Kategoriarkiv: Gotlands norra sida

En naturskön halvö

Publicerad den av
14

Alla dessa vägval i livet. Här var det enkelt och gav ingen bekymmersrynka i pannan. ”Håll till höger Lidén. Annars slutar det med ett skäll.” 🙂

För den vänstra grusvägen ledde brant upp till en privat bostad. Vi hann under vår vistelse se två bilar som körde dit upp. Själva hade vi parkerat vid parkeringen några hundra meter från havet. Vad spännande det var att äntligen komma hit. Jag har läst och hört så mycket positivt om platsen.

Vi befanns oss i ett naturreservat på en halvö som numera heter Husken. Förr hette platsen Hursken.
Husken består av en 20 meter hög kulle av revkalksten. Längs sluttningarna finns ett antal sevärda raukar.

Innan jag nådde trappan var det en otrevlig brännässla som ville umgås med mina bara ben. Om det tyckte jag inte.

Mums både för innehållet i picknickkorgen och utsikten ut över Valleviken. ❤

Här tyckte jag Solveig var lite för nära kanten. För jag är rädd om min kamerautrustning. 😉

Vacker som en nyponros. Det gamla uttrycket tycker jag blomman mer än väl lever upp till. Vad tycker du?

Det du inte ser är att vi hade god utsikt ut till några småöar vid namn Fjaugen och Klasen. Tidigt i morgon bitti ska vi åka iväg med frukost och fika till andra sidan vattnet. Då blir det start i vår favoritplats Kyllaj. Därifrån ska vi utforska nya platser och följa upp gamla där vi inte sett allt – ännu. 😉

Undra vad de pratar om? Blicken hos den högra ser sträng ut. Den vänstra ser mer förnärmad ut.
”Jag har berättat för dig i tusen år att du inte…”
”Du har minsann inget nytt att lära mig. Tur jag numera har stenproppar i öronen.”

Två andra raukar såg mer sammansvetsade ut. Gamla goa kompisar? Det är alltid intressant att ta sig tid att studera detaljer hos raukar. Jämfört med orkidéer måste jag ge dem kredit. Det är ytterst sällan som de börjar fladdra i vinden när vi ska ta kort. Skulle det hända hade jag antagligen av ren rädsla växt fast på platsen där jag stod. Dumma tokiga fantasi.

Hoppas du ser att ”hon har blommor i sitt hår.”
Vi brukar ofta bryta upp när det är som bäst. Det gjorde vi här med. Slutorden får bli åtta till antalet:
Ännu ett smultronställe av hög klass på Gotland. ❤

Ett hus fullt av toner

Publicerad den av
8

Det här välbevarade stenhuset på Norra Gotland är byggt under första delen av 1700-talet.

I många år var Groddagården ett Gästgiveri där bonden stod för logi, fixade mat och skjuts.

En musikalisk man med namnet Lars Olofsson bytte till sig gården 1781. Både Lars och hans söner var skickliga spelemän. Det dröjde inte länge innan Groddagården blev ett slags centrum för spelmän på norra Gotland.

Lars son Olof, som gick under smeknamnet Grodd-Olle, var en fena på att hantera fiol och lira. Hans son fick senare ärva Olofs vevlira. Denna klenod, ”Groddaliran” finns att skåda på Länsmuseet i Visby.

Tack vare hembygdsföreningen i Fleringe har gården blivit restaurerad och används för olika program. På sommaren har de öppet för allmänheten.

På övervåningen (inte taket) 🙂 ska finnas en vacker sal med schablonmålade väggar. Från fönstret har man en underbar utsikt över landskapet och Fleringe kyrka.

Vi skulle gärna vilja komma in någon sommardag och se allt på plats. Det är fantastiskt att de lyckats bevara både det vackra huset, personhistorian och en speciell geografisk musikhistoria på Gotland, som blivit en slags stafettpinne genom alla generationer. Där Lars Olofsson ”lirade” första stafettsträckan.

Solnedgång i Fårösund

Publicerad den av
20

Tiden står aldrig stilla. Antagligen hade vi suttit utanför den hyrda stugan lite för länge. För när jag upptäckte att solen i Fårösund inte gick ner synligt i havet, fanns inte längre tiden att bolla med, när det gällde det två reservplanerna. Ta Fåröfärjan eller köra iväg till ett läckert fiskeläge, som vi besökt några timmar tidigare.

Men till slut blev det fint här också, när vi äntligen hittade en parkering.

Det är för och nackdelar med att variera mellan att ta ”vanliga kort” eller ställa in systemkameran på möjligheten ”Solnedgångar”. Jag och Solveig har olika åsikter om vilken variant som vi gillar bäst. På sista tiden har jag blivit lite kluven. I efterhand är det också extra svårt att välja vilka foton som ska få en plats på bloggen. När vi mixat med tekniken.

Ett vemod kommer in hos mig när jag vet att Sommarsolståndet passerat och… ❤

Hallshuk fiskeläge

Publicerad den av
13

På Gotlands nordligaste udde ligger Hallshuk Fiskeläge. Platsen ingår i det stora naturreservatet Hall-Hangvar.

Detta har under flera år varit en av Gotlands mest lönsamma fiskeplatser. Trots att det saknade en naturlig hamn och stenpiren inte byggdes förrän 1927.

Till platsen kom fiskare från hela Gotland, men även fiskare från Stockholms skärgård och Baltikum.

Undra när boden med skylten Museum är öppen?

Under långa perioder på 1600-, 1700-, och 1800-talen fanns det här gott om strömming, torsk och flundra. Till och med lax gick det att få upp på 1900-talet.

Tyvärr finns inte alla de gamla bodarna kvar. Jag läste att på 1940-talet bodde det ungefär 75 personer fast här och de flesta sysslade med fiske. För tre år sedan bodde här 10 personer året runt. 2021? Jag vågade inte ringa på husen med min kulram under armen. Det var trots allt en tidig söndagsmorgon och ”alla” tycker inte allt är KUL. 😉

När vi var här för några veckor sedan var det soligt, varmt, stillsamt och behagligt. Vi valde denna morgon att inte köra upp till den ca 25 meter höga klinten. Men vi har varit där två gånger förr. Första gången 2009 under en familjesemester. Avslutningsbilden är från det tillfället.

Då förklarade vi säkert för våra badsugna töser att vi absolut inte ville att de skulle bada vid stranden. Visserligen sträcker sig en grund kalstenshäll på havsbotten hundra meter ut från stranden. Men utanför den blir det bråddjupt och får underströmmarna tag i badaren …

I väntan på nytt kök; del 2

Publicerad den av
27

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

I väntan på nytt kök; del 1

Publicerad den av
15

Vilken tur vi hade med vädret. För det är inte så kul att sticka iväg klockan 07:15 och sedan inte helt veta när vi ”kunde” komma hem igen. Punktliga var både montören och elektrikern som skulle koppla ifrån elen.

Ifall det skulle uppstå problem ville vi inte åka iväg för långt ifrån Visby. Första stopp blev vid Krusmyntagårdens parkering. De hade såklart inte öppet vid den arla tidpunkten. Vi kunde ända från gången utanför, njuta av deras ”trädgård”.
Istället för att gå ner direkt till havet valde vi att utnyttja allemansrätten och traska omkring från höjden, utanför de få privata husens tomtgränser.

En stund satt vi på en snitsig träbänk och njöt av utsikten mot Brissund fiskeläge. Ett sällskap var på väg ner för ett dopp när Solveig snabbt flög upp i ett hopp, från bänken. Orsaken var stora myror som attackerade hennes ben. Själv klarade jag mig helt från bett. Antagligen ansåg de att jag inte var lika söt. 😉

Vi följde blåelden ner mot strand och hav innan vi gick förbi bilen på parkeringen och fortsatte på en för oss ny stig, strax utanför privat område, mot ett hav i en annan färg.

Solveig fick nästan slita mig från vallmo, grönskan och utsikten mot havet. I lugn takt rullade vi vidare på de smala slingrande vägarna nedanför kustvägen och nådde Själsö bageri. Alltid ”nice” att fika här. Det hör till en sommar på Gotland. Tänk vilka veteraner vi blivit redan. 🙂

Det tredje stoppet var en avsvalkande promenad längs Själsöån, innan vi flyttade bilen några hundra meter ner till fiskeläget.

Själsö fiskeläge och en promenad längs stranden norr ut, tillhör också en favorit. Här har vi varit vid olika tidpunkter på dygnet. Kanske är solnedgångsbesöket mitt personliga favoritbesök här – än så länge. 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Vi jobbar med att få allt på plats igen. Vilken skillnad till det bättre det var, när vi sju timmar senare kom tillbaka. Allt ljusare, vi upplevde också köket som större.
Vi håller även på att packa inför en ny hemester. Ska bli jättespännande att bo i en stuga på en helt ”vit plats” på öjn. 😀
Del två tänkte jag försöka hinna lägga in imorgon bitti.
På återseende.

Harudden

Publicerad den av
10

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤

Polhemsgården

Publicerad den av
19

I Tingstäde finns ”Den svenska mekanikens faders” barndomshem kvar.

Jag syftar såklart på Christopher Polhem. Den stora uppfinnaren, adelsmannen m.m. som levde mellan 18/12-1661 till 30/8-1751 och blev nästan 90 år gammal.

På 1650-talet råkade hans far, som bodde i en fristad i Pommern, i sjönöd och drev iland på Gotland. På den vackra ön blev han kvar och kanske var det på ön som han träffade svenskan Christina Eriksdotter (född i Vadstena och död i Visby.) Wulf Christoffer Polhammar som pappan hette dog redan 1669.

När jag utläser födelsedagsdatum och dödsdatum inser jag att det blev ingen lång barndom på Gotland för Christopher. Mamman gifte om sig och Christopher hamnade hos en farbror i Stockholm. Men när Christopher var tolv år dog hans farbror och Christopher fick därefter fixa pengar till mat genom att vara gårdsskrivare på olika gods.

”En båt i vila” med en bra bit till havet.

Tingstäde Hembygdsförening tar hand om Polhemsgården. Genom dem går det bra att boka visningar.

Jag filosoferade om hur grabben Christopher hade här som en liten sork. Fiskade han i dammen? Byggde han kojor i träden i skogen? Var han vid havet någon solig sommardag? Hade han kompisar? Eller var han ett geni redan som barn, som klurade på olika lösningar?

Kort visit

Publicerad den av
13

Det är lustigt att i efterhand se hur aktiviteter och bilstopp kan förändras under en ”gotlanduppochner-utflykt.”
I det här fallet startade det med att jag såg ett foto på Adam och Eva på instagram. Lokalen var Othems korsänge på norra Gotland.

Eftersom appen visade på fint majväder under fredagseftermiddagen, föreslog jag till Solveig att vi tog med fikakorg och hoppades hitta orkidén. Samtidigt la jag upp en rutt som blev till en trevlig runda, utan att köra samma väg tillbaka. Två av dem fem stoppen har vi visat upp på bloggen. Otroligt kul att få besöka Aner vattenkvarn och det mysiga änget Laxare, ett stenkast därifrån. Givetvis blev det en titt i medeltida Othem kyrka och ett stopp i Tingstäde, som troligtvis kommer i inlägget imorgon.

Men i ”huvudstoppet” (från början) blev det inget napp. Vi insåg att bilden på Insta inte var ifrån 2021. Vad bra tycker jag i efterhand. För då fanns det ett gott skäl att besöka favoritplatsen Närsholmen. Ni som följer bloggen vet att där såg vi både Adam och Eva och mycket mer ögongodis.

En äldre slåttermaskin och en…

… en hövändare.

Här finns ett stort inslag av tall och björk och floran ska vara örtrik med flera inslag av ängsväxter. Vem vet? Inte jag sjöng Lisa Ekdahl otaliga gånger i en hit på nittiotalet.

”Den lilla blå” gör kanske en ny Huppegupptäcksfärd, som Robert ”Robban” Broberg sjöng i en av hans otaliga klassiker.
Ps. Det fanns ingen p-plats längs ”stora vägen” så vi antog att vi skulle ”hoppa” in en bit. 🙂
I efterhand är jag glad över att vi inte hittade A o E här. För jag njuter fortfarande av turen till vackra Närsholmen. ❤

Laxare änge

Publicerad den av
14

Humleblomster går att njuta av från maj till juli. De pollineras av humlor, därav namnet.

Hur du hittar till detta fina orkidérika änge. Kommer du från Visby kör du 3 mil mot Slite. Tar vänster mot Boge. Sedan är det bara ett par km innan du läser av en träskylt och blinkar vänster.

Vad förvånad jag skulle bli om maskrosorna blev fridlysta och hamnade på den svenska rödlistan. 🙂 Det fanns en tid jag önskade att de var förbjudna att växa i vår stora trädgård.

Laxare änge präglas av ek och ask. Ändå finns det ett stort inslag av björk och hassel. Några av ekarna har många år på ”kronan”. Tjusningen här är variationen mellan olika delar av änget. Jag upplevde snabbt wow-känslan. ”Hit vill jag återvända”.

Det vetenskapliga namnet på gökärt är lathyrus linifolius. Jag googlade fram att gökärt ska vara ätbar och roten till och med näringsrik.

Kombinationen av en kalkrik berggrund och det öppna landskapet gör att orkidéer trivs extra bra här. Nästa gång som vi besöker Laxare ska vi söka oss till skuggan av hasselbuskarna, av en speciell anledning. För det är där som den skira, vita skogsliljan trivs.

Triss i S:t Pers nycklar. De första med macro. Det var också den första orkidén och inlägget i kategorin Orkidéer på Gotland, där vi la in nio blogginlägg (arter) säsongen 2020. I morse träffade vi på två nya arter. En av dem fick mig att tänka på en gotländsk kvinna som spelade en kvinnlig roll i en stor, hyllad svensk film. Hon älskade platsen och växte upp i NÄRheten. Blev det för busenkelt? 😉