Den inre kretsen

Fast text
Jag tänkte hedra Mari Ljungstedt (1962-) med att göra något liknande det jag gjorde med Kurt Wallandersviten på min andra blogg https://bosseliden.wordpress.com/
Här handlar det om kriminalromanerna om Anders Knutas på Gotland.

Tredje boken i Anders Knutas sviten:
Den inre kretsen, 2005, 348 sidor. Albert Bonniers Förlag

Boken är tillägnad:

Till mina käraste ögonstenar, älskade barn
Rebecka Jungstedt och Sebastian Jungstedt

Bosses alternativa titel: 😊
Saknaden av en soffa

De fortsatte kustvägen under tystnad förbi Klintehamn och Fröjel och det lilla samhället Sproge med sin vackra vita kyrka.

Personligt:
Det är inte bara den heta sommaren som utmärker boken. Mari har också blivit mer varm i ”skrivkläderna”. Hon får mig att längta till Gotland. Men ondskan vill jag inte uppleva IRL.

Tidsintervall:
Prolog: 20 mars 2004.
28 juni till 13 augusti.

Warfsholms pensionat bestod av en gulmålad sekelskiftsbyggnad i trä med ett vackert torn och låg på en udde vid havet.

Huvudkaraktärer:
Anders Knutas: Kriminalkommissarie. Har arbetat vid Visbypolisen i tjugofem år. Bor i en villa strax utanför Söderport och äger också en sommarstuga i Lickershamn. I augusti ska han fylla 50 år. Han är gift med danska Line som jobbar på förlossningen på Visby lasarett. Tillsammans har de tvillingarna Petra och Nils som snart ska bli tonåringar.

Karin Jacobsson: Kriminalinspektör. 38 år och singel. Hon är Knutas närmaste kollega. De har jobbat femton år tillsammans. Hon är mörkhårig och kortväxt. Har temperament och är en stor djurvän.

Johan Berg: Har börjat jobba permanent på Gotland sedan Sveriges Television hade beslutat sig för att återinrätta den lokala redaktionen på ön på prov under sommaren.

Emma Winarve: Höggravid med Johans barn. Hon har skilt sig från Olle men bor kvar i villan i Roma tillsammans med Sara och Filip som precis gått ut andra klass respektive första klass. Hon har vårdnaden varannan vecka.

Den mest imponerade rauken kallades ”Jungfrun” och tronade på en platå tjugosex meter över havet.

Kollegor till Knutas och Karin:
Thomas Wittberg: Kriminalinspektör. Mer än tjugo år yngre än Knutas. Långt blont hår. Intensiva blå ögon, brunbränd och vältränad. Har aldrig längre förhållanden än ett par veckor.
Erik Sohlman: Kriminaltekniker. Knutas favorit tillsammans med Karin. Båda kollegerna är fotbollsintresserade och har temperament. Erik är gift och har två småbarn. Hans hår rödlockigt.
Lars Norrby: Polisens presstalesman är i inledningen bortrest på semester på Kanarieöarna. Kom hem 30 juni. Han är lång och mörk. Noggrann och pålitlig. Men också omständlig.
Birger Smittenberg: Luttrad chefsåklagare. Stockholmare från början. Gift med en gotländsk vissångare.

Förstärkningar utifrån:
Martin Kihlgård: Rikskriminalkommissarie + hans kollega. + fler längre fram på sommaren. Martin gör entré på sidan 170. 😊
Agneta Larsvik: Rättspsykiater. Lång och slank. Mörkhårig.

Martin Kihlgård öppnade dörren och kom in glad och vindrufsig. ”Tjenare, allihop. Jag har varit på en hejdundrande fest på Hamra krog.”

Kollegor till Johan Berg:
Pia Lilja: Ung lokal snusande fotograf som hoppar över hälsningsfraser. Hon kan sin ö på sina fem fingrar. Pia har sex syskon och känner ”alla” på Gotland.
Max Grenfors: Redaktör på centralredaktionen i Stockholm.  En lång vältränad femtioåring med färgat hår och allmän prestationsnoja.

Bokens dos av kärlek/brist på kärlek:
Johan och Emma får en dotter efter en dramatisk förlossning där Line är en klippa som rutinerad barnmorska.

Johan uppskattar inte att han inte får sova i huset i Roma.
Hans kärlek till Emma har växt till en smärtsam nivå.

Knutas älskar Line och hennes frejdighet. Men att mordutredningen går i stå gör att det mesta på hemmaplan försämras under sommaren.

Han lyckades nätt och jämnt manövrera bilen mellan de små, låga husen och svänga in på Norra Murgatan som låg längst upp mot den nordöstra delen av muren.

Knutas karaktärssvaghet i denna roman:
Han pratar knagglig engelska. Räcker inte till vid viktiga förhör.
Han tjuvröker på sitt kontor trots förbudet mot inomhusrökning.
Inte så bra på att skapa trivsel på jobbet.
Han rättar Lines danska till svenska och hoppar över kramen.
Han är missnöjd med sig själv. Upplever det som om han tagit ett kliv tillbaka i utvecklingen. Han har inte varit sig själv det senaste halvåret. Orsaken var fallet i vintras. (Förra boken)

Johans karaktärssvaghet/hemlighetsmakeri:
Hans tålamod sätts på prov både en och två gånger.
Han börjar snegla på fotograf Pia.
Hans blodsocker åker ner till tårna om han tvingas vänta för länge på mat. Humöret blir uselt.

Emmas karaktärssvaghet/hemlighetsmakeri:
Hon vet inte om Johan ska bo under samma tak när barnet är fött. Först ville hon inte ha honom vid sin sida under förlossningen. Sedan ändrade hon sig tvärt i grevens tid.

Karins karaktärssvaghet/hemlighetsmakeri:

Delar inte ut sitt privatliv till sina arbetskollegor. Har en osynlig gräns ingen kommer förbi.

Jag var ute och drack öl. Först på Donners Brunn och sedan Munkkällaren.

Hälsa/Ohälsa:
Knutas promenerar oftast till jobbet. Ibland simmar han tusen-tvåtusen meter vid Solbergabadet.
Det blir ofta smörgåsar istället för rejäl lunch.
Han hade mått dåligt under våren efter vad som hände en ung flicka. Han kände skuld. Line hade släpat med honom till en psykolog.
Knutas var trött, sliten och frustrerad.

Emma slutade röka när hon fick reda på att hon var gravid.

Johan får en vass kniv i buken.

Bil:
Knutas parkerar den rossliga mercan utan luftkonditionering vid polishuset.

Knutas favoritmusik i denna bok:
Nämns inte i denna volym.

Nyckelspår & Villospår:
Halshugget russ, stöld i Fornsalen, Träskor i storlek 39. Möjligen 40 och vårdagsjämning.

Fornsalen, den historiska delen av Gotlands länsmuseum, på Strandgatan i Visby var tom på besökare denna söndagseftermiddag.

Kopplingar till tidigare böcker:
Emmas och Johans hemliga förälskelse ventileras liksom seriemördaren förra sommaren.

Slutet på förra boken då Johan och Olle stod bredvid varandra och Emma kunde jämföra männen live.

Johans enda egna kompis på ön hade bott granne med en förtidspensionerad fotograf som mördades.

Grodor i boken:
Nog borde Emma tänkt tillbaka på det otäcka som hände i hennes föräldrars hus på Fårö förra sommaren. Traumatiskt värre. Istället för att må bra och känna sig extra lugn i dessa trakter.
Årtalen har redan börjat halta jämfört med ”Den du inte ser”. Jag kommer att välja att avstå att kommentera det vidtalade i fortsättningen. Gör inget för den som inte gräver som jag älskar att göra med böcker som jag gillar. 🙂

Huset var litet och hade sådana sättningar att dörren satt ordentligt på sniskan. Fönstren var så låga att det bara var någon decimeter från fönsterblecken ner till gatan där rosor planterats utefter huset.

Kuriosa:
Thomas Wittberg har som mål att träffa damer från alla Sveriges landskap, från Lappland till Skåne.

Så snart som Martin Kihlgård visar sig förvandlas mötena till rena rama gästabuden.

Johan ville att babyn skulle heta Natalie. Medan Emma föredrog Elin. Hon är allergisk mot att döpa barn till internationella namn.

Citat och stycken som jag uppskattar extra:
Det var en populär plats att njuta av solnedgången när himlen färgades röd och utsikten bjöd på öppet hav åt båda håll.

Stugområdet i Björkhaga var fridfullt större delen av året.

Humor:
Kihlgård är inte med lika mycket i denna bok, men hinner leverera en del skämt som roar läsaren – men irriterar Knutas.

Privat sorg:
Emma tänker tillbaka på sin skuld i äktenskapets krasch med Olle. Det var ju inte så snyggt skött.

Antal mord/dödsfall:
3 st

Knutas höll på att bli omkullsprungen av ett följe människor som drog genom gränderna i medeltida dräkter.

Sista två meningarna:
När han var halvvägs hem mörknade himlen och han hörde åskan mullra borta över havet.
På så sätt kändes det helt riktigt.

Bosse Lidéns betyg:
4/5.

Det gråkalla vädret gjorde att Knutas upplevde det som höst. Han såg bort mot sjöbodarna vid Kovik.

Baksidestext:
Under den tryckande högsommarvärmen gräver en grupp arkeologistuderande från olika länder ut en vikingatida hamnplats på Gotlands västkust. Den visar sig vara rik på fynd. En sen kväll försvinner 21-åriga holländskan Martina Flochten från vännerna. Hon påträffas senare mördad på en fågelholme nära utgrävningsplatsen, och skadorna på kroppen tyder på rituella inslag…

Fotnot
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Anders Knutas och Gotland i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner.

Galgbergets naturreservat


Galgen har jag berättat om tidigare på bloggen i kategorin ”Historiska platser”. Detta naturreservat upptäckte vi av en slump förra året när vi skulle fördriva tiden fram tills vi skulle träffa mäklaren och skriva på kontraktet till vår bostadsrätt. Efter det har vi med jämna mellanrum tagit oss hit. Först med bil och sedan betydligt snabbare med cyklar. Ibland har vi haft fikakorg med oss. Det är en vacker plats där man kan promenera, rasta hunden, springa, fika eller bara njuta av utsikten.

I denna gamla kalkugn brändes kalken efter stenbrytningen på klinten.

Ett vackert foto som får mig att vända tankarna inåt.

Vi tog oss en tur ner ”en våning”.

Sedan var det exakt lika många trappsteg upp igen. Ibland tycker jag det är betydligt lättare att ta sig upp än ner. Detta var ett sådant ställe. Tror mest jag talar för mina gamla ”sportknän”.

När man går på den anlagda stigen finns det möjligheter att vika av en bit ut på klinten. Då går det utmärkt att se den pampiga Domkyrkan.

Har man tur ligger det dessutom en lyxkryssare och guppar vid den stora kajen. Hur många däck? Till höger ser du Högklint som jag också berättat om tidigare.

Sjukhuset. Om jag blir tvungen att ta in där någon gång ska jag önska ett rum med havsutsikt. (Men mest hade jag önskat att bli frisk såklart.)

Vildmorot. Där lärde jag mig ett nytt namn. För jag trodde det var ett Kattrån. Skojar! Hundkex.

Fröställning av Vildmorot.

En sorts Hagtorn. Det finns några olika varianter. Trubbhagtorn är en av dem. Solveigs inköpta app på mobilen. Har den rätt?

Om det var på allvar skulle inte klassikern kolera eller pest gälla här. Givetvis lockar Kärleksstigen mer än Galgen. Vänta lite! Håller de på och gör som i Kiruna? Flyttar Visbys Stora Torget under jorden…? 😉

Synliga spår av att vi går mot höst. Men igår var vi felklädda. När vi kom till Galgberget var det vindstilla och kvavt, solen brände. Sedan bytte väderleken återigen karaktär på hemmaplan, där vi sett fram emot fika och sola på balkongen. Mörka moln drog snabbt in från havet och det blev kyligt, temperaturen sjönk snabbt. Det var bara att gilla läget och kura inomhus.

Fiskeläget vid Vändburgs hamn


Denna underbara försommardag när så mycket stämde föddes många blogginlägg – detta är ett av dem.

En av mina bloggvänner lade för något år sedan in ett inlägg om sin favoritplats på Södra Gotland. Det såg så mysigt ut att jag genast antecknade namnet på platsen.

De närmaste båtarna har inget med lägets historia att göra. Nu är det fritidsfiske som gäller och bodarna har blivit sommarstugor.

På fotot syns att två världar har krockat. Egentligen skulle jag helst velat visa dig bara det genuina. Men det gick inte.

Vilket stort strutsägg? 😉

Jag fick hoppa över att föreviga några tuffa bodar eftersom det låg fullt med stora och små plastleksaker utslängda framför dem…

Min första tanke gick till ”Sällskapsresan 2”. Förstår du vad jag menar?

Gamla dörrar och portar gillar jag. Vilka personligheter har passerat genom dem genom åren?

De äldre bodarna var i första hand redskapsskjul, bestående av ett enda rum med glugg eller litet fönster.

En sista titt på det fina fiskeläget innan jag letade upp en gammal klasskamrat vid vattnet och ”den lilla blå” som uppfört sig väl i sin ensamhet.
Det var nu som jag rattade upp på något som jag inte var helt säker på var en väg. Tur att bilen höll! Jag kommer med glädje att minnas de kommande timmarna. En dag då livet kändes så enkelt. När allt var möjligt. Ett underbart minne att ta fram när regnet piskar mot rutorna i november och mörkret har makten.

https://gotlanduppochner.com/2019/07/15/lyfta-fram-en-doldis/

Hamnkaféet


Läget är perfekt på piren i Klintehamn. Utsikten magnifik.

En snygg skylt kan ha stor betydelse när det gäller ett av de första intrycken för en ny besökare.

Anita var en av dem som arbetade denna dag.

Vi var här för fika och det är därför detta inlägg finns med i kategorin Fikatime. Men efter det har vi ätit god lunch här vid två tillfällen. Den första bilden är från ett av dessa tillfällen. Den observanta kan se att himlen är mörkare på den bilden.

Gott om möjligheter för att sitta både inne och ute. För oss leder ute med 2-1, än så länge. 😉

Finns några häftiga detaljer lite överallt. Alltid med anknytning till havet och båtar.

Precis till höger utanför fönstret går båtarna till Lilla och Stora Karlsö.

Vi valde att fika utomhus. Vacker utsikt. Gott kaffe. Trevligt sällskap.

Detta var fik nummer 14 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Fjorton pärlor med det ”lilla extra”.  😊

 

 

Silvervägen

Endast böcker med anknytning till Gotland i denna kategori.

Stina Jackson var förra året författardebutanten som gick hela vägen fram. Hon valde inte Silvervägen, utan tog direkt Guldvägen för att vitsa till det.
Det var inga duvungar hon tampades med när hennes spänningsroman blev utsedd till ”Årets bästa Svenska kriminalroman” av Svenska Deckarakademin. Vad sägs om tunga namn och titlar som Håkan Nesser (De vänsterhäntas förening) Jo Nesbo (Macbeth) Carin Gerhardsen (Det som göms i snö) och Anders de la Motte (Vintereld) för att ta hälften av de nominerade.
Vi får i boken växelvis följa två handlingar i del 1.
Ett:
Lelle som tillbringar sommarnätterna med att köra bil längs väg 95 mellan Skellefteå och norska gränsen. Vägen som kallas för Silvervägen.
Lelles liv är i spillror och äktenskapet är slut. Flaskan och cigaretter får dämpa ångestattackerna sedan dottern Lina spårlöst försvann sedan han släppt av henne vid busshållplatsen, en sommarkväll för snart tre år sedan. Ändå har han hankat sig kvar som lärare. Det är på sommarloven som han spårar ur mest. Då kan han inte sova. Istället sätter han nålar på en karta vid alla de platser han letat på. Enligt honom lever Lina och han ska hitta henne. Bära eller brista.
Två:
Meja som flyttar till orten Glimmersträsk med sin unga mamma Silje som hon nästan varit en mamma för under de sista åren. Hon kan inte hålla reda på alla män och bostäder som hennes mamma dragit iväg henne till. Nu via en nätsajt har duon hamnat hos en äldre ungkarl med ett stort intresse för porr. Det som håller Maja över vattenytan är sökandet efter ett nytt liv.
Till saken hör är att Meja är lika gammal som Lina var när hon försvann.

Hade jag inte läst och visste att Jackson fått pris hade jag varit rädd för att hon inte skulle kunna variera dessa nattliga resor som Lelle gör. Att nätterna efter ett tag skulle likna varandra alltför mycket och även bli slentrian för läsaren.
Jag var orolig i onödan.
Jacksons trollspö fixar med en fingertoppskänsla till en läsvärd textvariation. Ex. nya möten med udda figurer som håller sig undan samhället. Perfekt lagom långa textstycken där vi växelvis lär känna Lelles och Mejas vardag och lämnar dem hela tiden, när det är som mest spännande.
På baksidan av boken står det att ytterligare en ung flicka försvinner och att Lelle och Mejas öden blir för evigt sammantvinnade. Smaka på den. 😉
Det kan inte bli annat än 5/5 i betyg. Stina har ett sätt att skriva som jag döper till poetisk mörk bländande välskriven prosa. ❤ Visst är det en thriller. Men så mycket mer. Den är till min belåtenhet inte fylld av rått onödigt våld. Istället bygger hon upp spänningen ”sten för sten” eller sida för sida om du hellre vill det se det så. Läsaren kan genom boksidorna känna Lelles sorg och Mejas längtan efter något mer i livet. Huvudpersonerna känns allt igenom äkta. Det finns även en återkommande cool och speciell relation mellan Lelle och en polis där gränserna suddas ut alltefter hand.
Vet inte vad jag drabbats av. Från att varit en usel ”peka ut rätt mördare i böcker” har jag lyckats flera gånger i rad. Även denna gång. Ändå fanns det tretton misstänka personer längs med läsvägen.
Kan jag inte då hitta någon enda svaghet med romanen? Jo. Det kan jag. Det finns en del ”detaljer” som är frågetecken för mig. Inget som jag kan avslöja i denna bokrecension och inget som skaver läsandet eller slutintrycket.

Extratext för den nyfikne: 😉
Däremot kan jag bjuda på några privata ord. Jag har ett karaktärsdrag där jag värnar om bloggvänner som inte skrivit på ett tag. När jag bloggvandrar och det inte finns något inlägg på länge och inga ord om bloggpauser går min hjärna igång. En sida av mig är rädd för att något sorgligt har hänt. Jag har haft väldigt många bloggstationer i favoritsparläge sedan min debut sommaren 2012. Flera hundra. De flesta kommer jag ihåg. Jag tyckte det var synd att en bloggvän i Denver slutade skriva tvärt. Hon hade en söt vit hund. Tog fantastiska bilder. Hennes ord kändes bekväma för mig att läsa. Hon tog via bloggen med mig på intressanta resor till andra delstater i USA.
Jag var alltså mest rädd för att hon ”hamnat i väggen”.
Eftersom hennes namn stått på ett block som följt med mig sedan Ystad-åren har jag ibland stött på kameranamnet och objektivnamnen och med rubriken Stina Jackson i Denver. Jag minns dessutom att Stina växt upp i Norrland vid Skellefteåtrakten.
Jag behövde aldrig ha varit orolig för orsaken till att Stina slutat skriva bloggtexter. Istället har hon sysslat med annan textmassa med stor framgång. Jag är glad för hennes skull. 😀
En del undrar kanske varför detta boktips hamnar här och inte i min första blogg. Här ska ju bara böcker finnas som har anknytning till Gotland. Här är min koppling. Stina Jackson ska delta i ”Gotlands deckardagar” denna helg. Jag är övertygad om att Stina kommer att ge ut flera böcker på Albert Bonniers förlag. Jag önskar henne allt gott i framtiden. Hoppas en av hennes böcker kommer att ha handlingen förlagd till Gotland och Fårö och att hon fångas av atmosfären och miljön under sitt Gotlandsbesök.
Svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Jag har också saker att skriva & göra. 😉

Ps. Läste i vår tidning för några dagar sedan att ännu ett prestigefullt pris har gått till Stina Jackson. Hon har vunnit ”Glasnyckeln” som Skandinaviska Kriminalsällskapet ska dela ut i Visby hamn i helgen. Det rör sig alltså om bästa nordiska kriminalbok.

Hjärtfabriken


Ni som följt min andra blogg vet att jag har en förkärlek för hjärtan i alla dess former. Det vet jag att flera av mina vänner, bloggvänner och bloggbesökare också har. ❤

En sommareftermiddag tog vi därför bilen, väg 148, mot Fårösund. Bara tio minuter från vår bostad nådde vi Bro. Där blinkade vi vänster och klev in i en annan värld. Vem kan låta bli att trivas här?

Smedjan byggdes 1905. Det som är charmen med detta hjärtligt, trevliga ställe är att husets historia finns i luften och en del av originalinredningen finns kvar både inne och utomhus.

Denna driftiga kvinna heter Ingela Åkerlund. För drygt tjugo år sedan mötte hennes händer leran och sedan blev det kärlek dem emellan. Företaget har hon drivit sedan 2004. Tidigare hade hon sin verksamhet i Lye. Men 2016 köpte hon både smedjan och huset intill. Därmed har hon inte många ”hjärtslag” till sin arbetsplats.

Förstår att hon lät de gamla underbara fönsterna vara intakta. Tiden försvann iväg medan jag stod där och njöt.

Keramiken tillverkas på plats. Det finns olika varianter och färger av hjärtan. Att fantasin och lekfullheten går hand i hand konstaterade jag med värme i bröstet.

Keramikföremålen är själva huvudprodukten men det finns massor av annat i utbudet.

Svensk luffarslöjd – Vi gillade det här hjärtat. Finns det något annat som du blir extra förtjust i?

De här färgglada tingen kände vi igen från Roma Glas. Andra kvalitetsprodukter som de säljer är från Växbo Lin, silver & smycken från Brokig och svenskvävda ullplädar.

Svarv från förr?

Har man hjärta att krossa sin motståndare i ”Tre i rad”?  😉

Det var inte lätt för oss att välja ut presenter till våra två älskade döttrar. Men till slut lyckades vi. Om du inte har vägarna förbi Gotland går det lika bra att gå in här. Då kan du sitta hemma och välja ut något fint till en person som du tycker extra mycket om. Eller tipsa någon närstående, ge en extra ”knuff” om att du hjärtligt gärna vill ha… 😉

https://www.hjartfabriken.se/webbshop/

Ps. I ett annat inlägg och i en annan kategori ska jag återkomma till ”Skostallet” där vi också passade på att fika. Ds.

Vi delade på oss, del 2


Den här sommaren har jag verkligen njutit av att ha en cykel. Det har blivit många och ibland långa turer runt i Visby. Idag var det min tur att ta del av medeltidslivet. Därför rullade jag ner mot havet. Funderade en kort stund om det egentligen inte skulle vara mer behagligt att stanna utanför muren.

Men uppdraget var ju att ta lite foton på årets medeltidsmarknad så därför parkerade jag min cykel…

… och betalade frivillig stadstull. Detta var nytt för i år läste jag i tidningen.

Här fanns det hantverk av alla de slag.

Jag gick vidare längs muren.

Eftersom jag kom precis när marknaden öppnades blev det inte så många människor på bilderna jag tog.

Skulle jag satsa på att köpa mig en klänning till nästa års medeltidsvecka kanske?

Här fanns det en chans till. Nej, nån klänning blev det inte.

Inte heller ett underbart sidentyg. Jag hör inte till dem som fixar ihop ett plagg på några sekunder.

En ost då? Nja… jag är nog lite tveksam till att köpa ätbara saker på en marknad. Speciellt en dag som den här i gassande sol.

Saffranspannkaka med salmbärssylt och vispgrädde åt jag för några veckor sedan på ett café. Det var riktigt gott!

Här stannade jag till och luktade. Lavendel är min favoritdoft!

Glasblåsning har alltid fascinerat mig. Hoppas att jag får chans att prova på det någon gång.

Här blev jag varm i hjärtat. Det blir jag alltid när någon gör något snällt mot någon annan. Mannen sa ungefär så här till den lilla tjejen som precis handlat tio snäckor: ”Eftersom du är min första kund idag så får du ta två till”.

En fin fikakorg och en hemlig present till någon som snart fyller år hade jag med mig när jag lämnade marknaden och letade upp cykeln för att börja gå uppåt… nackdelen med att rulla ner är att det är betydligt jobbigare att ta sig hem…

 

Vi delade på oss, del 1


Det sägs att ungefär 40 000 besökare deltar i Medeltidsveckan varje år. Några av dem tältar här utanför muren. Blir jag sugen? Nja. Jag gillar varken att tälta eller dra ut i fält. 😉
Jag cyklade förbi utanför där i morse och det var ”lite spring” för att få komma in på ”hemligställena”.

Undra om denna duo bor på den udda campingplatsen eller har en lyxsvit på ett hotell. Jag har sett en och annan deltagare som pratat i mobil. Lite kulturkrock enligt mig. Som om Fred Flinta skaffade sig Facebookkonto. 😊
Solveig skulle denna eftermiddag på ärenden utanför muren. Därför delade vi på oss vid Söderport. Efter det att jag parkerat cykeln planerade jag att gå Adelsgatan fram och tillbaka och ”spana av” Söder Torg för att plåta olika medeltidskläder.

Antagligen tyckte bokhandlaren att det var för varmt inne, så han satte sig vid ett bord utomhus för att locka med böcker. 😉 Eller så var sanningen så här:
”Nu kommer du inte undan Björn.”
”Jag förstår det.”
”Kan du gissa var jag kommer ifrån?”
”Halmstad.”

Efter att ha gått fram och tillbaka i trängseln på den välkända sommargatan i Visby bytte jag taktik. Varför ska jag jaga medeltidsmänniskor? Det är betydligt smartare att göra tvärtom. Sätta sig på en ledig bänk och låta dem komma till mig. Enda problemet var att människor med nutidskläder (inte nudistkläder) hade fräckheten att gå i vägen framför min lins. 😊 Här kommer ett urval av alla foton jag hann ta på bänkstunden i solen. Vilket foto gillar du bäst? Varför?











Det var en varm augustidag. Imorgon kommer Solveigs taktik, del 2.

 

En sekunds misstag

Del 1:
Fredagen den 24 maj var en solig eftermiddag. Efter ett nytt besök hos min duktiga osteopat hade jag även sol inombords.
Solveig hade glädjande noterat att hela min kropp var som förbytt efter de andra tre besöken. Första gången hade vi gått och fikat på stan. Jag var då längre till växten. Båda benen lika långa. Jag fick hålla igen på stegen för jag upplevde mig själv som den jag en gång var när jag stod i zenit. En person med spring och energi i benen.
Samma energi hade jag fått denna fredag, trots att jag låg på sängen och läste i en spännande bok. Ville så gärna veta om jag gissat rätt mördare.
”Bosse! Maten är klar.”
Jag kände från sovrummet den väldoftande aromen från köket där mitt livs favoritkock varit i farten.
Rörelserna gick fortare än annars. Ändå fanns någonstans en inbäddad (på tal om sovrum) säkerhet om att hålla en bit till höger om sängen. Alltför många nätter under dessa snart tio månader hade jag i mörkret slagit i vänster lilltå under nattliga utflykter. Orsaken var att min säng flyttar sig. Glider dumt isär från grannmiljön. Hur ska det tolkas? 😉 Så fort jag märker det flyttar jag alltid in säng och madrass mot min älskade fru igen.
Att hålla till höger i kombination med den nya energin var ingen lyckad kombination trots att sängen glidit iväg. Vänster fot var möjligtvis tacksam, men höger fot…
”Aj!”
Jag föll ihop på sovrumsmattan i manliga plågor. Högerfoten hade kolliderat med väggen som går ut en bit från dörröppningen.
Kocken från köket bytte inte kläder utan kom som en raket i sin nya kostym – ”sjuksköterska”.
”Det ser inte bra ut. Kan du röra på den? Tänk om den är bruten.”
Solveig googlade. Insåg att det inte görs något åt en bruten mellantå så hon tvättade och bandagerade den. Något som hon fick fortsätta att göra varje morgon en tid framöver.
Dagarna gick…
I min dagbok kan jag notera att jag snabbt var tillbaka på banan igen. Vi hade många lockande aktiviteter på schemat. Fira förlovningsdag. Åka till Uppsala tre dagar och fira Jennifers examen, för att nämna något. Visst hade jag lite ont men det kan alla ha efter flera timmars stadsvandringar i tropisk värme.
Del 2:
Under min obligatoriska morgonpromenad noterade jag att jag inte kunde gå helt korrekt. Det smärtade under högerfoten. Nästa dag gjorde det riktigt ont för varje steg. Helgen 15-16 juni stannade jag inomhus. Visste att jag sedan länge hade tre viktiga besök inbokade måndag-onsdag i veckan efter, innan jag hoppades slippa alla mindre roliga hälsobesök under sommaren 2019 och istället ha kul med min livskompis. I våra planer ingick inga hälsobekymmer. Dem hade alla galna ljusa idéupptåg puttat ut.

Jag skulle velat se mig själv på en video måndagen den 17 juni. Jag hade på morgonkvisten bytt set på magen vilket ofta brukar innebära att ”inget” funkar under de första timmarna innan kroppen accepterat plastkanylen. Lägg till att jag var bekymrad (vilket också höjer blodsockret) över hur jag skulle kunna ta mig till tandläkaren innanför muren. Solveig körde ner mig så långt det var tillåtet utanför medeltidsmuren. Sedan var det ett steg i taget på kullerstensgatorna. Jag hann i tid. Blodsockret var 23.3 och en pil snett uppåt. Jag såg medkänslan hos tandsköterskan när hon mötte ”haltande” mig och fick sänka tempot när hon lotsade mig till min tandläkare.
Under tiden ringde Solveig till vår vårdcentral och fick en tid hos distriktssköterskan på eftermiddagen.

Sköterskan trodde också tån var bruten. Hon rekommenderade en tablett i kombination med en magskyddande tablett och en Alvedon. Nio tabletter tog jag om dygnet de tillåtna två veckorna. Ibland var jag smärtfri och glömde bort mörka moln. Men vissa mornar var inte så komiska. För då var det längst antal timmar mellan tabletterna. En stund senare tänkte jag ljusa tankar igen. Jag gick promenader, cyklade och vi hade underbara dagar nere på Storsudret/Sudret (som du kan läsa om på denna blogg).
Del 3:
Självklart insåg jag att prognosen inte var sommarljus för att det skulle bli bra när ”pillerkuren” avslutades.
1 juli tog jag sista tabletterna vid lunch. Snabbt blev det som innan kuren. Ont, ont, ont. Inte bara under foten. På grund av fel gå och cykelteknik tillkom värk i höft, knän och underben. Till slut tror jag det var bara sju hårstrån och en näsborre som inte värkte. 😉
På onsdagen ringde jag Vårdcentralen igen. Visste att det var doktorsbesök som skulle bli andra insatsen. Trodde att det var receptbelagda tabletter och eventuellt en röntgen som väntade.
Det blev inte så. Doktorn trodde också att tån varit bruten och berättade om tablettbiverkningar och visade sig vara en cortisondoktor. Jag som jagat den kåren under trettio år i olika delar av Sverige var inte förberedd på scenariot. Därför sa jag bara ”Aj” där det gjorde som allra ondast vid provtrycken.
Jag cyklade mest som motion den närmaste veckan. Då tvingades jag ha högerfoten i fel position. Måste sett komiskt ut.
Del 4:
Jag gav det en vecka. Sedan var jag tillbaka hos samma doktor. Mer cortison. Större dos. Fler stickställen.
”Vi ses kanske nästa onsdag igen”, allvarsskojade jag.
”Det hoppas jag inte!”

Två dagar senare står det i min femårsdagbok att jag kunde gå normalt inomhus. En vecka senare var det dags för en ny flygresa. Denna gång mot Ängelholms flygplats. Flyget dit var försenat. Fanns inga lediga sittplatser när vi väntade. Jag lät min friska fot ta allt ansvar medan jag lutade kroppen mot en betongpelare. Foten tackade med att ställa till problem i mitt minne. Vilken fot har jag mest ont i? Vilken var det jag slog i väggen vid sängen?
Det blev en del traskande i Helsingborg under de första dagarna. Jag hade ont men gick skapligt. Sänkte jag tempot såg nog ingen annan mitt problem. Söndagen den 21 juli (nästan två månader sedan incidenten) gick jag och Solveig en uppfriskande morgonpromenad när Jennifer sov sin skönhetssömn. Bara en liten bit från det nya bostadsområdet var det som att befinna sig på landet. En svart spinkig katt som var livrädd för mitt knäppande med kameran adopterade ändå mig som husse. När vi kom tillbaka till lägenheten i Maria stadsdel kom jag på en sak. (Det händer ibland – inte ofta) 😊
”Solveig! Jag hade inte ont en enda gång under promenaden.”

Fötter och ben är viktiga ”förflyttningsredskap”. Att ha strul med fingrar är heller inte roligt, men det är sällan jag numera går på händerna. Vänta lite. Om jag skulle prova det i trappan ner. Vad kan GÅ fel? Kanske bäst att gardera med att ta på cykelhjälmen? 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och hoppas slippa skriva del 5 om foten.

Stort TACK till dig som tog dig ända hit ner! Jag önskar dig en fin helg. Efter lunch ska vi åka iväg med medhavd fikakorg och styra kompassen mot ett fiskeläge och en fyr. Jag älskar GOTLAND mer och mer. ❤

 

Pensionat Holmhällar – ”Panget”


Du som gillar svenska filmer minns säkert filmen ”Pensionat Oskar” efter Jonas Gardells manus och med Loa Falkman och Stina Ekblad i bärande roller. Det var här på Pensionat Holmhällar som kultfilmen spelades in 1994.

Jag tror att det var redan på sjuttiotalet som jag hörde talas om Pensionat Holmhällar för första gången. Sedan har jag läst om det flera gånger. Nu var vi där för att äta lunch och eftersom vi hört om att det kunde vara långa köer var vi där extra tidigt. Alltför tidigt… Därför vek vi av genom tallskogen för en promenad ner mot havet.

Vi trånade efter att gå ner till den omtalade långgrunda stranden och få se raukfältet och gärna Holms fiskeläge men så långt kom vi inte den här gången.

Min plan är att cyklarna ska med på bilen vid nästa besök på Sudret. Vid det här besöket var det bäst att gå tillbaka och bevaka kön.

Vilken tur jag hade när självaste ”Calle på Panget” dök upp med en cykel han skulle fixa till. Jag kunde inte låta bli att störa honom när jag hade honom ”på tråden”.
Jag hade läst på. Visste att både Calle Hansén och Pensionat Holmhällar firade 70 år 2019. Det var alltså Calles föräldrar som tillsammans med två andra par startade upp detta projekt i några ombyggda militärbaracker. De andra paren tappade sugen efter några tuffa säsonger och hoppade av, men Calles föräldrar fortsatte. Nu är det Calle, tillsammans med hustrun Eva och dottern Olivia, som håller i trådarna.

Nittio procent är stamgäster, sa Calle i en tidningsintervju. Några har bott här femtio somrar i rad.

Det går utmärkt att sitta inomhus, men vi ville umgås med det fina vädret.

Solveig var framme vid luckan och beställde två rödspättor. Sedan fick vi vänta en kort stund innan de ropade LIDÉN.

Betyg. 5/5.
Vilken tur att det fanns rödspätta 2019. För två år sedan slog köket i kapacitetstaket och därför fick de skippa de alltför populära rätterna schnitzel och spättan under förra årets högsäsong. Mums Mums, säger jag bara. ❤

Kuriosa för den intresserade: (Sådant här går jag igång på) 😊
Året 1919 byggde reservkapten S ett hus nära stranden. Marken var samfälld, men mannen kände sig tydligen som ägare till stranden. Därför tålde han inte att Pensionatets gäster tog sig till stranden för att vistas där och bada i havet. Under tiden som gästerna var i vattnet tog han deras kläder. Han höll även på med pistolskytte. Då stod han på sin tomt och sköt mot pappfigurerna som han satt upp på stranden. Givetvis kom badgästerna i skottlinjen. Den 8 augusti 1952 fanns denna rubrik i Gotlänningen. Pistolskjutande kapten terroriserar Holmhällar. Den gången blev kaptenen polisanmäld av pensionatsgästen Direktör Lundén-Welden som påstod att han hört pistolskott bakom sig efter att precis haft en kontrovers med kapten S. Kaptenen menade att det var en sprängladdning i ett kaninhål. Tyvärr stod det inget riktigt slut på händelsen. Bra tillfälle för mig att använda mig av min egen fantasi. Några timmar senare när mörkret lagt sig hördes ett knastrande från…