Kruttornet till Snäck – Check!

Bosse har en lista över sådant som vi ska hinna med under sommarlovet. Det som inte blir av i år flyttas nog automatiskt till nästa års sommarlista eller, om det inte är alltför årstidsbundet, så hinner vi med det under en helg i höst.
Igår morse satte vi cyklarna på bilen, packade in den förberedda frukosten och drog iväg till parkeringen vid Kruttornet. Klockan var väl runt fem. Varför ligga kvar i ett varmt sovrum när solen lyser och fåglarna kvittrar därute? Efter bara några meter på cyklarna fanns möjligheten att vila en stund… fast det gjorde vi inte.

Det varma sovrummet kändes plötsligt inte så dumt längre. För oj vad kallt det var nere vid havet… Jag hade laddat för en sommarutflykt och klätt mig i shorts och bara en tröja. Som tur var fanns en extratröja i bilen. Den tog jag på innan någon annan kom på idén…

Vackra ringmuren i morgonsol. Åh! Jag njuter varje gång jag ser den.

Fågelkompisar fanns det gott om. Hägern ser smått frusen ut, men änderna tycks inte bry sig om kylan alls.

Speglingar är jag alltid förtjust i. Fram med kameran!

Det blev en cykeltur med variation. Här var det både kallt och fuktigt.

I solen trivdes vi betydligt bättre!

Det kändes bra att återse Snäckschimpansen. Nu har vi tittat på den, och fotograferat den, under flera olika tider på dygnet. Den här gången var den vändpunkten för vår cykeltur.

En bänk i solen kändes som ett givet val när vi packade upp frukosten. Varmt kaffe och te, smörgåsar, youghurt med hallon eller blåbär och flingor med frön. Jodå, allt var med!

Tillbaka mot Kruttornet igen såg vi…

… någon som säkert frös…

… och blommande cikoria som öppnat sig mot solen. Nu kan Bosse färglägga raden där det står: ”Cykla från Kruttornet till Snäck”.




I väntan på nytt kök; del 2

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

Naturen i färg; gul

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Det finns en plats i Visby som vi hela tiden återvänder till – Botaniska trädgården. Så välskött! Så mycket som finns där att njuta av under årets alla månader. Vi vet, för förra året var vi där minst en gång i månaden… I år har besöken inte blivit lika många, men varje gång vi kommer dit så infinner sig en behaglig känsla i hela kroppen.

Ett enda litet gult löv gör sig fint mot stenarna, med porlande vatten från en liten bäck i bakgrunden.

Mer porlande vatten. Vad är det egentligen med detta ljud som har en sådan rogivande effekt?

Som ett eget litet konstverk satt lövet där i trädet och givetvis åkte kameran fram.

Vem har sagt att man måste fotografera hela blommor? Ibland blir det mer effektfullt med bara en halv…

Det går bara inte att låta bli. En gul ros måste få vara med.

Blåmesbilden har vi lånat från en Instagram-vän, @gotlandbyz
Rekommenderar varmt att ni tittar in på hennes Instagram-konto. Hon tar fantastiska bilder på fåglar och mycket annat. Tusen tack, Zenita Krantz, för lånet!

Snäckschimpansen har fått en senapsgul lav som naturens egen dekor.

Jag är väldigt förtjust i kalkstenens ljusgrå färg. Ger bra kontrast åt det mesta man fotograferar.

De flesta insekter jag försöker fotografera lyckas flyga iväg innan jag hinner ställa in skärpan. Men den här satt kvar och hade till och med rätt färg.

Skördetid. Äppelträd får mig att minnas barndomens dofter i mormors kök. Mormor skalade äpplen och skar dem i lagom stora klyftor som sedan torkades på plåtar i järnspisen. Doften av torkade äpplen var magiskt god.

Fler barndomsminnen. Min pappa plockade svamp så fort han kom åt, till mammas stora förskräckelse. Hon trodde alltid att han lyckats få med någon svamp som var giftig. Pappa fick rensa, steka och äta upp sin svamp helt själv. Det var bara när han kom hem med kantareller som resten av familjen ställde upp och hjälpte till med att äta upp dem. Jag har nog ärvt mer av mammas avståndstagande än av pappas intresse att plocka svamp. Tror att det här kan vara en Karljohansvamp eller Stensopp som den också kallas. Men, jag kan ha fel. Hursomhelst tycks det ha varit någon som smakat av den…

Även det lilla kan vara vackert nog.

Höstfibbla tror jag att detta är…

… och det här vet jag att det är en maskros. Läckert gul i gräsmattan utanför huset där vi bor.

Som avslutning kommer en bild som Bosse tog häromdagen, också strax utanför vår bostad.
Vem hittade egentligen på uttrycket att gult är fult? Det enda som stämmer är väl att det rimmar. Gult är en fantastisk färg som lyser upp så här på hösten. Den som följt mina inlägg har nu konstaterat att jag har gått igenom färgerna vit, blå, grön, röd och gul. Vad återstår då? Svaret på den frågan dyker upp någon gång i december.
Tills dess får ni njuta av höstens alla färger.

Text & Bilder (utom den sista): Solveig Lidén

Novemberbilden 2020


”Kärt barn har många namn”. För mig är det mest en stor pudel. Både i dagsljus och när solen dalar.
Just nu håller jag på att julstäda bloggen. Igår tillkom en ny kategori. Kan du gissa vilken? Nu har jag totalt trettiotre stycken. Vilken är din favorit hos mig? Vilken skulle du lätt klarat dig utan?

”Vi är skyldiga att säga våra vänner sanningen hur behaglig den än är.”
Magnus von Platen

Vår närmaste rauk är falsk

Vi tog oss ner till strandvägen norr om Visby ringmur. Sedan följde vi Snäckgärdsvägen längs med havet. Passerade Gustafsvik och parkerade när vägen tog slut i Snäck.

Denna bild fick vara med för jag upplever den lite trolsk och jag blev dessutom sugen på att klättra upp en bit i trädet.
Vårt huvudskäl för trippen var att beskåda Visbys närmaste rauk – som egentligen inte är en äkta rauk.

Skälet är att den skapats av vågornas nedbrytning för omkring tusen år sedan. Till skillnad från vanliga raukar skapades denna INTE av revkalk från underliggande sedimentlager utan från sedimentlager som transporterats från den närliggande klinten. Närmare vågade jag inte komma. Jag tycker den ser lite ensam och ledsen ut.

Nu har du sett tre foton på den falska rauken. Vilket namn tycker du passar bäst?
I folkmun kallas den för ex. Snäck, Snäckschimpansen, Snäckapan, Hunden, Prästen och Klockaren. Min första tanke var pudel. Men jag ser efter en stund schimpansdragen. Däremot inte någon person som predikar i kyrkan.
Det festliga var att en bit uppifrån såg det ut som ”inget alls märkvärdigt”.
Häftigt det där med vinklar och perspektiv.
Några blåsippor ville också vara med i detta inlägget. Mina tankar återvände till förra helgens besök i ”Blåsippornas Mecka” ❤  Undra om där är ännu finare nu tro? https://gotlanduppochner.com/2019/04/01/blasippan-ute-i-backarna-star/

Jag vet att det inte är akademiskt korrekt att säga Hästhov, men det gjorde jag alltid som barn. Vad säger du? Linné döpte örten till ”Tussilago farfara”. Det latinska namnet betyder ”en ört som häver” (botar hosta) Hostförjagare är en annan benämning.
Den lyser upp vårvackert. 😀

Jag stod och betraktade en man och en grabb som just kom upp från ett dopp i havet. En del blir aldrig torra bakom öronen, tänkte fastlandets största badkruka ironiskt.
Ni som läst mina kåseriböcker kanske minns några episoder.

På tillbakavägen blev det ett stopp till. Var tvungen att gå en tur till längs med mitt älskade hav. Det var så skönt att det knappt blåste något alls.