Raukar på torra land; del 2

Raukarna i lilla naturreservatet Danbo har havsutsikt. Om de såklart var tillräckligt smarta och vände sig åt rätt håll från början. 😉

Jag skulle gärna besöka den här platsen i mitten av maj när det blommar rikligt med fältsippor på den öppna sandheden.

Rauken med uppsikt uppåt land tänker kanske tillbaka i tiden, till åren när det var en liten tältstad här. Tänk dig sju tält. Sex barn som hade var sitt litet tält och föräldrarna ett ihop. Dessutom fanns det ett kökstält med endast två väggar, ett garderobstält med långa klädstänger, ett tält för porslin och avslutningsvis ett gästtält. Inte precis som dagens tältplatser.

Tälten hade varit uppsatta på en Afrikaexpedition 1911-12. Pappan var inte vem som helst. Han var greve och bar namnet Eric von Rosen (1879-1948). Eric var uppväxt i Stockholm, men tog studentexamen i Visby. Tydligen var han väldigt förtjust i Gotland. Därför återvände han hit för att köpa mark vid Gryngeviken. 1920 köpte han första marken. Sedan blev det fler inköp. Allt betalades i guldpengar.

Man kan säga att naturskyddet i Danbo började 1921, när Eric samlat på sig tillräckligt mycket mark. Skogsbruk och betesdjur tilläts inte på hans mark. Häftigt med en greve som varit på spännande etnografiska expeditioner i både Afrika och Sydamerika, som där kommit att uppskatta det enkla lägerlivet och fortsatte det livet i Sverige, i takt med att familjen växte.

Barnen måste ha älskat att spana genom den här speciella raukkikaren.

I ungefär sex veckor varje sommar åkte familjen hit. De hade bekantat sig med två familjer som hade ägt mark här tidigare. Det var till dem de skickade brev och berättade när de skulle komma. Därefter kom grevefamiljen fram till uppsatta tält på exakt samma ställe varje sommar.
Änkan Mary von Rosen fortsatte att tälta i Danbo ända in på sextiotalet.

I morgondagens blogginlägg ska jag berätta vidare om byggnaden du ser en bit av på bilden. Du får ha en bra dag.

Kungens sal

Äntligen var det förra helgen dags för årets första längre biltur. Elva mil blev det totalt. De två sista km ner till naturreservatet Mullvalds strandskog består av lite ”rallykörning” mellan groparna i skogsvägen. Eftersom vi aldrig fick något möte var det inga problem.

Den strandnära naturskogen ska vara en av Gotlands mest värdefulla när det gäller artrika och fina naturmiljöer. Strandskogen växer främst på flygsand. Men en dag i mars var naturligtvis inte chansen stor att vi skulle få möte med en stilettfluga eller en värmeälskande gräshoppsstekel. Inte heller såg vi smedbocken som är en av Sveriges största skalbaggar och kan bli upp till 6 cm lång. På den fronten fick vi istället glädja oss åt en citronfjäril. Annars kan jag berätta att man på platsen har hittat baltisk stilettfluga, som inte finns på någon annan plats i hela världen. Mäktigt.
Vårt personliga etapphuvudmål denna lördag var högst kungligt. (Se skylten till vänster.)

Men givetvis kunde vi inte låta bli att njuta av havet och kusten. Därför blev det ett par avstickare ner till stranden.

Vi insåg att detta måste vara en härlig plats en varm sommardag. Kanske lite mer lagom med folk och lättare att hålla reda på småbarn. Fiskeläget Sjaustru ser du också på bilden.

Visst är det coolt att mitt inne i tallskogen stöta på ett inlandsraukområde. Ungefär som att John Bauer varit framme och skapat en trolsk miljö med sin magiska pensel. Kungens sal är det vanligaste namnet, men länsstyrelsens text nämner även namnet Rikssalen.
Välkommen in bloggbesökare. Betrakta konstverken av hård revkalksten och använd din medfödda fantasi. Vilka djur ser du? Gubbar eller gummor? Fantasin har inga skarpa gränser och regler.

På den understa bilden tycker vi det skulle kunna vara ”Bergakungen” själv som njuter av vårsolens värmande strålar.

Det här borde vara det innersta. Det vill säga ”Kungens sal”.

Om jag tvekade ytterst lite på förra bilden är jag stensäker här. Givetvis är det ”Fotografens fru” ❤

I ur och skur

Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den.
Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.

Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.

Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite.
Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom?
Här är länken:
https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/