Solveig hade spetsat in sig på att ta sig till Pyritsøen, medan jag umgicks med mitt älskade hav. Vi räknade med möjligheten att kunna sammanstråla längre norr upp.

Vi befann oss fortfarande vid kusten vid Sorthat-Muleby på västra sidan av Bornholm.

Det finns fyra stycken skogssjöar som ligger ganska nära varandra. Av kvartetten är det endast Pyritsøen som fått sitt namn av en mineral som faktiskt finns i sjön. Namnet är pyret. Kul information är att pyret även kallas för kattguld eller dårens guld.

Det är tillåtet med fritidsfiske i sjön. Med lite flax går det att få napp och kanske blir det gädda eller abborre till lunch.

Om man inte känner till Bornholms industrihistoria skulle man kunna tänka att sjön är urgammal. Så är inte fallet. Tidigare var detta en lertäkt under nästan hela nittonhundratalet. Här bröts det lera som transporterades till Hasle Klinker- och Chamottestensfabrik. I slutet av nittiotalet upphörde brytningen. Pumparna stängdes av och täkterna fylldes istället med vatten.

Det måste varit både spännande och utmanande för Solveig i skogspartierna.

Om hon ville vila en stund fanns det mycket vackert att vila de gröna ögonen på.

Under tiden hade jag följt kustremsan längs den upptrampade stigen. Ibland kunde jag inte låta bli att gå ner till vattnet. Vi hade kontakt på slutet via mobilerna. Jag var stensäker på att känna igen henne. Skulle bara inte glömma bort att lägga till ungefär en timmes ålder. 😉