Var är alla människor?

Bloggrubriken idag, och den igår, är väl valda. Vi behövde inget svar på dem och vi klagade absolut inte. Det är bara en extra krydda som gör att det är möjligt att njuta fullt ut. Helst när vi trampade på, på den slingrande vägen, och ”badade i historiska naturverk”. Konstnären har verkligen lyckats.

Kombinationen av att förflytta sig med cyklar och parkera dem vid olika ”stenstationer” och övergå till klättrande bland raukarna är suverän.

Sedan är det alltid trevligt med en färgklick då och då. En tistel som signalerar om att den i högsta grad är en levande ”sak”.

Fick du någon personlig favoritrauk? Noterade du tre S? Segelbåt, svan och skum.

Vårt slutmål på två hjul var det berömda fiskeläget. Det kommer att få ett eget inlägg i kategorin FAVORITER I REPRIS. Minns/kan du namnet? Första bokstaven är H. Det går att tjuvkika i förra inlägget. 😉
Här är vi på väg tillbaka till ”Den lilla blå”.

Solveig stannade till en stund och tog fram sitt macro. Purpurknipprot – en gammal bekantskap från ett besök i Ireviken.

Jag vet inget om stenmurens historia. Vet bara med bestämdhet att Fårö inte varit uppdelat i två bitar. Däremot skulle det gå att beskriva Fårö som ett Gotland i miniatyr. Sedan skiljer öarna sig åt på flera sätt. Det är mer kargt här och inte samma möjligheter att odla. En annan skillnad är att Gotland har inte haft någon Ingmar Bergman boende hos sig.

Här går det att skåda en husbil som stod parkerad vid en av P-platserna längs leden. Inget dumt val av nattlogi – för dem.

”Den lilla blå” hade heller inget att klaga på utsikten. Framför står bordet där vi åt vår medhavda frukost. Den här resan var planerad i detalj. I alla fall så gott det gick. Huvudmålen blev avklarade. Visst sneglade jag på klockan vid ett senare stopp vid ett ”nytt” fiskeläge, som visade sig vara ännu en pärla. I ett annat läge skulle vi stannat kvar en stund till och satt oss på en sten vid havet. Nu insåg jag att det fanns en chans att hinna med nästa färja hem. När vi nådde ”stora vägen” och såg en ström av bilar komma mot oss i den kraftiga backen insåg vi att färjan snart skulle vara tömd. Skulle vi hinna? Ingen av oss trodde det. Helst inte Solveig som hann se den röda lampan börja lysa. Själv var jag lyckligt ovetande som chaufför om färgen, för när jag sneglade dit var…

…det grönt sken och jag körde ombord. Tack för att vi fick åka med!
Vi var supernöjda med vår Fårötripp… mitt i högsommaren.

Var är kön?

Hur många vänner och kompisar har vi sagt det till? Vi kommer aldrig att åka till Fårö under högsäsongen. Absolut inte i juli. När vi varit i trakten, sett kön på några kilometer och läst den vita texten i asfalten, som talar om hur lång tid det är kvar till att få rulla ombord på färjan, har jag haft ett snett leende på läpparna. Två timmar och en kvart. Stå och vänta. ”Never in my life”

Det är helt okej att ändra sig. Tänka om. För vi utgick från att de flesta inte är lika morgonpigga som vi kan vara. Dessutom åker de inte ifrån den lilla ön så tidigt. Våra nya tankar fick ”bingo”.
Vi lämnade Visby med god marginal till klockan fem. Cyklarna hade vi som vanligt satt fast bakom bilen kvällen innan. Målet var att hinna med 06.00 färjan. Vad skönt det var på morgonkvisten. Till slut kom det två andra fordon som också följde med på färjan.

Tolv minuter tar det mellan Fårösund och Fårö om inte ”styrman” kör fel. 😉
Jag gick ur bilen och njöt av utsikten. Vattnet låg så stilla. Luften var så lätt att andas. Livet kändes så härligt och enkelt att leva. På utflykt med min pusselbit. ❤

Sämre utsikt går det att ha vid utomhusfrukosten.

Vi sa förra gången att vi skulle återvända hit för att göra ett rauksafari på två hjul i Digerhuvud, Sveriges största raukområde, ca 50 meter brett och 3,5 km långt. Vi tänkte oss att cykla bort till dess norra del, Helgumannens fiskeläge.

En häftig rauktunnel. Det ska vara populärt att dyka här utanför. En orsak är att det en bit ut, vid pallkanten, finns ett undervattensstup på 50-60 meter. Faran är att det kan bildas livsfarliga undervattensströmmar. Fritidsfiskare gillar platsen extra mycket. Skälet är att fiskar trivs i det djupa vattnet. Livets kretslopp.

”Vakthunden” döper jag den närmaste rauken till.

Då får detta vara ”Vaktfågeln” för jag vet inte artens namn. Vet du?

Lite grönt bryter av…

Perfekt väder. Ingen trafik på vägen. Växelvis cyklade vi eller strövade omkring bland raukarna.

Vi kom fram till att de lagt ny asfalt sedan sist och breddat vägen en bit. Denna morgonen hade vi vägen helt för oss själva. Precis som förra gången.
Imorgon kan du läsa vidare om vår färd.

Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.

Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤