Kauparveröset

När vi var på väg till Fårö såg jag skylten med namnet som jag kände igen från mina timmar med research. På hemvägen, på rätt sida väg 148, körde vi in på grusvägen och passerade ett par bostäder innan vi några hundra meter längre in på skogsvägen kunde parkera ”Den lilla blå”.

Vi ögnade igenom texten på informationstavlan som berättade att vi befann oss vid Kauparve i Lärbro socken. Vi var där för att beskåda den utgrävda bronsåldersgraven Kauparveröset.

På hela Gotland finns det över 1 300 bronsåldersrösen och ca 400 är riktiga storrösen. På norra Gotland, som vi befann oss på, är de ofta gjorda av kalksten. Kauparve tillhör den gruppen. En gång i tiden var röset ungefär 3 meter högt och 18 meter i diameter.

Det gjordes här arkeologiska undersökningar 1941 och 1948 samt 1967 då röset totalundersöktes och murarna frilades. De konstaterade att det har byggts i olika omgångar. Längst in fanns en tornliknande konstruktion av staplad kalksten. I mitten hittades två stenkistor med skelett efter tre personer och några gravgåvor i brons. De stötte sedan även på fler gravar från järnåldern.

Söder om röset finns en kista av resta kalkstenshällar. Kanske var det platsen där de offrade till de döda inne i röset?

En intressant tidsresa i en intensiv julivärme, där vi inne i skogen upplevde det som om luften stod helt stilla. Tyvärr gjorde WordPress det också för en stund sedan. Trots att jag sedan mitten av oktober vidtagit privata åtgärder.

Sten på sten

Från cykling till vandring. Vid denna etapp på två ben följde vi en fägata omgärdad med stenmurar och häckar. Efter ca 300 meter vek vi av åt höger på en stig som ledde rakt ut på ett öppet och flackt område.

Jag höll två tummar för att nötkreaturen inte skulle komma på idén att ta samma väg som vi.

Sammanlagt finns det åtta stenrösen från bronsåldern på denna plats. Här ser du två av dem. Men huvudattraktionen för mig var att komma till ”the big one”. Här någonstans pekade jag på något som såg ut som en fjäril. Solveig böjde sig ner och tog bort linsskyddet på macro objektivet.
”Jag går vidare mot…”

Vad spännande. Uggarde rojr är Gotlands högsta bronsåldersröse och även ett av Sveriges största.

Mäktigt. 7 meter högt och 50 meter i diameter. Undra hur många stenar som röset består av?

När detta byggdes för hand låg det färdigbyggda tätt intill strandkanten. Från högsta punkten hade de ”stenkoll” ut mot havets aktiviteter. I nutid ligger röset ungefär en kilometer från havet. Orsaken är givetvis landhöjningen. Från historiska tankar gled mer moderna tankar in i min hjärna medan jag förflyttade mig runt det imponerande röset. Eftersom jag var ensam kunde jag prata högt med mig själv.
”Var är min fru? Min enda fru?

Nästan alltid brukar fjärilar flyga iväg innan Solveig fått ordning på kamera och inställningar. Det här måste varit något riktigt speciellt. I morgondagens blogginlägg ska hon visa och berätta.

Några år på nacken

Vi var på väg ner mot ett fiskeläge, när vi på den smala grusvägen såg ett fornminne av god höjd. Möjligtvis fanns det en liten plats för det moderna fordonet på fyra hjul. Därför bestämde vi oss för att stanna till där på tillbakavägen.

Den enda platsen var ledig.

Snoder stenröse är ett bronsåldersröse som mäter 3 meter på höjden och är 26 meter i diameter och närmar sig 4000 år. Finns det stentårta tro. 😉

Den döper jag till ”Lutande stenen i Snoder”.

Ensam är stark. Grönt i grått. Vilken bildtext är bäst av de två alternativen?

Det behövdes inte vara Einstein för att inse att den smala grusvägen som vi åkte på gick igenom ett rikt och stort gravfält. Det fanns exempelvis plundrade gravar en bit in på det öppna ”fältet”.
Vi lämnade Bronsåldern bakom oss och svängde höger ner mot havet och stuga nummer 1. Själv undrade jag om det skulle bli en vacker solnedgång om ett par timmar. Vad synd att vi inte har tillgång till den stugan året runt. Då kunde vi hyrt ut ”Lillstugan” till fågelskådare och sportfiskare. Skönt att det än så länge är gratis att dagdrömma och fantisera. Annars skulle jag haft miljontals skulder genom åren. Det hade inte varit så stenkul. 😉

Bro stainkalm & Bro ojkar

En liten bit, innan Bro kyrka, på vägen mot Fårö har vi varje gång noterat en rejäl ”stenhög” på hällmarken. Vid ett tillfälle i höstas passade det att ta oss en titt på det mäktiga bronsåldersröset Bro stainkalm, som är 4 meter högt och 38 meter i diametern. Förr var den betydligt högre. Tiden innan stenarna började användas till annat i trakten. Stengärden är ett exempel.

Kan det bero på att de moderna människorna inte tror på troll? De är inte rädda för att röra omkring i stenhögen, minska mängden, höjden och störa friden.

Enligt sägnen var trollen mycket rika och ägde en eftertraktad stor dryckesskål av guld. (Guldkalk) Prästen i Bro ville ha guldklimpen till kyrkan. Med kombinationen list och uthållighet lyckades han till slut lura till sig kalken.

På andra sidan vägen finns ett område med många fornlämningar. Här finns bland annat två skeppssättningar och rester från en kalkugn från 1800-talet. Mycket är dock numera igenväxt.

Mer nyfikna var vi på att hitta Bro ojkar. Ojkar betyder oxar.

Efter lite letande fann vi de två resta stenarna som enligt folktron varit två oxar. Så här var det. En rik bonde hade ett blint barn och hade berättat för prästen att han skulle ge kyrkan två oxar om barnet fick synen tillbaka. Redan under vägen till kyrkan hände miraklet. Barnet kunde plötsligt se. Genast vände bonden på ”stegkursen” och tog hem det seendet barnet och de två gåvorna. Du kan säkert ”stensäkert” räkna ut vad som hände. På en nanosekund förvandlades oxarna till två stenar utan svans. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Både då och nu.