Ardrebo B&B och kafé

Till Ardrebo Kafé har vi varit på väg flera gånger. Men, så har det blivit ändrade planer och något annat utflyktsmål har trängt sig före i kön. En solig dag i somras kom vi äntligen iväg.

Jag är svag för dekorationer och detaljer, gärna med inslag av blommor. Gammalt och nytt i en perfekt matchning! Vackert och välkomnande!

Närproducerat och kravmärkt, i möjligaste mån, och att allt är bakat på plats – det är också sådant som jag gillar. Här finns både nyttigheter och godsaker som kanske inte är så nyttiga men alltigenom goda…

Efter att ha valt fikabröd blev det dags för nästa val – Vilka kaffekoppar ska vi välja? Jag hävdar att kaffet smakar olika beroende på valet av kopp och föredrar tunna koppar framför tjocka muggar. Helst så tunna och vida koppar att kaffet svalnar av snabbt. Bosse tycker tvärtom.
Jag tänkte tillbaka på åren med Lidéns Samlingsmuseum då vi visade upp min mammas kaffekoppssamling, 3333 olika kaffekoppar. Så många besökare som gick runt på museet och letade efter ”sin” kopp. Jag hoppas att de hann med att se några andra också längs vägen. Det är något visst med att känna igen och bli nostalgisk. Nu blev jag precis likadan när jag skulle välja ut en kopp att dricka ur.

Bosse passade på att fotografera några olika rum eftersom jag tog god tid på mig.
Nu efteråt läser jag på Ardrebos hemsida att den personliga upplevelsen är viktig för Johan och Annalena (ägarna) och att de inspirerats av det tidiga 1900-talet. Visst är det fint!

Ser på Facebook att det hänt mycket i, på och runt huset under detta år. Ny glasveranda, större kök och fler sittplatser både ute och inne m.m. På verandan hade jag gärna suttit, men insåg att det nog skulle vara skönare med en lite mer skuggig plats i trädgården.

Marängtårtan serverades på en assiett som genast fick mig att tänka på mamma. Mina föräldrar hade en likadan kaffeservis med mormorsrosor. Så vad valde jag då för kopp?
Jo, eftersom jag blev som en museibesökare så letade jag upp ”min” kopp. Fick en sådan här kaffeservis av mina föräldrar när jag fyllde 20. Dubbel nostalgi. (Vi har servisen kvar i ett skåp, men använder den nästan aldrig numera.) Koppen är varken särskilt tunn eller vid, men kaffet smakar gott i den 🙂

På väg ut upptäckte jag fler fina detaljer.

Minns att jag läste om caféet när jag läste Marianne Cederwalls böcker. Kommer inte ihåg om det nämndes i en av dem eller i flera, men gissar att det är i denna titel som det förekommer mest.

För den som vill fortsätta att dricka gott kaffe hemma finns möjlighet att köpa med sig ”Ardrebokaffe”.
När kaffet var urdrucket och tårtan uppäten fortsatte vi vår utflykt mot en av de kyrkor som fanns kvar på listan. Då var det många dagar kvar på min sommarledighet. Det är det inte längre. Jag tar t.o.m. jobbat en hel vecka! Men så är det, Allting har sin tid!

Sexfläckig bastardsvärmare – Zygaena filipendulae

Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…

På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…

Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…

…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.

Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.

Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.

Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.

Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.

Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln.
Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…

Text och bild: Solveig Lidén

Sten på sten

Från cykling till vandring. Vid denna etapp på två ben följde vi en fägata omgärdad med stenmurar och häckar. Efter ca 300 meter vek vi av åt höger på en stig som ledde rakt ut på ett öppet och flackt område.

Jag höll två tummar för att nötkreaturen inte skulle komma på idén att ta samma väg som vi.

Sammanlagt finns det åtta stenrösen från bronsåldern på denna plats. Här ser du två av dem. Men huvudattraktionen för mig var att komma till ”the big one”. Här någonstans pekade jag på något som såg ut som en fjäril. Solveig böjde sig ner och tog bort linsskyddet på macro objektivet.
”Jag går vidare mot…”

Vad spännande. Uggarde rojr är Gotlands högsta bronsåldersröse och även ett av Sveriges största.

Mäktigt. 7 meter högt och 50 meter i diameter. Undra hur många stenar som röset består av?

När detta byggdes för hand låg det färdigbyggda tätt intill strandkanten. Från högsta punkten hade de ”stenkoll” ut mot havets aktiviteter. I nutid ligger röset ungefär en kilometer från havet. Orsaken är givetvis landhöjningen. Från historiska tankar gled mer moderna tankar in i min hjärna medan jag förflyttade mig runt det imponerande röset. Eftersom jag var ensam kunde jag prata högt med mig själv.
”Var är min fru? Min enda fru?

Nästan alltid brukar fjärilar flyga iväg innan Solveig fått ordning på kamera och inställningar. Det här måste varit något riktigt speciellt. I morgondagens blogginlägg ska hon visa och berätta.

Något märkligt hände i tonårskroppen

I Burs socken föddes 1882 en pojke på endast ett och halvt kilo. Legenden om ”Jätten Gustav Edman” slirar troligtvis redan där. Ju mer jag ”forskar” om den märkliga mannen så inser jag att sanningen spelar ingen större ”längd”. Den ska tas med en skopa salt.
Det viktigaste är att han är tillbaka på sin plats igen. Jag saknade honom sist vi körde igenom Burs och trodde nästan jag kört vilse. Sedan läste jag i tidningen att han var på rehab och höll på att ”tillfriskna”.

Det var först under de första tonåren som Gustav Edman började växa om sina årskamrater och slutligen blev han Sveriges längsta man någonsin. Som sjuttonåring var han 218 cm lång och vägde 140 kg. Konstigt nog drabbades han inte av några av de klassiska fysiska problem som andra i hans situation brukar dra på sig.
Gustav växte upp i en fattig familj där båda föräldrarna var av medellängd. En syster ska dock, enligt Gotlänningen 1904, ha varit hela 213 cm lång vid sexton års ålder.

Gustavs pappa åkte iväg till Amerika och hörde aldrig av sig till familjen.
Gustav var såklart superstark och blev en eftertraktad dräng i bygden. På en marknad i Hemse såg en dansk man Gustav, som nu nått 242 cm, vägde 230 kg och hade 56 i skostorlek. ”Här finns det pengar att tjäna”, tänkte nog affärsmannen på danska.
Gustav slutade som dräng och åkte istället land och rike runt (även utomlands) och uppträdde på tivoli, cirkusar och marknader. Han rätade ut hästskor och lyfte tyngder av hög vikt. Ibland när han kände för det brukade han lyfta en livs levande häst. Efter föreställningarna kunde han ta sig en promenad och skaka hand med personer som tittade ut från andra våningen. Före föreställningarna hände det att dansken hängde ut Gustavs skor utanför tältet, för att locka in nyfikna.

Det gladde mig att upptäcka att Gustav efter en tid med dansken blev sin egen och köpte hus i Oskarshamn. Han gifte sig med Anna Regina Persson från Brunflo i Jämtland och paret fick minst ett barn, som var av medellängd. Under en turné i Finland 1912 dog Gustav av tyfus, endast 30 år gammal. En annan berättelse nämner att han föll död ner till marken när han lyfte en häst.
Fortfarande lär han vara Sveriges längsta man och står med i Guiness rekordbok på elfte plats. Svaret var han är begravd tycks ta lång tid att lösa. Själv gissar jag på Finland. Sedan finns såklart varianten att han lever än, men är trött på att vara med i rekordböcker. 😉

För tjugofem år sedan kläcktes idén av Burs sockenutvecklingsgrupp att låta tillverka en staty i naturlig storlek. Uppdraget gick till träsnidaren Armin Irwahn.

Härom året var det dags att göra något åt läget med den utsträckta armen, som flera föräldrar genom åren satt upp sina barn på inför fotograferande. Den var genomrutten. Träskorna var det endast mjöl kvar av.

Nu är den cirka 240 kilo tunga jätten fit for fight igen. Statyn är tillverkad i furu och skorna av ek. ”Den lilla blå” kände sig väldigt liten en bit bort och ville rulla vidare.

Närsholmen – en plats att återvända till

Minst en gång om året måste vi återkomma till platsen med många positiva smeknamn. ”Enbusk-savann” är ett av dem. Solveig stannade bilen och jag vevade ner rutan. Klick!

Pulsen gick ner. Harmonin spreds i kroppen. En solig sommarmorgon när livet känns så lätt.
Vi tog ner cyklarna från bilen och frukosten placerades i korgarna. Sedan var det bara att i sakta mak rulla vidare på två hjul.

Förra året stod Adam & Eva i fokus för vårt besök på den nära två kvadratkilometer stora halvön. Nu hade orkidén blommat över. Men blåelden levererade. Givetvis extra mycket för mig som älskar blå färg.
Polkagrisfyren tändes första gången i december 1872. Tänk vad många liv den har räddat.

Förra året var den soldränkta bänken upptagen när vi kom fram dit. (Du kan se den längst ut till vänster på muren). Denna gång hade jag ungefär fem-sju sekunders marginal. När jag såg den blå bilen genade jag snabbt upp mot bänken. Paret, i den blå bilen, tog över bänken när vi var klara med frukosten och cyklade vidare ner för backen.

En mysig midsommaraftonsmorgon, som vi kan tänka tillbaka på när höststormarna slår till.

Skolhuset i Östergarn kyrkby

I vårt förra inlägg berättade vi om järnsilhuetterna med Carl von Linné och hans lärjungar, designade av Elfrida Nilsdotter Ahlby och tillverkade av smeden Rolf Eriksson.
https://gotlanduppochner.com/2022/04/15/linneutsikten/
Vi valde att lägga in det inslaget först, men egentligen startade vi med att fika… Den här gången kommer det gula skolhuset att stå i centrum.

1898 byggdes folkskolan, som är ritad av Axel Herman Hägg. Stilen är engelsk nygotik med torn, takkupor och markerade fönsterpartier. I sydöstra hörnet tillkom en byggnad för gymnastiksal m.m.

När skolan invigdes var den en av hela 94 folkskolor på Gotland. Dessutom fanns det 61 småskolor på ön. Toppen nåddes på 1940-talet då det fanns drygt 130 folkskolor runt om på Gotland. Sista uppgiften som jag hittar berättar att det numera finns 19 skolor kvar utanför Visby.

Äldre visdomsord. Hoppas du kan läsa texten.
Nu går vi in…

För den som är köpsugen finns en liten butik med bland annat hantverk.

Eva Östman och Niina Tasbas driver Café Skolhuset. Eva (på bilden) var den som tog initiativet till att silhuetterna tillverkades och sattes upp på berget. Hon berättade om att hon under en resa i Spanien fick se en silhuett som påminde om Linné och att det dessutom stod ordet Eva på den. Då fick hon idén att det skulle passa med silhuetter av Linné och hans lärjungar ovanför skolhuset eftersom det var på just den platsen som Linné stått. Vilket trevligt initiativ!

Då var det dags för oss att fika. Självklart uppskattade vi möjligheten att få välja bland olika kaffekoppar. Visst kände vi igen en del av dem som det fanns att välja emellan. Våra tankar gick till våra intensiva år på Bjärehalvön, då vi drev Nordens största privata samlings-museum med bland annat 3 333 st olika kaffekoppar.
Kaffet var gott och jag gillade biskvin. Solveig var lika nöjd med sin kladdkaka. Vi behövde en del kolhydrater inför ”bergsbestigningen”.
Värt att tillägga är att det även finns möjlighet att äta lunch här och att caféet har öppet året runt. Vill man försäkra sig om att det är öppet finns en uppdaterad Facebooksida. Just idag, påskdagen, när inlägget publiceras är det stängt, men öppnar imorgon igen.

Alltid intressant att studera gamla klasskort. Jag läste på och fann att det fanns några lärarinnor som arbetat på skolan under många år. Undra om de kom ihåg ”alla” sina skolbarns namn efteråt och deras färdigheter och personligheter? Minns du dina skolkamraters namn?

På bottenplan huserar Café Skolhuset och butiken. Annars är den gamla skolbyggnaden idag ett företagscentrum.

Efter det att vi kommit ner från den härliga utsikten på Östergarnberget kunde det varit skönt med ett besök i tandläkarstolen… förlåt. Menar såklart britsen hos massören Peter. 😉

Ett minne från förr står parkerat utanför.

Vilken trevlig tur vi hade till Östergarnlandet. En oas med en personlig atmosfär som vi uppskattade.

Linnéutsikten

Vi befann oss vid foten av Östergarnsberget och blickade uppåt. Det rör sig om en inlandsklint med en högsta punkt på 42 meter. Däruppe finns vandringsleder och stigar av varierande längd. Vi hade noterat att det fanns en snäll möjlighet att ta oss upp via en grusväg. Men genaste utmanande ”vägen” lockade.

Det var brant, lerigt och halt. Eftersom allt gick bra var varje steg värt klättringen. Ibland tog vi paus och njöt extra.

Dessa ljuvliga blommor fanns det gott om även här. Undra hur många tusentals blåsippor vi sett sista veckorna. Kanske tur för er att vi inte fotat alla. 😉

Sedan 2011 finns Carl von Linné och hans lärjungars silhuetter förevigade som metallstatyer uppe på berget. Kvinnan som fick idén ska vi berätta mer om i nästa blogginlägg.

År 1741 fick Linné ett uppdrag av Sveriges riksdag. Han skulle åka till Gotland för att inventera den gotländska floran och faunan. Efter en övernattning hos prosten Neogard gick han upp på just denna plats.

”Berget som låg jämte kyrkan, var nog högt och avhuggit på alla sidor, som hade det varit en son av Torsborg. Ovanpå detta berg var i nordost en härlig prospekt. Man såg härifrån vid bergsroten själva kyrkan, därutöver de härliga åkrar och ängar, de gröna lundar, de på lika sätt avhuggne mindre berg, havsviker och det blå havet alltifrån S:t Olofsholmen lyste hit, att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande.”
Utdrag från hans berömda dagbok. Anteckningar som verkligen satte Gotland på kartan och med tiden fick öjn att bli så populär som den nu är.

Den fina Östergarn kyrka och dess intressanta historiska kyrkogård finns på denna länk. https://gotlanduppochner.com/2022/01/16/73-ostergarn-kyrka/

Nästa blogginlägg har fokus på den gula gamla folkskolan, som du skymtar till vänster. Byggnaden kallas numera för Skolhuset Östergarn. Välkomna tillbaka.

Katthamra gård

Det fanns ingen adel på Gotland. Det närmaste var kalkpatronerna som drev kalkindustrin på ön. De gyllene åren var på 1600-talet och några århundraden framåt.
På 1600-talet byggdes huvudbyggnaden och flyglarna till denna kalkpatrongård, som fick namnet Katthamra gård. Under 1700-talet tillkom magasin och lada. Under nästa århundrande tillkom även en övervåning på huvudbyggnaden. Invändigt finns tjusiga väggmålningar i empirestil.

Den kändaste ägaren till Katthamra gård måste ha varit den kända och ökända affärsmannen Jacob Dubbe. Men det var hans svåger, köpmannen Axel Hägg, som stod för förändringen till en vacker och omtalad herrgård. Under ungefär 150 år ägde familjen Hägg Katthamra. Två barnbarn till Axel gjorde karriärer som arkitekt, konstnär, amiral och marinmålare. Deras namn var Axel och Jacob, med efternamnet Herman. Det var Jacob som var amiralen och även en av Sveriges mest kända marinmålare.

Det är jaktgudinnan Diana som du ser håller koll på gårdsplanen.

1951 såldes allt till Svenska turistföreningen, som började driva ett vandrarhem på gården. I modern tid är Katthamra gård i privat ägo. Givetvis finns det rejält med regler att följa. För både huvudbyggnaden, flyglarna, ateljén, hönshuset, dasset m.m. är klassade som byggnadsminnen. Om något viktigt förändrades skulle det bli kackel i hönshuset. 😉

Elimkapellet i Katthammarsvik

Om möjligheten finns brukar jag köra långsamt när jag kommer till en plats på Gotland.
Vi körde in på en gata i Katthammarsvik och sökte oss ner mot havet. Då såg jag ett hus på vänster sida, en bit in på en tomt, som kunde vara ett kapell. Jag bad Solveig att påminna mig om att vi skulle kolla upp det på tillbakavägen. Gotlanduppochner har en kategori som heter KAPELL.

Visst hade jag rätt. På vägen tillbaka stannade vi till och såg att det var ett kapell som det stod Elim på.

Den här gången var det tomt och låst när vi körde fram. Men jag läste på helagotland att för några år sedan, närmare bestämt en septemberdag 2018, hade det varit fullsatt här. Då firade man att det var exakt 150 år sedan församlingen bildades.

Från början hette församlingen Östergarns baptistförsamling. När de samlades och firade gudstjänst på 1860-talet, och de kommande 60 åren, gjorde de det i olika hem.

I november 1929 invigdes detta kapell och fick namnet Elim. Intresset för bistånd och mission samt ett aktivt barn- och ungdomsarbete är fortfarande viktiga punkter för Elimförsamlingen.

Kvar i vårlugnet i Katthammarsvik

Vi upptäckte att det runt ett hörn vid hamnen i Katthammarsvik låg ett gemytligt fiskeläge. Det var inget som jag tidigare noterat i mina ”fiskelägeböcker”.

Givetvis räknas detta in bland de 150-200 fiskelägen som ska finnas på Gotland och Fårö.

Detta hus låg ca femtio meter från bodarna. V i passerade stenhuset och klättrade upp på kullen bakom.

Rörde sig tydligen om en gammal ugn för kalkbränning. Det närmaste kalkbrottet från förr fanns på Östergarnsberget.

Vi tog oss ner för kullen och gick in mellan bodarna och avslutade med att njuta en stund till av vårljuset, havet och stillheten. Fikakorgen tog vi ut först vid ett änge som var fullt av blåsippor. Kräklingbo är betydligt vackrare än det låter. Sedan finns det säkert personer som lätt blir åksjuka. Men det är ett helt annat spår, som jag inte ska ”fiska” mer om här.