Kategoriarkiv: Naturreservat på Gotland

Raukar på torra land; del 2

Publicerad den av
10

Raukarna i lilla naturreservatet Danbo har havsutsikt. Om de såklart var tillräckligt smarta och vände sig åt rätt håll från början. 😉

Jag skulle gärna besöka den här platsen i mitten av maj när det blommar rikligt med fältsippor på den öppna sandheden.

Rauken med uppsikt uppåt land tänker kanske tillbaka i tiden, till åren när det var en liten tältstad här. Tänk dig sju tält. Sex barn som hade var sitt litet tält och föräldrarna ett ihop. Dessutom fanns det ett kökstält med endast två väggar, ett garderobstält med långa klädstänger, ett tält för porslin och avslutningsvis ett gästtält. Inte precis som dagens tältplatser.

Tälten hade varit uppsatta på en Afrikaexpedition 1911-12. Pappan var inte vem som helst. Han var greve och bar namnet Eric von Rosen (1879-1948). Eric var uppväxt i Stockholm, men tog studentexamen i Visby. Tydligen var han väldigt förtjust i Gotland. Därför återvände han hit för att köpa mark vid Gryngeviken. 1920 köpte han första marken. Sedan blev det fler inköp. Allt betalades i guldpengar.

Man kan säga att naturskyddet i Danbo började 1921, när Eric samlat på sig tillräckligt mycket mark. Skogsbruk och betesdjur tilläts inte på hans mark. Häftigt med en greve som varit på spännande etnografiska expeditioner i både Afrika och Sydamerika, som där kommit att uppskatta det enkla lägerlivet och fortsatte det livet i Sverige, i takt med att familjen växte.

Barnen måste ha älskat att spana genom den här speciella raukkikaren.

I ungefär sex veckor varje sommar åkte familjen hit. De hade bekantat sig med två familjer som hade ägt mark här tidigare. Det var till dem de skickade brev och berättade när de skulle komma. Därefter kom grevefamiljen fram till uppsatta tält på exakt samma ställe varje sommar.
Änkan Mary von Rosen fortsatte att tälta i Danbo ända in på sextiotalet.

I morgondagens blogginlägg ska jag berätta vidare om byggnaden du ser en bit av på bilden. Du får ha en bra dag.

Livet kändes så lätt

Publicerad den av
23

När andra sov parkerade vi ”Den lilla blå” bredvid några husbilar vid Sjaustru fiskeläge.

Därefter paxade vi bordet med bänkarna, placerade på höjden. Vilken mysig vy vi hade härifrån. Ser du att ”spegelbåten” gör sig färdig för en morgontur? Eller är det bara jag som ser och vet.

Himlen såg oroande mörk ut åt höger, längre bort. Skulle vi hinna komma tillbaka innan ett åskväder tog över scenen? En bil kom inkörande och en man klev ur.

En kort stund senare var han på väg. Vi förstod att han gjort resan förr. Vi följde hans rutt medan vi njöt av vår medhavda frukost. En bit från strandremsan sänkte han farten och ströp motorn. Det tog inte många minuter innan han vittjat nätet och styrde tillbaks till hamnen igen.

Det var gott om fåglar som satt på udden. Tyvärr blev det ingen skärpa i bilden som skulle kunnat visat dig det. Inte heller deras ”prat/sång” går att redovisa.
Vi gick ner till bilen och satte in frysväskan och korgen. Nu var vi betydligt mer redo klädmässigt m.m. än https://gotlanduppochner.com/2021/10/05/som-vi-fros-del-1/

Nu längtade vi efter att gå lite längre, än de där kalla metrarna förra gången, av Grynge/Sjaustruleden. Orange färg på ”stubbarna” skulle lotsa oss fram och tillbaka.

Käkar han också frukost? Antagligen tycker han att det är stengott.

Solveig tyckte det såg ut som två krokodiler som biter varandra.

Här ser du att vi är på rätt led. Denna led ingår i något större som heter Östkustleden som är hela 73 km lång och går mellan Närsholmen och Anga. Vi befinner oss också i ett litet naturreservat som heter Danbo. Antagligen döpt efter mig och min bror. Varför måste jag komma sist? Bodan. Nä. Jag är lillebror och rättar in mig snällt i ledet. 😉

Hm. Första gången som jag råkade radera en bild vid inläggning. En riktigt fin bild. Vad duktig jag är. Men jag är tacksam för att det inte är – än så länge – samma strul och konstigheter som det var igår. Då gav jag upp till slut och gjorde ett nytt tidskrävande inlägg en stund senare. Men på plats såg det ut som vanligt. Mysko. Men här under vandringen fanns inget strul. Som vi njöt. ❤

Då och då mötte vi människor i alla åldrar. De flesta var ute och morgonjoggade. Leden går längs sand- och klippstränder och genom barrskog. Det sistnämnda blev inte lika bra på foto. Därför kom inte de bilderna med i inlägget. När vi gick tillbaka tog vi ut svängarna och sökte oss allt oftare längre ner mot vattnet. Därför tog den sträckan längre tid. Inte alltid så lätt att gå på ”naturliga” stenar i olika storlekar. Men alltid mer spännande. 😉

Den där båten kom med på många bilder. Vi skulle kunnat gjort en svit bara med den. Tror vi skippar det.

De mörka molnen såg vi inte till mer. Därmed hade vi inte bråttom tillbaka. Vilken härlig start på en sommarmorgon. Snacka om livskvalité.

Kompisarna på parkeringen hade inte startat upp den nya dagen. Visserligen rörde det sig i den närmaste husbilen när vi kom tillbaka.

Några pusselbitar till är lagda

Publicerad den av
12

Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).

Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.

Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.

Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.

Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.

Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.

Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.

En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.

Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.

Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.

Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö.
Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…

De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:

https://gotlanduppochner.com/2021/04/09/vi-lagger-pussel-av/

https://gotlanduppochner.com/2019/04/01/blasippan-ute-i-backarna-star/

En del av naturreservatet på Furilden

Publicerad den av
4

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Eldsjälen Willy Wöhler

Publicerad den av
10

Sonen med två W i sitt namn föddes i Schwerin i Tyskland 1848. Efter några år flyttade hans familj till Gotland. Redan i unga år gjorde Willy besök på Stora Karlsö. Pojken blev naturligtvis impad av klippor, grottor och ovanliga fåglar.

Det var bönder som ägde Stora Karlsö vid denna tiden. Det sorgliga var att de höll på med en kontinuerlig rovjakt på de vackra sillgrisslorna. Enligt Willy Wöhlers anteckningar från 1880 skulle det endast finnas ett tjugotal fågelpar kvar. Det var då han kom på sin geniala idé som i slutänden innebar att ett av världens äldsta naturskyddade område inrättades.

Vad gjorde Wöhler för att bryta den skenande spiralen? Antagligen var han duktig på mycket. Willy lyckades nämligen övertala tillräckligt många personer för att bilda ett aktiebolag. Bolaget skulle ägna sig åt att bedriva en förnuftig jakt som därmed skyddade öns naturliv. Det var så Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings Aktiebolag föddes. Ännu idag ägs och förvaltas ön av Karlsöklubben.

Wöhlers taktik var att aktieägarna erbjöds delta i harjakt på ön. Slutligen lyckades det nybildade bolaget att köpa upp nästan hela ön från bönderna. Därmed kunde de reglera jakt och bete.

Viken Hien med sina höga klippväggar är Stora Karlsös mest skyddade plats från den eviga blåsten. På den stora klippväggen finns en minnestavla av metall som är tillägnad eldsjälen Willy Wöhler. Det finns en inskription med texten ”Han bevarade åt kommande släkten Carlsö naturliv.” Hatten av för denna naturman. ❤ En sådan kontrast mot det jag läste i vår tidning i morse om den våg av förstörelse som flera medeltida kyrkor på norra öjn råkat ut för under sommaren. Så totalt onödigt. 😦

Fotnot:
Besöksguide STORA KARLSÖ var mig till hjälp vid bloggtexten. Jag kommenterar med en symbol på eventuella kommentarer. Min tid på de vakna timmarna räcker just nu inte riktigt till. Men jag hoppas det ska bli fint när/om jag blir klar. 😉

Trodde vi kommit till dukat bord

Publicerad den av
14

Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket.
Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.

Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?

Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.

Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.

Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.

Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”

Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet?
Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.

Från ö till ö; del 2

Publicerad den av
14

Utsikten från Stora Karlsö är något alldeles extra.

Förmodligen får man en annan känsla om man befinner sig här en gråmulen dag. Men vi hade verkligen tur med vädret. Det blev allt soligare och varmare under dagen.
Om du tittar riktigt noga på bilden kan du, förutom Lilla Karlsö till höger, även se en del av den gotländska kusten långt borta vid horisonten.

Hien – namnet betyder gömställe eller undanskymd plats, läser jag i min inköpta besöksguide. Läget under klippväggarna skyddar mot blåst. Här finns en av öns badplatser.
Vi badade inte men såg att det fanns andra som gjort det.

Det är en speciell känsla när man går tillbaka samma väg som man gått en stund tidigare. Man både känner igen sig och upptäcker nya saker längs vägen.

Rugosa koraller.

Stromatoporoidéer – kallas även kattskalle på Gotland.
Det är gott om fossiler på Stora Karlsö, men det är inte tillåtet att ta med sig någon från ön. Tur att det går att fotografera dem när de dyker upp bland stenarna på marken.

Nu har vi passerat Norderhamn och ser oss tillbaka. Båten har anlänt igen och lämnat av några nya passagerare. Nu ligger den kvar och inväntar att klockan ska bli tre. Då ska den ta oss tillbaka till Gotland igen.

Vi har vandrat vidare till grottan ”Stora Förvar”. Den första arkeologiska utgrävningen gjordes 1888. I de äldsta kulturlagren, från äldre stenåldern, gjordes fynd av ben från mellan nio och femton individer. Nu önskar jag att det funnits en tidsmaskin som tagit oss ungefär 8000-9500 år tillbaka i tiden. Hade vi förstått varandra? Kanske med kroppsspråk och tecken.

Dagens arkeologer tror att grottan användes för förvaring och som arbetsverkstad och att stenåldersmänniskorna bodde i hyddor eller tält intill. Vi som kom vandrande i solgasset kunde konstatera att det var som att kliva in i en jordkällare, kallt och lite fuktigt.
Den som har vägarna förbi Statens Historiska Museum i Stockholm kan se de flesta av fynden från Stora Förvar där. Några föremål finns i Norderhamnsmuseet på ön.

Vi tittade på vår karta och tog stigen till raukporten Hässelby Läde. Jag har sett många fina bilder härifrån, men insåg när jag stod här att de flesta bilderna varit tagna tidigare på våren innan grönskan tog över en stor del av utsikten.

Tillbaka mot Norderhamn…

Oj då! Det är väl inte fågelinfluensan som är på väg att skörda ännu ett offer? Förhoppningsvis var detta bara en trött fågel. Den tittade, lite irriterat, på oss och sedan lyfte den vingarna och flög iväg.

Vi tittade på klockan och insåg att vi hann slå oss ner en stund för att bara njuta av det fina vädret och utsikten.
Om jag rekommenderar en utflykt till Stora Karlsö? Svaret på den frågan är självklart JA!

Text och bild: Solveig Lidén

Här har du del ett.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/08/fran-o-till-o-del-1/

Från ö till ö; del 1

Publicerad den av
21

När våra döttrar berättade att de planerat in ett Gotlandsbesök, några dagar i augusti, frågade jag dem om de ville hänga med till Stora Karlsö. De svarade ja, båda två!
Vem vill inte åka till världens näst äldsta naturskyddade område?

Vi valde den tredje augusti som utflyktsdag. Båten stod på plats när vi bilat ner till Klintehamn och efter att ha betalt biljetterna blev det en kort stunds väntan innan det var dags att gå ombord. Jag passade på att fotografera båten. Som du ser på flaggan så var det inte helt vindstilla. Åka båt när det blåser är inte riktigt min grej… men vill man ut till ön så finns inga alternativ. Det är bara att bita ihop.

Båten tar med passagerare till både Lilla och Stora Karlsö, så först åkte vi till Lilla Karlsö och släppte av några personer där. Minuterna då båten skulle ta sig in mot den lilla bryggan var rejält ”gungiga” i sidled, men för övrigt gick resan riktigt bra. Puh!

Det första vi såg när vi klivit av båten vid bryggan i Norderhamn var det stora huset med restaurang/café. Här finns även ett museum, toaletter och en av öns badstränder m.m.

Stora Karlsö ägs av Karlsö Jakt och Djurskyddsförening. Öns tillsynsman berättade om de regler som finns för ön eftersom den är ett naturreservat med flera fågelskyddsområden. Känslig natur och markhäckande fåglar gör att det inte är tillåtet att röra sig helt fritt över ön på egen hand. Dock finns det möjlighet att gå en guidad tur. Eftersom vi tyckte att två och en halv timma lät länge, valde vi att röra oss på de stigar som det var tillåtet att gå på istället…

…men först passade det bra med var sin kopp kaffe med gott tilltugg.

Det klarnade upp allt mer och himlen blev vackert blå när vi började vår vandring mot fyren.

Vi traskade på stigen och njöt av att ”ta in” alla intryck från en helt ny, spännande plats.

Tordmulen är en av karaktärsfåglarna på Stora Karlsö läser jag i ”Besöksguide Stora Karlsö”. På gotländska kallas den ”törd” läser jag i ”Se Gotland”.
Sillgrisslan är den främsta karaktärsfågeln för ön. Några sillgrisslor lyckades jag inte få någon närbild på, men tordmularna satt snällt kvar tills jag lyckats zooma in dem.

Ön är en guldgruva för den som gillar att titta på fåglar. (Att ta med sig en kikare är en bra idé.) På de flesta av mina bilder finns en svart eller grå fläck någonstans på himlen – en flygande fågel. Det lär ha setts över 260 olika fågelarter här på ön.

Stora Karlsö är en kalkstensplatå med branta stup och dramatiska former! Känns som om vi tagit flyget långt bort från Sverige och hamnat på en exotisk plats. Tittar du noga på den nedersta bilden så ser du att det sitter fåglar lite överallt.

Vi fortsatte uppåt…

Om jag tolkar kartan, som jag har framför mig, rätt så är vi uppe på den del av ön som kallas Västerberget. Fyren får inte vara med på bild idag. Den kommer att få ett eget inlägg här på bloggen en annan gång…

Utsikten kan ingen klaga på! Vi har tittat på Lilla Karlsö många gånger förut, men inte från det här hållet.


Fortsättning följer…

Text och bild: Solveig Lidén

Platanthera chlorantha – Grönvit nattviol

Publicerad den av
14

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Arten är överlag kraftigare än nattviol som vi lagt in här tidigare. Den har större blommor och ståndarknappshalvorna är brett åtskilda nertill (se bild 3). Blomdoften är svagare än hos släktingen.

1844 samlade botanisten O.A Westöö arten i Lärbro socken.

I första hand är Grönvit nattviol en skogsmarkens orkidé. Främst i skuggiga partier. Oftast stöter man på den i barrskog, men den finns även i lövskog och blandskog. Den går även att finna i fuktig ängsmark. Själva fann vi den i Brucebo naturreservat. Ovanför finns barrskog.

Blomningstiden är från midsommar, något senare än nattviol, och fortsätter i juli, hela månaden ut på skuggiga partier.

Arten är väldigt vanlig på Gotland. Det finns endast vita fläckar på ”min karta” i de inre delarna av ön. Men den saknas på Lilla Karlsö.
När det gäller hela Sverige finns den mest i de södra landskapen. Från Skåne till Uppland går den att njuta av. Längre norrut är den sällsynt.

Ps. Khloros betyder grön på grekiska.

Var är alla människor?

Publicerad den av
10

Bloggrubriken idag, och den igår, är väl valda. Vi behövde inget svar på dem och vi klagade absolut inte. Det är bara en extra krydda som gör att det är möjligt att njuta fullt ut. Helst när vi trampade på, på den slingrande vägen, och ”badade i historiska naturverk”. Konstnären har verkligen lyckats.

Kombinationen av att förflytta sig med cyklar och parkera dem vid olika ”stenstationer” och övergå till klättrande bland raukarna är suverän.

Sedan är det alltid trevligt med en färgklick då och då. En tistel som signalerar om att den i högsta grad är en levande ”sak”.

Fick du någon personlig favoritrauk? Noterade du tre S? Segelbåt, svan och skum.

Vårt slutmål på två hjul var det berömda fiskeläget. Det kommer att få ett eget inlägg i kategorin FAVORITER I REPRIS. Minns/kan du namnet? Första bokstaven är H. Det går att tjuvkika i förra inlägget. 😉
Här är vi på väg tillbaka till ”Den lilla blå”.

Solveig stannade till en stund och tog fram sitt macro. Purpurknipprot – en gammal bekantskap från ett besök i Ireviken.

Jag vet inget om stenmurens historia. Vet bara med bestämdhet att Fårö inte varit uppdelat i två bitar. Däremot skulle det gå att beskriva Fårö som ett Gotland i miniatyr. Sedan skiljer öarna sig åt på flera sätt. Det är mer kargt här och inte samma möjligheter att odla. En annan skillnad är att Gotland har inte haft någon Ingmar Bergman boende hos sig.

Här går det att skåda en husbil som stod parkerad vid en av P-platserna längs leden. Inget dumt val av nattlogi – för dem.

”Den lilla blå” hade heller inget att klaga på utsikten. Framför står bordet där vi åt vår medhavda frukost. Den här resan var planerad i detalj. I alla fall så gott det gick. Huvudmålen blev avklarade. Visst sneglade jag på klockan vid ett senare stopp vid ett ”nytt” fiskeläge, som visade sig vara ännu en pärla. I ett annat läge skulle vi stannat kvar en stund till och satt oss på en sten vid havet. Nu insåg jag att det fanns en chans att hinna med nästa färja hem. När vi nådde ”stora vägen” och såg en ström av bilar komma mot oss i den kraftiga backen insåg vi att färjan snart skulle vara tömd. Skulle vi hinna? Ingen av oss trodde det. Helst inte Solveig som hann se den röda lampan börja lysa. Själv var jag lyckligt ovetande som chaufför om färgen, för när jag sneglade dit var…

…det grönt sken och jag körde ombord. Tack för att vi fick åka med!
Vi var supernöjda med vår Fårötripp… mitt i högsommaren.