Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen och tar en bild varje gång.
Vår
Sommar
Höst
Vinter
Små tankar om de fyra årstiderna: Det är vackert när det dalar ner stora flingor utanför mitt fönster. Samtidigt sorgligt och onödigt med tanke på det som väntas hit i nästa vecka. Regn och en grön jul står på agendan. Det är kanske inte tre månader mellan de två sista ”bildbesöken”. För mig kändes som det var nyss som vi njöt av den femte årstiden, som de säger på Gotland. Det är tomt på tredje bilden, men vi mötte många människor som njöt i höstsolen på skilda sätt. Var rädd om dig själv och andra när du vistas ute i halkan. ❤
Så kom den första snön till Visby och Gotland. Vi tog i söndags chansen att få uppleva ”vintervykortet” från en vacker höjdnivå. För det var riskabelt att till och med stapplande ta sig fram på kullerstenarna. Husväggar har några gånger räddat både mig och kameran. Det var endast den gula lampan i skyn som saknades. Den valde istället att visa sin bästa sida dagen efteråt.
Det var färre människor ute än vanligt. Vi var ordentligt påpälsade. Mina fingrar var tacksamma för att de fick stanna i de varma vinterhandskarna och slapp hålla i en kall kamera. Innanför ringmuren bland gränderna saknade ändå hela tiden en hand sin kompis. Visst är det en smula konstigt och orättvist mot de två andra händerna? Men nästan alltid håller jag och Solveig varandra med samma händer. Det känns avigt om vi gör tvärtom. ”Händer” det brukar vi snabbt byta sida. Vad personlig jag blev. ❤
En skymt av en av Solveigs tre arbetsplatser (S:t Hansskolan), snöiga takåsar och ett grått vatten som i färgskalan nästan smälter ihop med himlen. Följ med på ett bildsvep från utsiktsnischen vid Trappgränd. Här har vi stått och njutit många gånger vid alla årstider. En gång fikade vi här. Vid ett annat tillfälle lyssnade vi på livemusik och såg solen sakta gå ner på sommarhimmeln.
Vilken vacker medeltidsstad som vi fått äran att stifta bekantskap med på nära håll. Jag har i många år hävdat att Umeå är ”min vackraste stad”, som jag bott i. Nu traskade vi vidare för vi hade ett hemligt uppdrag som stod överst på agendan. 😉
Men en bild till bjuder vi dig besökare på. Det röda huset på Övre Finngränd hade jag gärna tittat in i.
FOTNOT: Nu är det dags för mig att efter fikat börja snickra på en aktuell tabell för ABC-tävlingen. Vilken dramatik det bjöds på igår kväll. Jag är inte i hamn ännu. Men än så länge tycker jag att jag haft tur med mina nya regler m.m (Tack vare deltagarantalet). Det var en stor chansning. Jag önskar eventuella besökare en trevlig dag. Jag kommenterar med en symbol, men läser gärna ”snälla” ord. Det tror jag alla medmänniskor behöver – varje dag, året om. ❤
Vi har kommit in i andra delen av hösten 2022, som är vår femte höst som fastboende på Gotland.
När hösten visar sina bästa sidor passar vi mer än gärna på att njuta extra av färgprakten.
Vår förmån att ha nära till sevärdheter av rang gör att vi försöker ta tillfällena i akt. Solveig slutar tidigt på fredagarna. Efter en gemensam lunch brukar vi passa på att ge oss ut. Det är superläckert att kunna gå in och ut genom olika portar.
Du får bara se en bild från insidan av muren i detta inlägg. Huset är läckert inbäddat i höstens täcke. Denna fredag gick jag i gränder som jag tidigare aldrig gått i. Ett par av dem hade (för mig) livlig trafik så det gällde att se och höra upp. Det finns inga trottoarer. Två av våra ”mål” var tyvärr stängda. Min lapp från nätet gällde inte denna säsong. Inget att hänga läpp för. Istället hade vi tur och kom in på ett oväntat ställe och plåtade annat som kom i vår väg längs slingrande, kuperade gränder och gator. Livet kändes så lätt och behagligt. Precis som kroppen och själen var inbäddad i mjuk balsam.
Tillbaks till ”den lilla blå” bestämde vi oss för att fika någonstans. Därför blev det en förflyttning på fyra däck till parkeringen vid Österport.
Vad länge sedan det var jag satt på andra våningen på Fiket och njöt av varmt kaffe och smaskig kaka. Innan pandemin blev det rätt många besök här.
När solen och hösten visade upp sin finaste sida körde vi ner för att ta ett par årstidsfoton till kommande inlägg. Det var söndag och härligt väder. Därför passade många människor på att njuta av oktobersöndagen. Vi hade tur och fick en parkeringsplats vid havet.
Vilken fin stad vi bor i. Borde vara den finaste som vi bott i hitintills. Ändå är konkurrensen absolut inte dålig. Jag hävdade i många år att Umeå var min favoritstad. Ystad, Hjo, Båstad och Falkenberg var suveräna sommarstäder. Jag vet att Båstad inte är en stad. 😉
Efter vi strosat runt i Almedalen gick vi in i en port i ringmuren och fortsatte till…
… Botan såklart. Platserna ligger inte långt ifrån varandra. Fortfarande fanns det mycket vackert att se på i Botaniska Trädgården. Det gör det faktiskt alla årets dagar och är orsaken till att vi har gett den en egen kategori på bloggen. Säkert har vi hunnit plåta över tusen bilder. Tur vi inte lagt in alla. 😉
Undra hur många miljoner människor från olika länder som vandrat här genom åren? Vad tog de med för några ljusa minnen hem? Valde de att gå ut genom Kärleksporten?
Mitt färskaste minne var när jag denna oktobersöndag höjde blicken och såg vad som fanns i Apskräck-trädet. Igår googlade Solveig och läste högt för mig att 2017 var det första gången på 38 år som Apskräck blev med kottar. En stor händelse. Undra om detta är andra gången? Brödgran låter inte lika häftigt som dess alias. Längs Andernas sluttningar i Argentina och Chile kan granen bli hela 50 meter hög. Smeknamnet Apskräck beror på de stora vassa barren som apor undviker att hoppa i. Själv fick jag heller ingen större lust att prova.
Nu hade vi tagit oss utanför en grind. Har vi inte bråttom älskar jag att välja olika vägar ut från den fina parken och strosa uppför och nerför gränderna. Men framför allt älskar jag tjejen som jag gifte mig med idag, för trettiotvå år sedan. ❤ Då var det också en varm solig oktoberdag. Vad passande att bruden heter Sol-veig. Igår fick vi lära oss att vi firar Granitbröllopsdag.
Oktober – Dels dagar då det regnar på tvären. Då det ständigt behövs tända lampor inomhus. Sedan dimper de ner. De underbara höstdagarna som överglänser det mesta under året.
Vi har gjort några tappra försök att kombinera nytta och nöje. Nyttan bestod i att hitta motiv som kunde användas som månadsbilder till almanackan 2023. Nöjet att vara ute och njuta av hösten fick vi på köpet.
En helgeftermiddag packade vi fikakorgen och körde upp norrut. Vi valde att börja längst upp i Nyhamn. Det var fint väder, men vi blev överraskade av att det var så många bilar och rörelse vid det fina fiskeläget. Natten innan hade det regnat rejält. Det var lite bökigt att ta sig fram mellan pölarna på grusvägen. Vi förstod ganska snart orsaken till all rörelse. Tydligen pågick något slags motionslopp av längre format. Nyhamn var visst en vätskedepå längs sträckan, som börjat ännu längre norrut. Snällt gick vi ut i det blöta gräset och stannade till när de små grupperna av löpare sprang förbi.
Det blev inga bilder i Nyhamn. Därför fortsatte vi söderut och körde ner till Lummelunda. Det är därifrån bilderna ovan är tagna. Vad tror ni hände där? Jo, en repris. Undra om deltagarna kände igen duon med kamera och fikakorg? Kanske var någon så trött att den personen trodde den såg i syne. Att han sprungit i en cirkel och kommit helt galet.
Snällt släppte vi fram de kända ansiktena. När vi vandrade vidare träffade vi två trevliga löpare som gick istället för att springa. Orsaken var att en av dem hade ont i ett knä. Vilken tur att jag kunde lotsa dem rätt så de inte fortsatte fel väg. Mannen berättade att de skulle ta sig ända ner till Visby.
Tredje stoppet uppskattade vi väldigt mycket. Solen kom fram en stund och vi njöt extra av både dryck, tilltugg och utsikt vid Själsö fiskeläge. ❤ Men det gäller att njuta när möjligheten dyker upp från ovan. Ganska snart svalnade kaffet.
Och vad tror du att vi såg och stötte på för tredje gången? Jag noterade på långt håll att några sprang fel och att funktionärerna viftade med flaggor. Själv tyckte jag det var mycket skönare att sätta mig tillrätta i ”den lilla blå” och ratta vidare mot Visby. Dessutom hängde jag direkt på när Solveig föreslog att vi istället skulle ha ett tema med de tolv månadsbilderna. Vilket det är, är än så länge hemligt. Vi har inte valt ut foton ännu. Men jag noterade i min femårsdagbok att vi gjorde vår beställning förra året, i mitten av oktober….
Fotnot: Hjärtligt välkommen hit imorgon klockan 19:00. Då startar Kvalomgången i Korsordsmästerskapen med uppgift 1. Tio kvällar i rad mellan 19:00-21:00 ska det kämpas om att bli en av de tjugo som tar sig vidare till Mellanrundan. Samtidigt håller jag på att lägga sista handen vid förberedelserna inför bergsklättrandet som startar 1 november klockan 18:00. Där ska det ”bara” svaras med en bokstav. A, B eller C. Låter busenkelt. Hur svårt kan det vara att gissa färg på en svartvit tulpan? 😉
När ”tidshålen” inte är speciellt långa är det härligt att ha nära till natur och vatten. I naturreservatet Galgberget har vi vistas många gånger. Dit har vi både kört bil och cyklat. Då är det mest naturligt att vi rör oss däruppe. Njuter av utsikten mot havet.
Det dröjde länge innan vi såg möjligheten att promenera iväg på nedre Galgberget. Tidigare kände vi bara till Kärleksstigen. På andra sidan gatan ligger hotellet som vi tog in på två månader innan denna blogg föddes.
Vid Trojaborg hade vi parkerat ”Den lilla blå”.
Jämnt underlag som passar för många. Bänkar med jämna mellanrum.
Vi visste inte var grusvägen skulle ta slut. Till slut nådde vi Norra Kyrkogården. På tillbakavägen vek vi in i bland snåren och äntrade asfalterade S:t Göransgatan. En sådan här stuga kan du hyra. Nedanför finns det hyrplats för husvagnar, husbilar, tält m.m. Allt ett stenkast från havet.
Det finns någon slags magnetförbindelse mellan mig och hav. För givetvis valde vi en sväng ner, när vi nådde trappan vid hotellet.
Jag gläds också åt färgklickar på marknivå. Mer och mer för varje år som passerar revy.
En mäktig plats att skåda ifrån. Samtidigt gäller det att hålla reda på barn och sina egna ben. När vi rullade ut från parkeringen visste såklart Solveig vad som väntade. Jag behövde inte skylla på att ”Den lilla blå” också ville se havet. För givetvis tog jag inte närmaste vägen hem. Istället gled vi längs med kusten så länge som det gick. Sedan bar den slingrande vägen brant uppför.
Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.
Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.
Vi beundrade höstens färger och behövde inte…
…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉
Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.
En stenskulptur av imponerande slag..
Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.
Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.
En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.
Vinterståndare Bild från informationstavlan vid Högklint.
Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).
Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.
Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.
Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.
Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.
Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.
Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.
En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.
Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.
Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.
Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö. Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…
De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:
Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.
VårSommarHöstVinter
Små tankar om de fyra årstiderna: Det är intressant att studera skuggorna på Donnersgatan. Sommarbilden är naturligtvis tagen tidigt på morgonen. Vinterbilden vinner min personliga bildtävling. Jag försökte räkna antalet personer som syns på de fyra bilderna. Ingen på vinterbilden, väldigt få på sommarbilden. Hade den sistnämnda bilden varit tagen några timmar senare hade inte träden synts? 😉 Ska jag vara ärlig ser vi fram emot att pulsen och trycket på Visby och öjn går ner i ett helt annat tempo. Många aktiviteter och förflyttningar blir mer hanterliga. Ändå måste vi vara dolt dragna till platser som har denna sommarrytm. Annars hade vi väl exempelvis inte bott i Hjo, Falkenberg, Båstadtrakten, Bjärehalvön, Ystad och Österlentrakten. Ställen som egentligen inte fixar, fullt ut, att mångdubblas under en intensiv period. Eftersom vi haft en ”fot” i båda lägerna och varit beroende av besökare förstår vi oftast båda parter. Nästan i alla fall. För vi testade exempelvis aldrig att ha nattöppet… 😉
Det finns tre stycken dagfjärilar på Gotland som tillhör nätfjärilarna. De övriga två är väddnätfjäril och ängsnätfjäril. Skogsnätfjärilen är den vanligaste i trion.
Till skillnad från sina två ”kusiner” har skogsnätfjärilen inga svarta punkter längs den yttre delen av bakvingen.
Arten älskar att befinna sig i miljöer med extra god tillgång på nektarrika blommor. Du kan stöta på den på alvarmarker, i ängen, beteshagar, skogsvägskanter och hyggen m.m.
Dess flygstil är typisk för nätfjärilar, målmedveten och ryckig med snabba glidpauser.
Flygtiden är lång. Den sträcker sig från någon vecka in i juni och fram till början av augusti, ibland även ännu längre.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 