En sekunds misstag

Del 1:
Fredagen den 24 maj var en solig eftermiddag. Efter ett nytt besök hos min duktiga osteopat hade jag även sol inombords.
Solveig hade glädjande noterat att hela min kropp var som förbytt efter de andra tre besöken. Första gången hade vi gått och fikat på stan. Jag var då längre till växten. Båda benen lika långa. Jag fick hålla igen på stegen för jag upplevde mig själv som den jag en gång var när jag stod i zenit. En person med spring och energi i benen.
Samma energi hade jag fått denna fredag, trots att jag låg på sängen och läste i en spännande bok. Ville så gärna veta om jag gissat rätt mördare.
”Bosse! Maten är klar.”
Jag kände från sovrummet den väldoftande aromen från köket där mitt livs favoritkock varit i farten.
Rörelserna gick fortare än annars. Ändå fanns någonstans en inbäddad (på tal om sovrum) säkerhet om att hålla en bit till höger om sängen. Alltför många nätter under dessa snart tio månader hade jag i mörkret slagit i vänster lilltå under nattliga utflykter. Orsaken var att min säng flyttar sig. Glider dumt isär från grannmiljön. Hur ska det tolkas? 😉 Så fort jag märker det flyttar jag alltid in säng och madrass mot min älskade fru igen.
Att hålla till höger i kombination med den nya energin var ingen lyckad kombination trots att sängen glidit iväg. Vänster fot var möjligtvis tacksam, men höger fot…
”Aj!”
Jag föll ihop på sovrumsmattan i manliga plågor. Högerfoten hade kolliderat med väggen som går ut en bit från dörröppningen.
Kocken från köket bytte inte kläder utan kom som en raket i sin nya kostym – ”sjuksköterska”.
”Det ser inte bra ut. Kan du röra på den? Tänk om den är bruten.”
Solveig googlade. Insåg att det inte görs något åt en bruten mellantå så hon tvättade och bandagerade den. Något som hon fick fortsätta att göra varje morgon en tid framöver.
Dagarna gick…
I min dagbok kan jag notera att jag snabbt var tillbaka på banan igen. Vi hade många lockande aktiviteter på schemat. Fira förlovningsdag. Åka till Uppsala tre dagar och fira Jennifers examen, för att nämna något. Visst hade jag lite ont men det kan alla ha efter flera timmars stadsvandringar i tropisk värme.
Del 2:
Under min obligatoriska morgonpromenad noterade jag att jag inte kunde gå helt korrekt. Det smärtade under högerfoten. Nästa dag gjorde det riktigt ont för varje steg. Helgen 15-16 juni stannade jag inomhus. Visste att jag sedan länge hade tre viktiga besök inbokade måndag-onsdag i veckan efter, innan jag hoppades slippa alla mindre roliga hälsobesök under sommaren 2019 och istället ha kul med min livskompis. I våra planer ingick inga hälsobekymmer. Dem hade alla galna ljusa idéupptåg puttat ut.

Jag skulle velat se mig själv på en video måndagen den 17 juni. Jag hade på morgonkvisten bytt set på magen vilket ofta brukar innebära att ”inget” funkar under de första timmarna innan kroppen accepterat plastkanylen. Lägg till att jag var bekymrad (vilket också höjer blodsockret) över hur jag skulle kunna ta mig till tandläkaren innanför muren. Solveig körde ner mig så långt det var tillåtet utanför medeltidsmuren. Sedan var det ett steg i taget på kullerstensgatorna. Jag hann i tid. Blodsockret var 23.3 och en pil snett uppåt. Jag såg medkänslan hos tandsköterskan när hon mötte ”haltande” mig och fick sänka tempot när hon lotsade mig till min tandläkare.
Under tiden ringde Solveig till vår vårdcentral och fick en tid hos distriktssköterskan på eftermiddagen.

Sköterskan trodde också tån var bruten. Hon rekommenderade en tablett i kombination med en magskyddande tablett och en Alvedon. Nio tabletter tog jag om dygnet de tillåtna två veckorna. Ibland var jag smärtfri och glömde bort mörka moln. Men vissa mornar var inte så komiska. För då var det längst antal timmar mellan tabletterna. En stund senare tänkte jag ljusa tankar igen. Jag gick promenader, cyklade och vi hade underbara dagar nere på Storsudret/Sudret (som du kan läsa om på denna blogg).
Del 3:
Självklart insåg jag att prognosen inte var sommarljus för att det skulle bli bra när ”pillerkuren” avslutades.
1 juli tog jag sista tabletterna vid lunch. Snabbt blev det som innan kuren. Ont, ont, ont. Inte bara under foten. På grund av fel gå och cykelteknik tillkom värk i höft, knän och underben. Till slut tror jag det var bara sju hårstrån och en näsborre som inte värkte. 😉
På onsdagen ringde jag Vårdcentralen igen. Visste att det var doktorsbesök som skulle bli andra insatsen. Trodde att det var receptbelagda tabletter och eventuellt en röntgen som väntade.
Det blev inte så. Doktorn trodde också att tån varit bruten och berättade om tablettbiverkningar och visade sig vara en cortisondoktor. Jag som jagat den kåren under trettio år i olika delar av Sverige var inte förberedd på scenariot. Därför sa jag bara ”Aj” där det gjorde som allra ondast vid provtrycken.
Jag cyklade mest som motion den närmaste veckan. Då tvingades jag ha högerfoten i fel position. Måste sett komiskt ut.
Del 4:
Jag gav det en vecka. Sedan var jag tillbaka hos samma doktor. Mer cortison. Större dos. Fler stickställen.
”Vi ses kanske nästa onsdag igen”, allvarsskojade jag.
”Det hoppas jag inte!”

Två dagar senare står det i min femårsdagbok att jag kunde gå normalt inomhus. En vecka senare var det dags för en ny flygresa. Denna gång mot Ängelholms flygplats. Flyget dit var försenat. Fanns inga lediga sittplatser när vi väntade. Jag lät min friska fot ta allt ansvar medan jag lutade kroppen mot en betongpelare. Foten tackade med att ställa till problem i mitt minne. Vilken fot har jag mest ont i? Vilken var det jag slog i väggen vid sängen?
Det blev en del traskande i Helsingborg under de första dagarna. Jag hade ont men gick skapligt. Sänkte jag tempot såg nog ingen annan mitt problem. Söndagen den 21 juli (nästan två månader sedan incidenten) gick jag och Solveig en uppfriskande morgonpromenad när Jennifer sov sin skönhetssömn. Bara en liten bit från det nya bostadsområdet var det som att befinna sig på landet. En svart spinkig katt som var livrädd för mitt knäppande med kameran adopterade ändå mig som husse. När vi kom tillbaka till lägenheten i Maria stadsdel kom jag på en sak. (Det händer ibland – inte ofta) 😊
”Solveig! Jag hade inte ont en enda gång under promenaden.”

Fötter och ben är viktiga ”förflyttningsredskap”. Att ha strul med fingrar är heller inte roligt, men det är sällan jag numera går på händerna. Vänta lite. Om jag skulle prova det i trappan ner. Vad kan GÅ fel? Kanske bäst att gardera med att ta på cykelhjälmen? 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och hoppas slippa skriva del 5 om foten.

Stort TACK till dig som tog dig ända hit ner! Jag önskar dig en fin helg. Efter lunch ska vi åka iväg med medhavd fikakorg och styra kompassen mot ett fiskeläge och en fyr. Jag älskar GOTLAND mer och mer. ❤

 

14 thoughts on “En sekunds misstag

  1. Rasande trevligt skrivet. Du har funnit flytet.
    Apropå flyt hoppas jag du uppmärksammat att Margareta (beskrivarblogg du vet) ska ge ut sin bok. Bara så du vet, kollegor emellan 😉 😀 Kram

    Gilla

  2. Det där var en lång och plågsam historia, men ändå med din berömda glimt i ögat Bosse! Ja, fy tusan vad ont det kan göra med en bruten eller stukad tå. Hoppas nu att du slipper skriva del fem!
    Må gott!
    Önskar Nilla.

    Gilla

  3. Vilken pärs! Men du är uthållig, positiv och har humor- Med detta kommer en långt. Och med en förstående, uppmuntrande och hjälpsam hustru. Bra kombinationer. Hoppas du nu inte hamnar i fler ”prekära situationer” uatn kan njuta av den sista sommarmånaden.
    Kram till er båda.

    Gilla

  4. Ajajaj …! Såna där skador är inte roliga alls – har gjort samma och minns smärtan. Skönt att det verkar OK med skadan nu så du och Solveig kan fortsätta utforska ön.
    Kram

    Gilla

  5. Håller med dig! Det är inte kul att ha ont i fötter eller ben, man är ju liksom väldans beroende av dom!! 😦
    Jag har fortfarande efter ett år ont i ryggen – vilket jag kan leva med – men nu när det gått ner ända till foten med ischiasnerven så börjar det bli lite jobbigt. Tidigare var jag alltid en glad och snäll människa som alltid hade roligt, nu börjar jag bli grinig, ledsen och t.o.m. lite elak ibland. Inte bra! 😦 😦
    Rolles stukade stortå har läkt och han har inte längre något ont av den. Dessutom hade han – enligt två läkare – en ihopsjunkning av fotvalvet som gjorde att han knappt kunde gå. Efter två besök på VC eftersom det inte blev bättre trots specialinlägg så frågade jag om läkarna verkligen hade tittat hur det såg ut. Jodå, det hade dom! 😦 😦 😦
    Jag tyckte nämligen att det såg ut som en förhårdnad på trampdynan eller kanske t.o.m. en fotvårta. Så han fick börja med vårtmedel och efter en vecka var ”förhårdnaden” borta och han var bra! Tror jag ska ta ett extrajobb som fotläkare på VC….. *fniss*
    TREVLIG HELG/Susie

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s