Vi befann oss en halv mil utanför Visby och hade precis njutit av god fika med havsutsikt. Nu var det dags att försöka hitta Buske fiskeläge och platsen för det berömda ljudet ”Vågskvalpet”.

Det är inte helt lätt att ta sig ner till Fridhemsvikens strand på den kuperade stigen.
Trots att platsen är rejält stenig är den visst populär under sommartid.

Vad bra det är att kunna använda kameran som kikare (zooma in). Om den där stora färjan kom för nära hit skulle det bli extremt högt vågskvalp.

Där är Buske fiskeläge såklart. Frågan är hur man ska ta sig dit. Det lockade inte att gå på stenarna med en bruten mellantå och konsten att kunna flyga med kroppen ligger inte för den lilla människan. Någonstans måste det finnas en smal väg och en brant trappa. Logiska tankar från en man i sina bästa ”tankeår”. 😉

Fördelen med en smidig liten bil märks i sådana här situationer. Jag tryckte in ”den lilla blå” vid sidan om en större firmabil på ungefär samma plätt. 😉 Trappan blev snart synlig vid ett buskage.

Det rör sig om ett tiotal bodar som är uppbyggda mot den branta klippan Högklint. I januari 2015, när Gudrun härjade, drog de höga vågorna med sig en del av bodarna. Så nära strandkanten måste bodarna ständigt vara utsatta för havets temperament.

Det rör sig om ett trångt fiskeläge och troligtvis har det aldrig historiskt sett varit någon större fiskehamn.

En detaljbild måste få vara med även i detta blogginlägg.

Liksom vid Ygne fiskeläge, som jag har haft med tidigare, avsatte Prinsessan Eugénie en fond till Buske fiskeläges yrkesfiskare för ex. förlorade redskap.

Jag stannade upp en stund vid trappan för att lyssna och ta in denna berömda plats en sista gång. Här kommer en förkortad fakta:
Från början hade P1 en fruktansvärd störande kalibreringston på nätterna. Det var då ljudteknikern Björn Carlsson berättade om sin idé om en ”ljudmatta”, det kluckande ljud som han spelat in vid Buske Fiskeläges klapperstenstrand. Kanalchefen nappade säkert tacksamt på betet.
Många människor som genom åren lyssnat på kanalen på nätterna har säkert somnat in till vågorna som stillsamt rullar ut och in. Ut och in. Ut och in. Björn har förklarat att det finns en variation av små runda stenar på platsen som skapar det fina ljudet. Ljudet från stenarna följer sedan med tillbaka. ❤

Tyvärr är ”Vågskvalpet” sedan 2015 ersatt av repriser på nätterna. Undra om förbrukningen av sömnpiller ökat på dessa fyra år? Eller är det lika lätt att somna till repriser. Samma ordström som maler på. Natt efter natt. Är det bara tillräckligt sövande röster. 😉 Nja. Jag föredrar mycket hellre Björn Carlssons version. Helt biverkningsfritt. Sedan går det att variera med Uno Svenningssons ”Vågorna”. 😊

Dags att ge sig iväg mot nya mål. Vilken härlig ö vi har äran att bo på. ❤