Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vilken kylig stark vind det var igår. Solveig fick hålla i bildörren när jag lastade bilen. Efter vi tagit vägen mot Fårö och svängt av för att leta efter nipsippor i File haidar, valde vi som vanligt att inte köra tillbaka samma stora väg igen. Istället åkte vi vidare på vägen mellan Othem och Boge. Solveig ville gärna besöka Laxare änge igen och själv var jag sugen på att efteråt fika på ett favoritställe i närheten.
Vitsippa, blåsippa, gullviva och svalört blommade i det välskötta våränget.
Kul att Solveig fick med en söndagjobbande myra på bild.
Den här platsen är jag förtjust i. Förra året fikade vi här 21 maj. Då var det skönare väder och vi hade hästarna betydligt närmare oss. https://gotlanduppochner.com/2021/05/26/aner-vattenkvarn-i-boge/ När vi valde ut 12 st foton till 2022 års almanacka kom en bild från denna plats med, som går att se i vårt kök i denna fjärde månad. Tänk att det på söndag är dags att vända blad igen.
En liten kort stund under fikandet mojnade vinden och solens varma strålar fick spela huvudrollen. Först då njöt vi fullt ut. Kaffet värmde extra mycket denna gång.
Aner kvarn i Boge är en av endast två vattenkvarnar som finns kvar på Gotland och är brukbara.
Kuriosa: Detta var årets första inlägg i kategorin Favoriter i repris.
Soligt, men riktigt kyligt i den starka vinden, konstaterade vi snabbt. Vi hade satt bilen längst in i naturreservatet Filehajdar. Ett stängsel skyltat med att ”Obehöriga äga ej tillträde” trasslade till det. För innanför stängslet såg jag, det jag trodde var, en yngre släkting till de 111 125 nipsipporna som inventerades här 2004. Vi hade läst på om Filehajdar och trodde att det skulle var lätt att hitta nipsippor här… Under vistelsen delade vi på oss och stundtals såg vi inte till varandra. Jag tog en bild utanför staketet med min kamera. Till slut stötte jag på min fru igen. Solveig gick och pratade för sig själv. Nåja… sanningen var att en av våra döttrar ringt upp henne.
Fältsippa…och en fältsippa till.
Solveig hade på egen hand hittat ”sippor” lite överallt. Vi hade lärt oss att nipsippan är en luden ört, inte så hög, bara ungefär en dm och att den har stora, blålila blomkalkar som slår ut i slutet av april. Platsen var rätt. Ludna var de små sipporna minsann. Färgen stämde också.
En knopp som växte precis på fel sida om staketet. Tur att det gick att fotografera den över staketet.
Filehajdar är känt för att ha Nordens största population av den fridlysta och rödlistade nipsippan. I Sverige finns den bara på Gotland och i ett mindre område som heter Ramsele socken i Ångermanland. Men den förekommer också i sydöstra Finland och Estland. Dessvärre hittade vi inte en enda nipsippa, visade det sig efteråt när vi forskade vidare. Det vi trodde var nipsippor visade sig istället vara fältsippor. Fina de också, men det var ju inte dem vi letade efter.
Överkurs: Den ”vanliga” backsippan finns inte på Gotland. Däremot räknas gotlandssippan, som vi fotade förra året i Russvätar, som en underart till backsippan.
Intrycken är många när jag vandrar mellan de gamla smala gränderna i Visby. När jag är ensam sveper de ofta iväg till förr. Både när Visby blomstrade som mest och när de lyckliga åren var förbi, under tuffa oår av olika omständigheter.
Det är omöjligt att veta exakt när en legend föds. På dess slingriga resa kan den målas om och utvecklas åt olika håll – från mun till mun. Någon gång under 1472 hände en hemsk olycka i ett hus, i en gränd i Visby. En flicka hade öppnat ett fönster på översta våningen och sträckt sig ut för långt. Kanske såg hon något intressant därute. En söt svart katt? Med ett dödsskrik föll flickan rakt ner på kullerstenarna. Just då befann sig fogden på Visborgs slott i gränden. Mannen rusade fram till flickstackaren. Han lyfte upp henne och bar den livlösa lilla tösen upp till modern. Efter tre timmars fruktlösa upplivningsförsök insåg hon att hennes dotter var död.
Strax därefter kom en skrivare till gränden och gick med tunga steg upp till det sorgfyllda rummet. Fler människor hade hunnit ansluta. Skrivaren uppmanade alla i rummet att anropa den saliga Katarina. Undra hur lång tid de bad? Säkert bad de både tillsammans och var och en för sig. Du som är uppmärksam har säkert redan kopplat ihop bloggrubriken med ljuset i tunneln. För det himmelska hände. Flickan slog upp ögonen och fick livet tillbaka. Sedan vet jag inte hur lång tid som förlöpte. Däremot kan jag läsa att hon tillsammans med sin mor åkte på en tacksägelsevallfärd till Vadstena, att händelsen också nertecknades i Katarinas mirakelsamling. ❤
När Visbysonen Ture Johansson (1912-1998) avslutat sina studier på konstakademin i Stockholm stannade han kvar i huvudstaden. Ture bosatte sig på Fjällgatan, som traditionellt kallas för söders litterära och konstnärliga oas. Tures kanske mest kända skulpturporträtt är ”Mäster Palm” på norra Bantorget. Han har även porträtterat statsministern Per Albin Hansson och flera andra politiker.
Men det finns också två verk i hans barndomsstad Visby. Bronsreliefen ”Skiltvakt” är ett av dem. Ordet skiltvakt är det gamla ordet för sköldvakt, en vaktpost vars uppgift var att beskydda staden från fiender, rån och bränder. Hände det något stort skulle han påkalla polisen, brandkåren eller militären. Annars fixade han säkert småbråk själv.
Strax innanför Österport stod jag igår och plåtade konstverket och starten på Hästgatan. En perfekt plats för ”väggvakten”. Här har han koll på innerstan och Österport. Skiltvakten inger respekt med sin utstrålning av kraft. Vill du ha hans längd och vikt? Okej. Han är inte så lång. Endast 167 cm. Men han är 135 cm bred och håll i dig. Vikten landar på hela 400 kg!
Ovanför huvudentrén till Norrbackaskolan i Visby finns det andra verket av Ture Johansson. Här rör det sig om en smidesrelief som föreställer lekande barn. Om de leker eller pallar äpplen är inte helt givet. Det är upp till betraktarens egna tankar. Kanske är det säsongsrelaterat. På vintern pallar de givetvis vinteräpplen… 😉
Jag fick gott om tid för att planera möjliga kategorier och lämpligt namn på en ny blogg, som skulle handla om enbart Gotland. Insekter dök upp tidigt i tankarna. Jag kunde haft det som en huvudgrupp och sedan haft olika undergrupper. Då kunde nyckelpigor fått vara en av dem. I tidigare block (har ett för varje bloggår) kan jag följa mina tankegångar, som jag fortfarande kan ha nytta av. Ibland i helt nya sammanhang.
Troligtvis hade det blivit glest med bidrag med enbart trollsländor. 😉
Med facit i hand kan du besökare, i spalten över våra kategorier, konstatera att enbart fjärilar har en egen. Vår förhoppning är att bidragen ska bli fler i kategorin FJÄRILAR under säsongen 2022. Frågan är bara hur vi exempelvis ska få citronfjärilar att sitta vackert, i mer en tre sekunder? Undra om det dessutom går att övertala dem att fälla ihop vingarna så det blir foton från både ovan- och undersida. Jag lämnar över ansvaret till Solveig. Det är hon som leker med macroobjektivet.
Istället har det blivit att insekterna dyker upp i inläggen i flera olika kategorier; Gotländska ängen, Botaniska Trädgården, Med macro, Naturreservat, Rosornas ö m.m.
Jag är ingen expert. Vet inte vad det rör sig om för sorts insekt. Däremot är jag skaplig på matematik. Jag kan räkna till både två och sex. Undra om det är okej så här på offentlig plats? Tror jag för ordningens skull slår 113 till Skogspolisen 😉
De tio utvalda denna gång är de tio första kyrkorna som vi besökte sedan vi flyttade hit 3 augusti 2018. I skrivande stund har vi endast femton osedda. Den 12 augusti tog vi en paus i fixandet i bostaden och gjorde vår längsta utflykt hitintills som fastboende på öjn. Här avslutade vi med en mysig fika vid Roma klosters café.
VästerhejdeTofta
Den 18:e augusti tog vi oss ledigt fler timmar. Avslutade på stranden vid Gnisvärd fiskeläge. Minns Tofta kyrka där det stundade ett bröllop. Vi hade tur som blev insläppta av det trevliga värdparet.
TräkumlaStenkumla
Redan dagen efteråt hann vi med två kyrkor till. Fortfarande var det kyrkorna närmast Visby. En kvinna skulle komma och köpa 57 flyttlådor av oss, står det i min femårsdagbok. Flera lådor var sålda innan. Inte hade vi mycket till fritid. Bloggen gotlanduppochner var ännu inte ”född”. Men vi samlade på oss bilder och kategorier. Idéerna föddes en efter en…
HejdebyEndre Akebäck
I insamlad information visste jag att kyrkorna garanterat skulle vara öppna 15 maj till 15 september, om de inte var bokade. Därför ville vi gärna ta en sista tur under 2018. Hela fem kyrkor blev det. Hur det gick? Sådär. Två var låsta. I en skulle inom fem-tio minuter hållas ett dop. Solveig satt i bilen medan jag förhoppningsvis uppfattades som en inhyrd fotograf av publiken i bänkarna. Tror jag smälte in. 😉 Minns att jag vid utgången stannade till vid porten och släppte in mamman och den som skulle namnges. Minns också att vi sa att vi aldrig mer skulle satsa på fem stycken kyrkor vid samma tillfälle. Det sistnämnda har vi hållit oss till. Dessutom var vi redan när bloggen drog igång 1 januari 2019 mer pålästa vid de nya besöken. Visste vad som var extra intressant att hålla reda på. Det är både fridfullt och historiskt intressant att besöka en medeltidskyrka. Helst en i taget. Nu ska vi 2022 hålla hårt i dem som är kvar.
En extra ”skiss” och några avslutande ord.
Scannade lite snabbt en sida från en bok. Ursäkta lutningen. Som du kan se är de femton återstående ganska samlade. Närmast har vi till Hejde. Under våra turer numera tar vi en kyrka då och då när vi har anledning att köra i krokarna. En stor fördel med kyrkor är att de flesta tornen syns på långt håll.
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Kor och korutsprång är från början av 1200-talet. Resten har byggts under början av 1300-talet. Troligtvis var det i begynnelsen en träkyrka.
I det östra kapitälbandet bekämpar en man en drake. I korportalen finns figurreliefer som visar Kristi uppståndelse.
Två tältvalv i långhuset och koret. Det var tänkt att bygga ett torn. Detta genomfördes aldrig. Istället blev det takryttare på 1700-talet, som senare ersattes på 1900-talet. Byggmästaren har försökt att göra rummet mer levande med färgkontraster. Korbänkarna är från 1500-talet.
Det romanska triumfkrucifixet är från 1200-talet.
Predikstolen är ett verk av Visbysnickaren Jochim Sterling 1687.
Dopfunten av sandsten är från 1670.
Väggmålningarna är från tre spridda århundrande, 1200-talet, 1300-talet och moderna 1900-talet.
Altarskåpet är från 1500-talet och är också ett gotländskt arbete.
Tänkvärda ord: ”Om du betänker hur kort ditt jordeliv är, får du lättare att le mot den du möter.”
I vårt förra inlägg berättade vi om järnsilhuetterna med Carl von Linné och hans lärjungar, designade av Elfrida Nilsdotter Ahlby och tillverkade av smeden Rolf Eriksson. https://gotlanduppochner.com/2022/04/15/linneutsikten/ Vi valde att lägga in det inslaget först, men egentligen startade vi med att fika… Den här gången kommer det gula skolhuset att stå i centrum.
1898 byggdes folkskolan, som är ritad av Axel Herman Hägg. Stilen är engelsk nygotik med torn, takkupor och markerade fönsterpartier. I sydöstra hörnet tillkom en byggnad för gymnastiksal m.m.
När skolan invigdes var den en av hela 94 folkskolor på Gotland. Dessutom fanns det 61 småskolor på ön. Toppen nåddes på 1940-talet då det fanns drygt 130 folkskolor runt om på Gotland. Sista uppgiften som jag hittar berättar att det numera finns 19 skolor kvar utanför Visby.
Äldre visdomsord. Hoppas du kan läsa texten. Nu går vi in…
För den som är köpsugen finns en liten butik med bland annat hantverk.
Eva Östman och Niina Tasbas driver Café Skolhuset. Eva (på bilden) var den som tog initiativet till att silhuetterna tillverkades och sattes upp på berget. Hon berättade om att hon under en resa i Spanien fick se en silhuett som påminde om Linné och att det dessutom stod ordet Eva på den. Då fick hon idén att det skulle passa med silhuetter av Linné och hans lärjungar ovanför skolhuset eftersom det var på just den platsen som Linné stått. Vilket trevligt initiativ!
Då var det dags för oss att fika. Självklart uppskattade vi möjligheten att få välja bland olika kaffekoppar. Visst kände vi igen en del av dem som det fanns att välja emellan. Våra tankar gick till våra intensiva år på Bjärehalvön, då vi drev Nordens största privata samlings-museum med bland annat 3 333 st olika kaffekoppar. Kaffet var gott och jag gillade biskvin. Solveig var lika nöjd med sin kladdkaka. Vi behövde en del kolhydrater inför ”bergsbestigningen”. Värt att tillägga är att det även finns möjlighet att äta lunch här och att caféet har öppet året runt. Vill man försäkra sig om att det är öppet finns en uppdaterad Facebooksida. Just idag, påskdagen, när inlägget publiceras är det stängt, men öppnar imorgon igen.
Alltid intressant att studera gamla klasskort. Jag läste på och fann att det fanns några lärarinnor som arbetat på skolan under många år. Undra om de kom ihåg ”alla” sina skolbarns namn efteråt och deras färdigheter och personligheter? Minns du dina skolkamraters namn?
På bottenplan huserar Café Skolhuset och butiken. Annars är den gamla skolbyggnaden idag ett företagscentrum.
Efter det att vi kommit ner från den härliga utsikten på Östergarnberget kunde det varit skönt med ett besök i tandläkarstolen… förlåt. Menar såklart britsen hos massören Peter. 😉
Ett minne från förr står parkerat utanför.
Vilken trevlig tur vi hade till Östergarnlandet. En oas med en personlig atmosfär som vi uppskattade.
Vi befann oss vid foten av Östergarnsberget och blickade uppåt. Det rör sig om en inlandsklint med en högsta punkt på 42 meter. Däruppe finns vandringsleder och stigar av varierande längd. Vi hade noterat att det fanns en snäll möjlighet att ta oss upp via en grusväg. Men genaste utmanande ”vägen” lockade.
Det var brant, lerigt och halt. Eftersom allt gick bra var varje steg värt klättringen. Ibland tog vi paus och njöt extra.
Dessa ljuvliga blommor fanns det gott om även här. Undra hur många tusentals blåsippor vi sett sista veckorna. Kanske tur för er att vi inte fotat alla. 😉
Sedan 2011 finns Carl von Linné och hans lärjungars silhuetter förevigade som metallstatyer uppe på berget. Kvinnan som fick idén ska vi berätta mer om i nästa blogginlägg.
År 1741 fick Linné ett uppdrag av Sveriges riksdag. Han skulle åka till Gotland för att inventera den gotländska floran och faunan. Efter en övernattning hos prosten Neogard gick han upp på just denna plats.
”Berget som låg jämte kyrkan, var nog högt och avhuggit på alla sidor, som hade det varit en son av Torsborg. Ovanpå detta berg var i nordost en härlig prospekt. Man såg härifrån vid bergsroten själva kyrkan, därutöver de härliga åkrar och ängar, de gröna lundar, de på lika sätt avhuggne mindre berg, havsviker och det blå havet alltifrån S:t Olofsholmen lyste hit, att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande.” Utdrag från hans berömda dagbok.Anteckningar som verkligen satte Gotland på kartan och med tiden fick öjn att bli så populär som den nu är.
Nästa blogginlägg har fokus på den gula gamla folkskolan, som du skymtar till vänster. Byggnaden kallas numera för Skolhuset Östergarn. Välkomna tillbaka.
Igår när jag körde igenom naturreservatet Björkume såg jag, från min sida av bilen, en skymt av en svart fågel med röd ”hatt”. Jag gissade på orre, tupp och några andra orealistiska förslag. Därför var det skönt att ta hjälp av denna mycket stillastående, dresserade fågel då det blev dags för nästa artbestämning. Strandskata såklart!
För första gången säsongen 2022 styrde ”Den lilla blå” mot norra Gotland. Vi hade några bestämda mål för vår roadtrip. Numera blir det en härlig mix av det vi sett förut och det vi aldrig sett. Jag uppskattar kombinationen. Vi hade tur! Kyrkan var öppen så att vi kom in. Den verkade vara förberedd för en Påskgudstjänst. Nu har vi besökt alla kyrkor på norra ön och har endast femton osedda kyrkor kvar på hela ön. Att besöka alla kyrkorna på Gotland är både kul och intressant. Idén kom jag på redan innan vi flyttade hit.
Efter kyrkbesöket åkte vi vidare ut mot Hallshuk. Men en lockande skylt, och en riktigt bilvänlig grusväg, fick mig att blinka vänster. Till det spännande och historiska fiskeläget kom vi inte. Kanske fixar vi det nästa gång. Det blev en del möten med trafik där det mesta gick att lösa med att en av bilarna stannade till. Några vita blåsippor såg vi inte till. Men oj med många blå ”områden” vi såg lite överallt. Det gäller att njuta innan det är över för den här gången.
Jag fick min dos av vatten och kust.
Här har vi aldrig varit förut. Det var en välskött och bred stig, som det var lätt att vandra på, och den slutade med en rejäl nerförsbacke.
Någon gång framöver, när vi åker väg 149, ska vi avnjuta vår fika här. Eller varför inte frukosten en tidig sommarmorgon. Bra att vi upptäckte en ny pärla som vi kan återvända till längre fram.
På hemvägen kunde jag inte motstå att blinka höger och köra ner till gamla favoritställen. Nyhamn är ett av dem. När blåelden blommar hoppas jag att vi återkommer dit. Solveig fick, förresten, se den svarta fågeln med röd kam innan vi lämnade Burge. Det visade sig vara en helt vanlig tupp. Han och hans flock med höns spatserade på vägen. Frigående som de var. Så var fågelgåtan löst. Eller kanske mer lös. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 