror jag att hus med trappstegsgavlar hamnar på plats ett. .

Kruttornet och fiskarporten. Här bestämde vi oss för att åka vidare på insidan.

Och nu närmar vi oss min absoluta favoritplats…

Botaniska trädgården, ”Botan”. Tänk så många gånger vi varit här.

Det händer mycket i Visby på sommaren. Vår cykelväg var plötsligt avstängd så vi fick åka ut på utsidan igen. Men det gjorde inget för nu kunde vi se havet.

Den smala stigen och en del möten gjorde att det kändes klokast att gå med cyklarna på den här sidan. Då fick vi ju mer tid över att se både framåt och bakåt.

Tänk att alldeles nyss var vi där nere vid havet.

Denna utsikt kan man se många gånger utan att tröttna. Vi var nöjda och belåtna med dagens cykeltur och cyklade tillbaka hem. Tack vare kameran tar vi med oss våra minnen från ännu en fin morgon i Visby och kan dessutom dela dem med dig som läser det här.

Det gäller att vända blicken åt rätt håll

Harudden är en plats som vi gärna återvänder till. (Vid ett tidigare besök hittade vi alpnycklar här, en av de orkidéer som Gotland är ensamma om i Norden.)

När vi parkerat bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt och att det kändes lite för kallt när solen gick i moln, men att det blev lite kvalmigt när den kom fram igen.,

Egentligen spanade vi efter gulyxne, en av orkidéerna som vi inte hittat… än. Den hittade vi inte den här gången heller, trots ett intensivt spaningsarbete. Kärrknipprot fanns det gott om och de är faktiskt fantastiskt fina om man tittar nära..

Hm! Åt det här hållet kändes vädret plötsligt en aning opålitligt.

Det var som om något väntade runt hörnet.

Bosse började dra sig mot parkeringen medan jag fortsatte att fota. Oj så mörkt det blivit helt plötsligt. Var det inte en regndroppe som landade på min hand?

Så gick jag en liten bit till och vände mig om för att ta den sista bilden. Och plötsligt fick vädret ett annat ansikte. Ibland gäller det bara att vända blicken åt rätt håll!

Mästerverk i Mästerby Änge

Mästerby änge har fått en särskild plats i våra hjärtan. Det finns flera anledningar till det.
Det är ingen liten smal och krånglig väg för att ta sig dit. Det är lätt att parkera bilen. Änget är välskött och vackert! Här finns bord att sitta och fika vid… Listan kan göras lång.
Men, framförallt är det stillheten, grönskan och fågelsången som tilltalar mig.

Mors dag 2023 hade vi förmånen att ha yngsta dottern på besök. Vi valde att ta med henne till Mästerby Änge. Väl på plats skildes vi åt för en stund. Hon och Bosse promenerade iväg åt ett håll, men jag kom inte så långt förrän…

Jag sjönk ner i gräset i jakt på mästerverk. De var inte svåra att hitta. Jag skulle vilja påstå att hela änget var fullt av dem… (Mästerverk kan bl.a. definieras som ett verk av enastående kreativitet och skicklighet.)

Även det som vi i vanliga fall betraktar som ogräs kan vara riktigt vackert när man väljer att titta noga…

Det finns krusiduller och prickar, symmetri och mönster, färger och nyanser…

Den här gången blev jag och mitt macro kvar på en mindre del av änget, medan de båda andra familjemedlemmarna, och den andra kameran, hann med en längre promenad.
Sedan återvände de och påminde mig om att det var dags att plocka fram kaffekorgen.

Det värmde mitt hjärta att vi såg flera sällskap där vi förstod att man bjudit ut ”mor” på en utflykt till denna fina plats.

Både jag och Bosse har återkommit i våra inlägg till att vi sparar på stunder som den här. Dem tar vi fram och minns när himlen är grå och vinden är kall. Men just nu gläds vi åt grönskan och sommaren som ligger framför oss och åt alla mästerverk som det gäller att ta sig tid att hitta och titta närmare på.

En oas på Gotland

Det är lyxigt att kunna traska genom en tallglänta, från den hyrda stugan och genast nå ett av Gotlands finaste smultronställen.

Det var riktigt råkallt. Men jag var bra påpälsad och överlät mer än gärna fotograferandet till Solveig. Vi mötte få människor. Däremot fanns det till vänster ett större sällskap av…

… vitkindade gäss.

Jag tror även de hoppande djuren med stora öron hörde signalen från holmen Heligholm. Antagligen kallade andra gäss till kvällsmöte. För plötsligt hörde vi vingslag, läten och full aktivitet skedde över våra huvuden. Tur ingen behövde ”göra flygande toalettbesök”.

Vi fortsatte ner mot raukarna och det gamla fiskeläget Holms. Det finns så mycket att vila ögonen på.

Livskvalitet när den är som bäst. Kanske inte varmast, när livsbanken fylldes på med ljuva minnen.

Vid vägens slut…

Det finns fördelar med att återvända till en plats som vi besökt förut. Vi vet var parkeringen är (nära en bro), hur långt det är att gå (1,9 km) och vad som väntar oss vid vägens slut.
Det vi inte visste, den här gången, var om vi valt rätt dag för vår utflykt eller om vi var ute lite för tidigt. Vid vårt förra besök, för två år sedan, hade vi först sett en bild på Instagram. Den här gången chansade vi utan att ha sett några bilder.
Under vår promenad funderade vi därför på om det skulle bli några foton eller ej… Bosse hade god tro på att vi skulle hitta utslagna blommor och jag trodde att vi åkt minst en vecka för tidigt. Så plötsligt var vi framme och kunde konstatera att det blommade lite överallt,

Russvätar – är ett naturreservat som är väl värt ett besök om man vill se den unika Gotlandssippan, en underart till backsippan, som växer bara här på östra Gotland.

Vi hade tur både med vädret och med val av dag. Solen sken och det var lagom varmt.
Vi strosade omkring helt ensamma och njöt av blommorna, som var många….

Det var svårt att välja. För varje bild jag tog såg jag en annan blomma som såg ännu finare ut.

Knoppar är det något speciellt med. De ser så härligt ulliga ut i solljuset.

Vilken tur att det blev Bosse som fick rätt den här gången, så att det blev både foton och ett inlägg på gotlanduppochner.com

Havsöringen i Själsöån

Stillsamt rinner Själsöån ut i havet. Det var till vänster om ån som vi promenerade i inlägget för några dagar sedan. https://gotlanduppochner.com/2023/04/19/en-vilsam-promenad/

Jag uppskattar att ”Gotland” ser till att skydda viktiga områden på ön med att bilda nya naturreservat. I det här fallet handlar det om en viktig lekmiljö för havsöring och flodnejonöga. Under våren skulle du kunna se dem leka, om du går längs den här nya fina spången som anlades för ett par år sedan.

Här rör det sig om ett intressant projekt och dokumentation som Gotlands Sportfiskeklubb ansvarar för. Undersökningar av havsöring i Själsöån har pågått sedan 1980-talet. I början av 1990-talet började de även undersöka lekbeståndet.
I korthet går det till så här: De fångar den uppvandrande fisken i fällan. Sedan mäter, väger, könsbestämmer och antecknas annat intressant som sticker ut. Slutligen släpper de fiskarna vidare upp i ån för att leka fritt.

Vi har varit här 3-4 gånger tidigare och då har det varit betydligt mindre vatten. Läste att könsmogna havsöringar återvänder till sin födelsebäck på hösten för att leka ”fritt”.

Spegelbild på djupet. Här var så mysigt att jag nästan glömde bort att vi var två som var med på resan, en bit norr om Visby. Undra vad min gamla klasskamrat sysslade med? Tror hon dök ner på marken redan innan bron.

Solveig kan inte lova att det är sista gången för säsongen. Själv vet jag (och du som följer oss på Instagram) att hon suttit nära en annan läcker blomma. Den visar vi upp på tisdag. innan dess får det bli en bronsåldershög. Efter lunch idag ska vi bege oss, för första gången 2023 till ”Botan”. Tror vi tar med fikakorg och sammanstrålar efter var sin fotostund. Jag ska passa på att fotografera och vandra längs några gränder innanför muren. Hoppas du besökare också får en mysig, solig aprilsöndag.

En nostalgitripp med en glimt av våren

Efter lördagsbesöket i Smågårde naturskog, där vi zoomade in Gnisvärd fiskeläge, rattade vi upp till fiskeläget som kom med först på gotlanduppochner. Då var den nya bloggen bara tre dagar gammal. https://gotlanduppochner.com/2019/01/03/gnisvards-fiskelage/ och det var en helt annan aktivitet i det fina fiskeläget, som du kan se på bilderna i länken.

Strandskatorna var inte helt samarbetsvilliga. De vägrade att stå stilla.

Det var första gången som vi gick längs havet och såg fiskeläget från sjösidan.

Nu skulle det bli spännande att se om kapellet var öppet. Troligtvis inte.

Till vår förvåning var det öppet. Fler bilder (än det ena votivskeppet) och fakta har du från vårt förra besök om du trycker på länken https://gotlanduppochner.com/2020/04/22/gnidsvards-kapell-strandkyrkan/.
Det här är en populär lokal att gifta sig i.

Nästa bilstopp blev oväntat. Solveig såg en sevärdhet som vi inte sett tidigare. Den historiska platsen får ett eget inlägg längre fram i tiden. Efter några trånga möten på den smala vägen var vi tillbaks på väg 140. Skönt att vi skulle ta av i en rondell nästa gång. Nu var frågan om vi skulle få leta länge innan vi såg blåsippor på Högklint. För jag var rätt fikasugen.

Så var inte fallet. Det lyste uppskattat blått en bit från parkeringen. Medans jag bar fikakorgen och sittunderlaget plåtade Solveig några bilder. Givetvis saknade hon sitt macro som fått var kvar hemma. Den kameran ska istället få följa med när vi ska ta en blåsippresa till en plats som vi aldrig besökt tidigare. Den planerade rutten känns plötsligt avlägsen när jag tittar ut över vinterlandskapet utanför fönstret.

Sämre utsikt går att ha under en utomhusfika. Känns overkligt att det var i lördags som vi satt där. Kyliga kastvindar kom och gick på den oskyddade höjden. Men kaffet hann aldrig kallna. Något som jag varmt uppskattade.

Sol vind, hav och en hel del is…

Söndagspromenaden gick till Södra hällarna. Bosse valde att stanna hemma, men eftersom Lizette var på besök fick jag en promenadkompis ändå.

Vilka härliga kontraster det blev mellan det vita och havets nästan turkosa färg.

Bilden ljuger litegrann. Det är inte ett flytande isberg, utan bara en våg vars skum ser ut som om det frusit till is.

Vid bäcken hade vind och kyla byggt upp ett magnifikt konstverk.

Det blev som illustrationer till en saga…

Idag lever vi på minnen från en fin promenad. Gissar att det mesta av isskulpturerna har regnat bort under dagen.

Önskar er alla en fin fortsättning på veckan!

Själsö – en plats vi gärna återvänder till

Eftersom vädret inbjöd till utflykt, i söndags, satte vi oss i bilen och for till Själsö. En plats vi besökt många gånger, men som vi aldrig tröttnar på.
När vi klev ur bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt. Men vad gjorde väl det. Vi var ju ordentligt påklädda och det var ju trots allt sol.

Det var fler än vi som passade på att njuta av den vackra januarisöndagen.

Vinterbad tycks vara trendigt numera, men det har aldrig lockat mig. Fast om man är en gräsand så är det kanske helt okej att bada mitt i vintern. Vad vet jag?

På långt håll såg den ut som ett ihopkrupet får. Men det visade sig vara en alldeles vanlig sten.

Den här gången hade vi ingen fikakorg med oss. Bosse fick sätta sig en kort stund så att jag kunde ta ett kort.

Finns det skugga så betyder det att det också finns sol. Härligt!

Fåglarna verkade också njuta av solen. Några satt lugnt kvar medan andra tyckte att vi kom lite för nära.

Ibland är det kul att leka lite med kameran…
Vi åkte hem igen. Glada och nöjda med årets första utflykt utanför Visby. Den första, men absolut inte den sista…

Sista helgen i oktober

Vi försöker att ta vara på de där vackra höstdagarna, som glimrar till bland ”ruskiga regniga på tvären dagar”. Söndagen den 30 oktober var en sådan högtidsdag.
Det var en stortävling i Tofta som lockade stor publik. Därför valde vi inte kustvägen. Istället lyckades vi hitta en tredje och kortare väg till lugnet och naturen vid Västerhejde kyrka.

Det var ett tag sedan vi hade med oss två kameror. Medan Solveig då och då stannade till och tog macrobilder fortsatte jag stigen fram. Med jämna mellanrum åkte mina extrakläder av. När den gula lampan däruppe försvann bakom ett moln blev jag påmind om det som snart väntar runt hörnet.

Ibland lyckas jag få till en skaplig närbild även med mitt objektiv.

Det är en rofylld plats som vi besökt vid de olika årstiderna. Vi ville gärna att ett inlägg skulle hamna i kategorin FYRA ÅRSTIDER. På köpet kom en bild med i någon av våra gotländska almanackor.

Jag hann med några spännande egna små, klättrande utflykter innan jag kom på att jag inte hade åkt hit ensam. Därför vände jag på stegriktningen och höll utsikt mot marknivån. Med tanke på exempelvis kåseriet EN FRU FÖR MYCKET I vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” har jag blivit bättre på att inte vara så impulsiv, så ofta längre. 😉 För det där borde vara den äkta Solveig. Eller var jag ute och cyklade?

Min äkta fru hade fått syn på två trollsländor som tagit paus i flygandet och ägnade sig åt privat lek. Du ser att det är två stycken?

Det är häftigt med mixen av höstfärger och blommor som vägrar acceptera att deras tid är över. Mina tankar gick till gårdagens promenad bland gränderna i Visby. Då var vi kamerafria, men ögonen njöt till fullo av rosor i olika färger och mina två bruna gillade att se en blommande blåeld.

Vad minns jag om fakta om kyrkan? Mest att trappgavlarna är väldigt ovanliga på öjn när det gäller medeltidskyrkor. Kommer också ihåg att Västerhejde kyrka är en av de sjutton bevarade absidkyrkorna.
Solveig noterade lappen om att kyrkan var öppen. Självklart tog vi chansen.

Vi sa båda två att vi minns väldigt lite från kyrkans interiör. Vilken tur att vi har gotlanduppochner i framtiden när vi vill minnas tillbaka till olika platser. Vi kan i alla fall önska att WordPress kan stå emot all ondska.

Vi satte upp tavlor under förmiddagen. Efter lunch roadtrip med fikakorg. Två kyrkor. Västerhejde och Tofta där det skulle vara bröllop. ”Kuriosabutik” och strandbesök i Gnisvärd fiskeläge. Mysigt ställe som vi besökte under semestern 2012, när vi bodde i Tofta. Ingen av oss hade lust att bryta upp från filten på stranden och åka hem till vår bostad. Men när vi kom hem konstaterade vi att hemkänslan hade börjat växa fram. Det var tufft att ha en hel vägg med tavlor med motiv från våra gemensamma sju bostäder.”
Utdrag från min femårsdagbok som snart är färdigskriven. (En ny är beställd.)
Den dagen hade vi bott här i femton dagar.