Möte på hög höjd

Vi tog ut cyklarna i solskenet. Noterade samtidigt att det var väldigt mörkt på himlen åt andra hållet. Vårt mål var att cykla till Kyrkberget innanför ringmuren, försöka hitta hösttecken och ta oss hem innan himlen öppnade sig.
Undra hur många konserter och uppträdande som blivit inställda i ruinen S:t Nicolai denna säsong?

Vi noterade än en gång att höstfärgerna inte kommit till Visby. Den femte årstiden tycks hänga kvar i naturen.

Men Världsarvsstaden levererar året om. I Hansestaden sitter historien inristad i varenda gammal sten. ❤

Jag drömde mig bort med blicken i horisonten. Noterade sedan med både ögon och öron vad som hände längre ner till vänster vid den stora ruinen på Stora Torget.

Först störde sorlet från människor, som pratade engelska vid sidan om mig. Sedan tog kvittret överhand och jag hörde att det diskuterades om det skulle heta S:ta Karin eller S:ta Katarina. En stark fågelstämma sa myndigt, att det var dags för vingröstning innan de med gemensamma krafter tog sin an den betydligt viktigare lördagsmötesfrågan, där ”näbbmålet” var att lösa covid-19 gåtan före människorna, som de ansåg hade hönshjärnor. Min hökblick tyckte för en kort stund att han blängde på just mig. Måste varit inbillning. Eller min fantasi som än en gång i livet spelade mig ett spratt. 😉

Visby Sankta Maria domkyrka fyller 800 år 2025. Visst är det fantastiskt att den finns både kvar och intakt. Kyrkan och dess mäktiga torn syns så vackert både från sjön när färjan glider in mot hamnen och i luften när vi kommit med flygplan.

Vi tog Kyrktrappan ner. Tyvärr möttes vi av nästan bara grönt på det speciella träd vi skulle fotografera.

Bilden ”ljuger”. Det ser ut som vi är helt ensamma. Istället drog det ihop sig till något i kyrkan. Människor kom finklädda från olika håll och gick in genom porten.

I somras var vi inne i kyrkan och tog mängder av foton. Därför kommer det att bli två inlägg; ett på interiören och det andra på den pampiga exteriören. Om du följer gotlanduppochner under 2021 kan du få njuta av jättefina bilder. Innan dess ska vi presentera nio andra medeltida kyrkor. En av dem är en läcker ödekyrka. Tack för ditt besök. ❤

Barfotabröderna

När kyrkorna byggdes var Wisby rikt, berömt och hade makt. Tiden var början av 1200-talet och Wisby var en av de största städerna i Europa. Nu är det bara domkyrkan kvar från glansåren. De som är ruiner ska presenteras i denna kategori.

Jag knäppte fotot från Kyrkberget och funderade på om inte den mäktigaste ruinen i Visby är just denna.

Vid sidan om Stora Torget står ruinen med olika historiska namn och stavningar. I folkmun kallas den ofta för S:ta Karin. S:ta Katarina hette den förr.
Det sägs att det finns inget helgon som är så älskat som Fransiskus av Assisi, som stiftade franciskanerbröderna under 1200-talets två första decennier. Bröderna skulle i fullständig fattigdom ägna sig åt själavård och predika för folket. De kallades både för gråbröder (ofärgade klädesplagg som bars upp av ett knutet rep runt midjan) och barfotabröder.
Antalet munkar var troligtvis 13 till antalet som på andra ställen i Europa.

Ett kloster bildades 1233 och en enkel kyrka byggdes ett par år senare. Därefter skedde många om- och tillbyggnader som finansierades via donationer. Långhuset blev dock aldrig färdigt. Vid en söndagspredikan i början av 1540-talet rasade ett valv in.
Kyrkan var som störst på 1400-talet. Då var den en treskeppig hallkyrka med brett mittskepp och smalare sidoskepp.

Gotikens duktiga arkitekters tanke var att det gudomliga ljuset skulle skina in genom de höga färgade fönsterna för att spegla det himmelska ljuset.
Vad mäktigt det hade varit att få uppleva när Uppsalas ärkebiskop var på plats och invigde det stora koret 1391.

Dopfunten är från 1200-talet.

Kyrkan/ruinen mäter drygt 57 X 17 meter.

Detaljbild.

På Kungliga biblioteket i Stockholm finns originalet av Visbyfranciskanernas minnesbok bevarad. I den förde de notiser om olika sorters händelser. Små som stora. De noterade dödsfall och begravningar. Förde anteckningar om ombyggnader i konventet. Vilken kulturskatt.

Fotnot:
Ordens byggnader kallas inte för kloster utan för konvent.
Kyrkan var tillägnad S:ta Katarina av Alexandria. I folkmun kallas den för S:ta Karin.
1200 personer rymmer ruinen som lämpar sig för t.ex. konserter eller mingel.

 

 

 

Tre fina utsiktsplatser på klinten

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.


Juni månad var en kalasmånad när det gällde att åka på cykelturer på hemmaplan. Vissa mornar åkte vi iväg efter frukost och ibland hade vi hela vår stad för oss själva. Andra dagar blev det fikakorg efter lunch. Det hände att vi hittade platser där vi var helt själva med utsikt, från en klint, över havet. Ibland fick vi hoppa av cyklarna för att leda dem i tät ”guppande” terräng för att nå drömstället. Då brukade aldrig systemkameran få följa med. Men denna gång var det tvärtom. Solveig höll min cykel medan jag klev upp på en kulle för att ta foton.

På andra sidan Dalmansporten är det inte långt fram till Kyrkberget. Vi tog en runda på Norderklint.

Både i romaner, reseböcker och broschyrer har jag läst om att just denna del av Kyrkberget kallas för Sveriges finaste utsiktsplats. Turisterna som rörde sig, stannade och fotade på området gjorde att det var svårt att fånga en bild från cykeln utan att få med några tvåbenta varelser. 😉

Nu har vi flyttat oss en liten bit åt söder. En kvinna är på väg nerför Övre Finngränd.

Härifrån blir det en annan vinkel över centrum. Jag zoomade in S:ta Katarina/Karin.

Fikaplatsen var utsiktsplats ”nummer tre”. Denna plats upptäckte vi av en slump en dimmig och regnig novembersöndag. (Ser nu en symbol på den nya kartan som berättar att det är en utsiktsplats.) Sedan har vi varit där ett par hala, småkyliga vintereftermiddagar.
Redan första gången längtade jag till när det fanns rosor framför husen och vi hade med en fikakorg och skulle sitta JUST HÄR. ❤
Nu var det denna dagen. Vad fint det var längs med Trappgatan. När vi satt och fikade gick en kvinna förbi och sa frasen ”Det där ser mysigt ut”. Några sekunder senare såg jag henne kliva in i huset mitt emot och jag fick lust att följa med henne för att få se hur det ser ut i ett sådant äldre hus innanför ringmuren. Helst även få se trädgården på baksidan. Större kravtankar hade jag inte. 😉

Jag zoomade in havet och en av de vackra ruinerna i vår mysiga hemstad. Från havet ser besättningen Visby från en annan vinkel. Samma stad men ändå inte just då.

När jag ändå höll på att leka med objektivet noterade jag en suverän ”hög plats”. Undra om de bor där och har blivit hemmablinda och tar utsikten för given? Är besökare? Hyr för en vecka? Vissa frågor ska jag inte ha något svar på. Vi satt kvar en stund till och njöt. Sedan gjorde vi något som vi är bra på. Rundade av när det var som bäst. Hoppade upp på cyklarna och …