Silvervägen

Endast böcker med anknytning till Gotland i denna kategori.

Stina Jackson var förra året författardebutanten som gick hela vägen fram. Hon valde inte Silvervägen, utan tog direkt Guldvägen för att vitsa till det.
Det var inga duvungar hon tampades med när hennes spänningsroman blev utsedd till ”Årets bästa Svenska kriminalroman” av Svenska Deckarakademin. Vad sägs om tunga namn och titlar som Håkan Nesser (De vänsterhäntas förening) Jo Nesbo (Macbeth) Carin Gerhardsen (Det som göms i snö) och Anders de la Motte (Vintereld) för att ta hälften av de nominerade.
Vi får i boken växelvis följa två handlingar i del 1.
Ett:
Lelle som tillbringar sommarnätterna med att köra bil längs väg 95 mellan Skellefteå och norska gränsen. Vägen som kallas för Silvervägen.
Lelles liv är i spillror och äktenskapet är slut. Flaskan och cigaretter får dämpa ångestattackerna sedan dottern Lina spårlöst försvann sedan han släppt av henne vid busshållplatsen, en sommarkväll för snart tre år sedan. Ändå har han hankat sig kvar som lärare. Det är på sommarloven som han spårar ur mest. Då kan han inte sova. Istället sätter han nålar på en karta vid alla de platser han letat på. Enligt honom lever Lina och han ska hitta henne. Bära eller brista.
Två:
Meja som flyttar till orten Glimmersträsk med sin unga mamma Silje som hon nästan varit en mamma för under de sista åren. Hon kan inte hålla reda på alla män och bostäder som hennes mamma dragit iväg henne till. Nu via en nätsajt har duon hamnat hos en äldre ungkarl med ett stort intresse för porr. Det som håller Maja över vattenytan är sökandet efter ett nytt liv.
Till saken hör är att Meja är lika gammal som Lina var när hon försvann.

Hade jag inte läst och visste att Jackson fått pris hade jag varit rädd för att hon inte skulle kunna variera dessa nattliga resor som Lelle gör. Att nätterna efter ett tag skulle likna varandra alltför mycket och även bli slentrian för läsaren.
Jag var orolig i onödan.
Jacksons trollspö fixar med en fingertoppskänsla till en läsvärd textvariation. Ex. nya möten med udda figurer som håller sig undan samhället. Perfekt lagom långa textstycken där vi växelvis lär känna Lelles och Mejas vardag och lämnar dem hela tiden, när det är som mest spännande.
På baksidan av boken står det att ytterligare en ung flicka försvinner och att Lelle och Mejas öden blir för evigt sammantvinnade. Smaka på den. 😉
Det kan inte bli annat än 5/5 i betyg. Stina har ett sätt att skriva som jag döper till poetisk mörk bländande välskriven prosa. ❤ Visst är det en thriller. Men så mycket mer. Den är till min belåtenhet inte fylld av rått onödigt våld. Istället bygger hon upp spänningen ”sten för sten” eller sida för sida om du hellre vill det se det så. Läsaren kan genom boksidorna känna Lelles sorg och Mejas längtan efter något mer i livet. Huvudpersonerna känns allt igenom äkta. Det finns även en återkommande cool och speciell relation mellan Lelle och en polis där gränserna suddas ut alltefter hand.
Vet inte vad jag drabbats av. Från att varit en usel ”peka ut rätt mördare i böcker” har jag lyckats flera gånger i rad. Även denna gång. Ändå fanns det tretton misstänka personer längs med läsvägen.
Kan jag inte då hitta någon enda svaghet med romanen? Jo. Det kan jag. Det finns en del ”detaljer” som är frågetecken för mig. Inget som jag kan avslöja i denna bokrecension och inget som skaver läsandet eller slutintrycket.

Extratext för den nyfikne: 😉
Däremot kan jag bjuda på några privata ord. Jag har ett karaktärsdrag där jag värnar om bloggvänner som inte skrivit på ett tag. När jag bloggvandrar och det inte finns något inlägg på länge och inga ord om bloggpauser går min hjärna igång. En sida av mig är rädd för att något sorgligt har hänt. Jag har haft väldigt många bloggstationer i favoritsparläge sedan min debut sommaren 2012. Flera hundra. De flesta kommer jag ihåg. Jag tyckte det var synd att en bloggvän i Denver slutade skriva tvärt. Hon hade en söt vit hund. Tog fantastiska bilder. Hennes ord kändes bekväma för mig att läsa. Hon tog via bloggen med mig på intressanta resor till andra delstater i USA.
Jag var alltså mest rädd för att hon ”hamnat i väggen”.
Eftersom hennes namn stått på ett block som följt med mig sedan Ystad-åren har jag ibland stött på kameranamnet och objektivnamnen och med rubriken Stina Jackson i Denver. Jag minns dessutom att Stina växt upp i Norrland vid Skellefteåtrakten.
Jag behövde aldrig ha varit orolig för orsaken till att Stina slutat skriva bloggtexter. Istället har hon sysslat med annan textmassa med stor framgång. Jag är glad för hennes skull. 😀
En del undrar kanske varför detta boktips hamnar här och inte i min första blogg. Här ska ju bara böcker finnas som har anknytning till Gotland. Här är min koppling. Stina Jackson ska delta i ”Gotlands deckardagar” denna helg. Jag är övertygad om att Stina kommer att ge ut flera böcker på Albert Bonniers förlag. Jag önskar henne allt gott i framtiden. Hoppas en av hennes böcker kommer att ha handlingen förlagd till Gotland och Fårö och att hon fångas av atmosfären och miljön under sitt Gotlandsbesök.
Svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Jag har också saker att skriva & göra. 😉

Ps. Läste i vår tidning för några dagar sedan att ännu ett prestigefullt pris har gått till Stina Jackson. Hon har vunnit ”Glasnyckeln” som Skandinaviska Kriminalsällskapet ska dela ut i Visby hamn i helgen. Det rör sig alltså om bästa nordiska kriminalbok.