Sexfläckig bastardsvärmare – Zygaena filipendulae

Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…

På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…

Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…

…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.

Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.

Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.

Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.

Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.

Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln.
Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…

Text och bild: Solveig Lidén

Pärlemorfjärilar

Vi skulle göra en lite kortare utflykt häromdagen. ”Kan vi inte åka till den där parkeringsplatsen som vi kört förbi några gånger när vi kört norrut?” frågade jag Bosse.
Han var med på noterna direkt och vi drog iväg. Det var lite längre än vi mindes, men till sist kom vi rätt.
En liten stig rakt in i skogen såg spännande ut. Fast ibland tror man fel. Visst var det skuggigt och skönt i skogen, men det var också allt. Och varje gång jag stannade med mitt macro så blev jag attackerad av mindre vänliga myror. Bosse undkom eftersom han inte stod stilla.
Vi vände efter en stund och när vi kom tillbaka till parkeringen upptäckte vi ett flertal fladdrande fjärilar. De tycktes vara extra förtjusta i tistlarna.

De flesta fjärilar jag träffat på sätter sig med hopslagna vingar och är inte alls lika tillmötesgående som de fjärilar, med helt utslagna vingar, som jag kan beundra exempelvis på Instagram.

För att fotografera fjärilar krävs tålamod och tid!

Det kan ju hända att fjärilen bestämmer sig för att slå ut sina vackra vingar.

Som du kan se i rubriken så har vi lyckats komma fram till att detta är en slags pärlemorfjäril. Nästa fråga är förstås vilken? Och, hur många olika arter finns det egentligen?
Min småkrypsbok säger 18, på nätet varierar uppgifterna (17-20).
På Jordbruksverkets sida läser jag att pärlemorfjärilarna fått sitt namn på grund av pärlemorskimrande, vita fläckar som de flesta har på undersidan av bakvingarna.
Kanske är det dessa fläckar som fjärilarna egentligen ville visat upp för mig? Tyvärr var jag dum nog att inte fotografera några hopslagna vingar från sidan.
Jordbruksverket informerar även om att artbestämning av pärlemorfjärilar är en utmaning för nybörjaren eftersom utseendet skiljer sig ganska lite mellan de 17 arterna. Efter att ha jämfört med bilder på olika sidor kom jag fram till att de har alldeles rätt. Skogspärlemorfjäril? Ängspärlemorfjäril?

Längs stigen hade jag tagit bild på en pärlemorfjäril som, vid närmare granskning av bilderna, visade sig ha ett annat mönster längs kanterna av vingarna. Påminner om bilder av silverstreckad pärlemorfjäril. Men det får vara osagt om det verkligen är en sådan.
Vad har jag lärt mig? Jo, nästa gång ska jag börja med att fotografera de hopslagna vingarna.