Lyfta fram en doldis



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉