Orchis spitzelii – Alpnycklar

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Äntligen stötte vi på en i den berömda trion av orkidéer som enbart finns på Gotland. När det gäller alpnyckel gäller det även hela Norden.

Den 4 juni 1939 upptäckte Bengt Pettersson arten ytterst i tallskogen norr om Hasselriv, i Hall socken.

Den närmaste växtplatsen är i Österrike. Annars är detta en bergsväxt från Sydeuropa. Den finns även i Iran, Marocko och Algeriet.

Lokalerna på Gotland är oftast vid strandnära tallskog och gles hällmarkstallskog. Vid vägkanten är lokalerna oftast tillfälliga.
Detta foto döper vi till ”Den knutna handen”.

I mitten av maj kan de första blommorna dyka upp. (Våra foton är tagna 27 maj) Är det inte alltför regnfattigt kan blomningen pågå under ungefär en månad.

Alpnycklar kan bli cirka 20 cm höga. Oftast har axet färre än tio blommor. De blanka bladen är utan fläckar och sitter i en rosett vid basen.
Alpnycklar saknar nektar. Den pollineras ändå till en viss del av nyvakna humledrottningar, bland annat av gotlandshumlan Bombus pascuorum gotlandicus.

Ps. Detta var nummer sjutton i denna härliga kategori. De närmaste två veckorna har vi förhoppningar om att hitta minst tre till arter. Ingen lätt uppgift. Ingen blomma har – än så länge, ropat ”Hej Bosse & Solveig! Här står jag och väntar på er.” 😉

Att hitta nya vägar

”Det är den som far vilse som hittar nya vägar.”
Nils Kjaer

Vårt mål igår var att ta oss längst upp i norra Hall-Hangvars naturreservat. Detta naturreservat är Gotlands klart största med sina 1,5 mil stränder och en yta på nästan 30 kvadratkilometer. På översta fotot av dessa två kan du ana Bläse Kalkbruk.

Fikakorg och sittunderlag var givetvis med. Några önskemål var att hitta 2-3 orkidéer. En av dem finns bara på Gotland. Eftersom det inte är gjort på tre röda sekunder hade jag lagt till en säkerhet – ett fiskeläge med namnet Västös.
När vi började närma oss ”stugområdet” som vi bodde i för två år sedan, insåg vi att vi kommit för långt bort. Jag vände bilen och körde tillbaka. Där det passade åkte vi ner en bit och parkerade bilen. Därifrån är bilderna ovanför. Vi spanade längs buktkanten, men såg inga bodar.
Vi tog oss tillbaka till Hall kyrka och valde en grusväg med två namn på. När en annan väg dök upp till höger, körde vi in på den relativt fina grusvägen utan någon skylt.

Vi fick bara möte en gång. Efter klättring uppåt en bit kunde vi skymta havet. Nu blev det riktigt vackert. Här fanns bättre möjligheter att stanna utan att störa varken växtlighet eller eventuella möten med plåtfordon.

Ljuvlig utsikt från klinten. Var lite rädd bara när Solveig gick alltför nära kanten. Vi såg flera orkidéer som vi kände igen…

Ibland flyttade jag bilen och körde i snigelfart bakom Solveig, som spanade efter rätt orkidé. Samtidigt tänkte jag på att jag sett bilder från Västös för några veckor sedan. Visst låg fiskeläget på ”marken”, utan några stup? När Solveig hoppade in i bilen insåg jag att vi snart borde nå spetsen Hallshuk med sin fyr högt upp.
Fyren såg vi inte. Däremot blev det asfaltsväg och nerförsbacke genom tallskog. Plötsligt öppnade sig sikten framåt. Det första jag såg var kapellet som vi skrivit om tidigare. Nästa gång kommer vi att ha med cyklarna därbak. Testa fler grusvägar. Tills igår var detta en vit fläck på kartan. Vi återvänder gärna hit igen, i rätt väder.

Nu lirade vi mer på hemmaplan. Ner till vackra Harudden styrde vi med kurrande magar och en förhoppning om ögongodis. Solveig ville träffa på flugblomster. Jag själv kunde tänka mig att se de rödlistade alpnycklarna.
Det fläktade rätt bra när vi gick och letade. Solveig höll till i de våta partierna. Jag hade inte rätt skor för det. Därför spetsade jag in mig på tallområdet. Erkänner. Det hände några gånger att jag lockade upp Solveig. Mina rop om att jag hittat alpnycklar ersattes med trista andra namn som jag förträngt. 😉
Vi valde att inta fikat i en lugnare glänta. Bådas kameror fick vara kvar i bilen. Givetvis dök det upp extra många spännande fjärilar när kameran inte var beredd.

På hemvägen parkerade vi ”Den lilla blå” på rätt sida vägen och njöt av rapsfälten. Jag njöt så mycket att jag inte var beredd när ett par cyklade förbi på en tandem. Fångade istället den ensamma cyklisten.
Det blev en skön tur norrut, sammanlagt på strax över tio mil. Och nu har jag fått färglägga ännu en väg på Gotlandskartan.

Harudden

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤