Etikettarkiv: discovery gotland

Tomtbod – Stillheten och havet

Publicerad den av
30


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe. ❤

Det fina i det fula

Publicerad den av
18


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.” ❤

När fyr

Publicerad den av
12


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Grogarnsberget – andra besöket

Publicerad den av
12


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten. ❤
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.

 

Nyhamn

Publicerad den av
21


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld. ❤

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)

Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Botvaldevik

Publicerad den av
14


Fiskelägena på Östra kusten ”duggar” ganska tätt.

Bodarna var färdigbyggda 1952 och hamnen är den enda fiskehamnen som är i funktion. Både för kommersiellt fiske och fritidsfiske.

Det måste vara känsligt för båtar som har fobi för vatten och lätt blir sjösjuka. 😉

Blogginläggets detaljbild.

På 1800-talet var Botvaldevik utlastningsplats för ex. kalk och trävaror. Det hade varit intressant att få se en filmsnutt från den livliga tidsepoken.

Det var soligt och vi hade en fin utsikt mot ön Sildungen. Men det var också en bitande kylig vind som inte passade ihop med en tunn vårjacka. På Gotland är det ofta inte långt till en helt annan väderlek, där en annan klädeskod gäller. Är bilen med på utflykten är det lätt att gardera sig. Sedan behövs det inte överdrivas. Därför får skidorna och skridskorna vackert stanna hemma – på sommaren. 😉

Krusmyntagården – njutbart för alla sinnen

Publicerad den av
27


Det finns platser på Gotland som väcker nostalgiska minnen. Krusmyntagården är en sådan. ”Minns du?” säger vi till varandra och ler.

Skylten presenterar vad du som besökare har för alternativ om du kommer hit.

Eftersom vi var på plats innan butiken hade öppnat började vi med att strosa omkring en stund i Örtagården. Utsikten! Färgerna! Dofterna! Stillheten! Allt det som vi söker på våra utflykter fanns på plats. Alla sinnen vaknade till liv.


Jag behövde inte använda min app för att identifiera växterna eftersom det fanns snygga, prydliga skyltar som berättade vad det är som växer i de olika pallkragarna.

Piplök – nu har jag lärt mig något nytt igen! Visste inte att den fanns.

Kan inte låta bli! Rosor är alltid rosor… och änglar gillar jag…

Riddarsporre – ståtlig och dessutom så intensivt blå…

Klockan blev tio och vi drog oss upp mot butiken. Stannade till och läste den tänkvärda skylten: ”Jäkta inte – sitt min vän. Bortglömd vila får du ej igen.”

Så mycket det finns att välja på…

Kanske något med smak av Gotland?

Eller något riktigt sött?

Varför inte ett insektshotell?

Nostalgi igen… Kan riktigt höra rösten: ”Men mamma jag har ingen kanin med just den färgen.”

Citronträdet bär frukt och blommar på samma gång. Vackert!

Havet! Vi vandrade ner och fick ännu en gång sitta vid ett spegelblankt hav och lyssna till fåglarna… Livskvalité ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Extra vacker kustremsa

Publicerad den av
30


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon. ❤

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?

Tre dagar – två nätter; del 2

Publicerad den av
26


Akt två. Andra chansen. Vilken skillnad när vi vid tvåtiden studerade himlen. Vi lät klockan passera tresnåret, innan vi låste upp cyklarna, som de erfarna nattcyklister som vi blivit. 😊
Tog samma cykelväg som förra natten. Ändå så stor skillnad när vi nådde havet, fiskeläget Vitvär och anlände till Folhammar raukfält. Allt mer hoppfullt och betydligt varmare i luften.

Vi lämnade cyklarna och tog ungefär samma position som sist. Tvekade om vi tagit ut segern i förskott. Tänk om allt händer bakom tallskogen? Dit skulle vi inte hinna ta oss.

En viss förflyttning framåt och åt sidan, valde vi att göra. Trots att det var ljusare än ”dimmnatten” gällde det att välja rätt taktik och väg över klipporna. Se efter var fötterna placerades. Förr hade den uppgiften varit självklar och busenkel. Vig som en panter finns numera i livets backspegel.

Inställningen gryning ställdes in på systemkameran.
De sista minuterna njöt vi av det som väntade och insåg att vi befann oss på rätt ställe.

Några sekunder kände jag ändå en viss osäkerhet. Inte så att jag trodde att ”dimrullgardinen” skulle göra comeback. Men tänk om det trots allt är mer till vänster. Bakom tallarna…

Bingo!!!

En ny dag hade grytt med möjligheter att fylla den med personliga saker. ❤

Raukarna i Folhammar och på östra kusten är bortskämda efter att ha sett biljoner soluppgångar. Därför kunde jag inte låta bli. Okej! Jag vet att det är omoget. Men när Solveig inte hörde det skröt jag för några raukar. Viskade att jag hade sett ”biljarder” SOLNEDGÅNGAR. ”Ni har inte sett en enda!” 😉

Undra hur länge blåelden kommer att glädja oss denna säsong?

Vi hittade tillbaka till cyklarna. Över fyra timmar hade gått av midsommarafton 2020. Vilken perfekt helgstart det blev för oss. Men ingen av duon funderade på att en tredje natt i rad kliva upp för att…

När andra sover

Publicerad den av
42


05:11 satte jag in en CD i spelaren i ”Den lilla blå” och vi gav oss av. Den här gången hade vi, för första gången sedan vi flyttade hit, våra cyklar med på cykelhållaren. Därför invigning av kategori nummer 40 – På två hjul. Du kan se vårt huvudmål på den zoomade bilden.

Här parkerade vi bilen och dukade upp frukosten på ett bord. Jag tänkte på att det stämde, det jag skrev i inlägg nummer 100. Vi skulle återkomma hit nästa år med cyklarna.
https://gotlanduppochner.com/2019/06/24/narsholmen-en-av-mina-absoluta-favoritplatser/


Den superfina polkagrisfyren kommer att få ett eget inlägg längre fram. ❤

Vilken frihet det är att kombinera cyklandet med cykelstopp för intressanta närstudier (där var jag vitsig utan att jag tänkte på det) eller bara vara i stunden. Det går inte att komma ifrån att det känns som att befinna sig på en savann i Afrika. Liknelsen är inte ute och reser helt i fantasin. Den två kvadratkilometer stora halvön med storslagna vidder och med bara enstaka enar och talldungar ger en känsla av savann och vinner med tigerlängder mot hungriga rovdjur i Afrika. Fyrfotade utan hänsyn till de berömda två meternas avstånd.

Blåelden var inte lika intensivt blå, som förra året vid samma tidpunkt i månaden juni.

Stenmuren smälter bra in i omgivningen.

Hade jag cyklat här 1986 kunde jag ställt upp som biskådis i den kända ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret”, som spelades in på Närsholmen. Flott skulle jag sagt DA om han ville ge mig rubel som tack för besväret.

Blodnäva ser du i fronten till höger.

Det enda jag inte var helt nöjd med var att orkidén Adam och Eva gäckade oss igen. Den ska finnas här i både en röd och en gul färgvariant. Vi lämnade cyklarna och letade en bra stund vid lämpliga ställen.

Fyren finns nästan alltid med någonstans i blickfånget. Ingen risk att cykla eller gå vilse.
Undra om personerna i flygplanet hinner njuta av den vackra vyn därunder dem?

Favoritfoto. Det finns ett till som är nästan lika fint. Vet någon besökare namnet på växten? Här finns rikt med arter som trivs på torra och kalkrika marker. På sensommaren är en stor del av halvön täckt av gul fetknopp. Bra skäl till ett återbesök.

Efter att ha fotvandrat ett tag var vi tillbaka vid cyklarna igen och tog en sista titt. Återigen hade vi varit helt ensamma. Inte en enda människa såg vi. Nöjda satte vi upp cyklarna bakom bilen och åkte iväg till nästa stopp. En kyrkvaktmästare kom precis lagom i tid och öppnade kyrkporten. Vilket flyt vi hade även där. Okej. Någon i sällskapet var i efterhand inte nöjd med mina exteriörfoton. Hela kyrkan kom inte med. 😉  Orsaken var grönskan på träden. Vi körde förbi där igen för några dagar sedan.

De närmaste två blogginläggen kommer troligtvis också att handla om inlägg i kategorin ”På två hjul”. Välkommen tillbaka!