Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…
På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…
Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…
…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.
Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.
Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.
Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.
Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.
Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln.
Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…
Text och bild: Solveig Lidén
gotlanduppochner 