Döden kom med vingslag

Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.

Vi lägger pussel av…

… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.

ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår.
Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.

Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.

På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.

De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉

Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤

Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.

En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.

Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.

Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.

Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.

Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll.
Till vänster når vi Fårö.
Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉

Follingbo kalkbrott

Den här gången handlar det om ett före detta aktivt kalkbrott. Om du tycker det är alldeles för trångt på badplatserna i Visby skulle du kunna prova ett bad i Follingbo kalkbrott. Ta i så fall väg 143 mot Roma. Sväng vänster mot Svaidestugan. Kör in på tredje grusvägen till höger. När vi var där var bommen öppen.

Det går att hoppa ner i vattnet från kalkbrottets kanter, men det är även möjligt att vada i.

Maxdjupet ligger på 10 meter. Vilket är djupt för kalkbrott. Jag läste på en sajt av vattentemperaturen 19 grader, i mitten av augusti. 20 grader brukar vara min smärtgräns. 😉

Det bör tilläggas att det är en plats som går utmärkt att bada i. Däremot bör man vara en person med ”rätt” utrustning och stor erfarenhet för att dyka ner mot botten. Sikten ska vara rejält usel nära väggar eller botten. Orsaken är att där finns ett tjockt lager av sörja överallt och framför allt en massa skrot.

En halvö som gjord för att cykla ut till och njuta en stund.

Det finns en hel de kräftor i vattnet. Några har sett fiskar. En person berättar om en snok. Själva tyckte vi att det räckte så bra med att promenera och snoka försiktigt runt kalkbrottet. Spännande att tänka på historiens vingslag. Tänk vad arbetarna slet här.

Jakten på årets första Anemone hepatica

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Skulpturparken vid Blå Station

Tanken att skapa en skulpturpark i Visby kom efter att Marita Enekvist och Uno von Corswant lånat ett hus i Hornbaeck. Huset norr om Köpenhamn låg granne med den danska skulpturparken, utanför berömda Louisiana. I två delar tänkte gotlanduppochner visa de fantasieggande skapelserna utanför den gamla tågstationen. Vilken skulptur blev direkt din favorit?

Bönor & Bänkar
Stina Lindholm
Skulpturfabriken

Dikt: Äktenskapsfrågan
Författare: Gustaf Fröding

En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
”En täppa med bönor och kål och
spenat!”
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha´t!…

… men Maja du, var ska vi ta´t?
Jag är för fattig och du är för lat!…

Demonen
Niko Caspers

Ägget
Byggd av Fredrik Högberg, Visby Marktjänst.

Sångtext: Karl Nilsson från showen, Alla 4 (1960), Povel Ramel-Sällskapet

… Min mor hette Sara Beata Johanna
Elvira Johanna Katrina Carolin
Gustafa Pernilla Johanna
Therese Albertina Johanna.
Min fader hette Kurt.

Dom var har man sagt – ett rekorderligt par.
Dom var på gott och ont – ja, dom var
som folk är mes.

Min far var stins – min mor hon kläckte ägg.
Dom tjänte lite pengar, dom var
som folk är mest.

För Traddirajandidej – Hugg i och håll!…….

Skeppsättningen
Idé: Uno von Corswant
Utfört av Visby Marktjänst.

Dikt: Ale Stenar
Författare: Anders Österling

… Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände…

SkrotRos
Jacob von Corsvant

Dikt: Idealism och realism omgjord till Vår Skulpturpark
Författare: Gustaf Fröding

Men skrot är skrot och snus är snus,
om ock i gyllene dosor
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Pyramid
Idé: Uno von Corswant
Kulorna från S:t Eriks Sten i Stockholm

Dikt: Spela kula
Författare: Sten Selander

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom
till vår port,
och tyckte det var något fult, jag
gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben
fanns.

Jag skäms. Jag tror jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag vill ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben
glad.
Men nu är han säkert en stor, grov
karl,
som släpar och sliter – jag vet inte
var.
Och visste jag det, förslog det ej
stort,
Man kan aldrig ändra det fula man
gjort.

Svävare
Idé: Uno von Corswant
Stenen från Slite Stenhuggeri

Båten
Carola Edlund

Sång: Jag hade en gång en båt
Författare: Cornelis Wreeswijk

Jag hade en gång en båt
med segel och ruff och köl.
Men det var för länge sen, så länge sen.
Svara mig du,
var är den nu?
Jag bara undrar,
var är den nu?…

Formation
Dragan Ljubez

Sång: Jag vill ha en egen måne
Författare: Kenneth Gärdestad

… Jag vill ha en egen måne som jag kan åka
till.
Där jag kan glömma att du lämnat mig.
Jag kan sitta på min måne och göra vad jag
vill.
Där stannar jag tills allting ordnat sig…

Skulpturparken vid Blå Station

Tanken att skapa en skulpturpark i Visby kom efter att Marita Enekvist och Uno von Corswant lånat ett hus i Hornbaeck. Huset norr om Köpenhamn låg granne med den danska skulpturparken, utanför berömda Louisiana. I två delar tänkte gotlanduppochner visa de fantasieggande skapelserna utanför den gamla tågstationen. Vilken skulptur blev direkt din favorit?

Fågelboet
Idé: Uno von Corswant.
Härvan av armeringsjärn kommer ursprungligen från en militär bunker.
Vi hörde kvittret först. Sedan såg vi och förstod att namnet var perfekt, lovely. ❤

Rallarglas
Idé: Marita Enekvist & Uno von Corswant
Bearbetad av Niko Caspers.
Glaskulan blåst av Jennie Olofsson
På sista fotot ser du konst i konsten. 😉

Räls
Idé: Marita & Uno von Corswant
Rälsen har donerats av Gidde Forslund och är bearbetad av Niko Caspers.
Räls och Rallarglas smälter bra ihop med miljön. För precis intill ligger det fina gamla stationshuset som vi skrivit om tidigare.

Dikt: Att lägga räls
Författare: Gunnar Hildén

Syll efter syll
skena efter skena
stadigt så det förslår
men urspårning efter urspårning
visste inte åt vilket håll
jag skulle bygga
nu går jag baklänges
låter som en galen tågvissla
fortsätter lägga räls
som lok

Fyra kvadrat
Idé: Marita Enekvist & Uno von Corswant
Lekfullt och härligt rostigt.

Axel
Vevaxel från Varvet i Herrvik.

Ego
Ställ dig på plattan och bli din egen skulptur,
en del av skulpturparken.
Kanske en selfi?

Porten
Av Elena Berg Österdahl och Jennie Olofsson

Dikt: Mot alla fyra vindar
Författare: Edith Södergran

...Jag har en port mot alla vindar.
Jag har en gyllene port mot öster – för
kärleken som aldrig kommer.
Jag har en port för dagen och en annan
för vemodet,
jag har en port för döden – den står alltid
öppen.
..


Klingan
Från Slite Stenhuggeri

Fotnot:
I nästa inlägg kommer del 2.

Det har dröjt ett tag

Det dröjde till inlägg nummer 33 i kategorin Fiskelägen, innan platsen som ligger allra närmast vår bostad fick visa upp sig. Största orsaken är att jag hade tänkt krydda med rejält med snö på några foton.

Och ska hela sanningen ”upp ur havet” var det länge sedan det låg ett klassiskt gammalt fiskeläge här. I början av 90-talet byggdes ett 40-tal bodar för Flundrevikens båtklubb vid småbåtshamnen norr om Visby.

En lång bodlänga på rad.

Bakom denna länga finns Snäckviken och Korpklint. Åtskilliga gånger har vi kört eller gått i trakterna. Ibland när vi varit på väg till en promenad i ett änge eller ut till området runt ”låtsasrauken”. Andra gånger när jag älskat att på hemvägen från norra Gotland köra av från ”stora vägen” och glida omkring nära havet, sista biten in mot Medeltidsmuren. Jag behöver min dos hav – året om, i alla väder och helst med rätt kläder. 😉

Inget dumt läge för att njuta av solnedgångar. ❤

Fyra detaljbilder.

Jag gissar på att detta är klubbstugan som går att hyra för olika aktiviteter. Eller så är jag ute och reser på djupt vatten och får det svettigt i bastun. 😉 Solveig var inne på att det kunde vara en bastu.

Bilen styrdes mot havet

Vi hämtade ut ett paket igår på ett utlämningsställe. Sedan körde vi iväg på en större väg och blinkade vänster vid ett vägskäl, som vi aldrig kört in på förr. Egentligen hade vi inget mål mer än att någonstans gå en promenad innan vi körde hem för söndagsfika. Plötsligt stod det 90 på skylten och jag tyckte det var märkligt med tanke på den slingrande vägen i skogen. Men runt krönet blev vägen rak och otroligt bred. Vi insåg att det var en reserv landningsplats för flygplan. Därefter kom den där djupt rotade känslan, som jag alltid har inne i kroppen. Havet som drar till mig som en magnet. Är det grått och rätt trist har kusten ändå sin tjusning. ”Kan vi ta promenaden vid havet? Jag tror vi snart når kustvägen. Hur långt norr ut tror du vi är?”

Vi korsade två stora vägar och nådde stugområden som var nya för oss. Till slut kände vi igen oss. Det är kul att se hur vi lär oss att hitta på ön. Hamnar på senvägar som kanske blir genvägar i framtiden. Har vi ingen tid att passa är livet fullt av möjligheter.

Vi hoppades att det bara var någon som eldade vid en stugtomt i skogen och att vi inte på tillbakavägen skulle hamna i en kraftig eld och rökhistoria, där vi tvingades ta till ett sent olockande novemberdopp. 😉

Till slut insåg jag själv att jag borde hålla mig i bakgrunden. Låta Solveig sakta gå först och stanna till – beredd på att få sin ”färgbild” inför nästa månads redovisning. Det var som de där ”elakingarna” lekte katt och råtta med henne. Så fort hon skulle zooma och ljudet från kameran hördes försvann objektet. Skam den som ger sig. Till slut vann hon kampen. 🙂

Både igår och under lördagens promenad noterade vi att det inte är lätt att hålla avstånden till medmänniskor som vi möter. Svårast var det i lördags på Galgberget.

Två trevliga bildbevis som piggade upp oss. ❤

Varför tror du jag ville ta denna bilden? Jag hade till och ifrån funderat på om det… jo så måste det vara. Jag hade rätt. För en gångs skull. 😉

Själsö är populärt

Själsöån bjöd inte på några lekande fiskar i naturreservatet. Det var enda plumpen med vår söndagsutflykt. Annars fick vi helt gratis både det ena och det andra.

Platsen Själsö andas lugn och fridfullhet. Vi återvänder gärna dit. På sommaren för att fika på bageriet längre upp med den fina utsikten. Till fiskeläget som är njutbart i alla väder, på olika sätt. Gå längs havet bland stenarna eller längre upp på stigen är balsam för själen.

Det är utomhus som gäller för barnkalas i dessa tider. Glädjen och leken måste få finnas kvar.

Här sitter några och fikar. Vi såg tre mindre sällskap som grillade på olika platser och mötte flera söndagsflanörer som gick eller sprang längs havet.

Nästan alltid står jag en stund och bara tar in havet. Inget besök är exakt likt det andra. En förälskelse för havet och kusten är livslång. ❤ Tar slut hoppas jag däremot corona gör.
Solveig spanade efter årets sista färg och gjorde en del fynd. Hon har några veckor till på sig innan ”redovisning”. Jag började fokusera på att hitta blommor som trotsat klimatet & årstiden och körde sitt eget ”race”.

Både blåeld och cikoria. I mitten av november. 🙂

Är alla krokodiler i skogen fredliga? Jag känner mig alltid obekväm med att fråga någon därute. 😉

Vi tog det säkra före det osäkra och valde skogsvägen tillbaks.

Hösttecken på hemmaplan.

Ps. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. ❤

Här skjuts det inte längre

Det tidigare militära skjutfältet har blivit en oas för många och är numera ett populärt naturreservat, med tillgänglighet för cyklar, rullstolar och barnvagnar på de packade naturstigarna.

Det finns fyra bra ställen att parkera bilen. I somras hade vi cyklarna med och kombinerade med att traska och klättra. Den här gången var det första gången som vi satte bilen vid den norra parkeringen. Lammen var ute, men det var bara Lamberth som ville vara med på bloggen. 😉

Hon hade högklint i ryggen.

Männen läste & tittade på gotlanduppochner i smyg, för deras sambos på hemmaplan hade starka åsikter om deras Novembertävlande. 😉

De två högre byggnaderna är kvarnen ”Plågan” och vattentornet i bakgrunden.
Det är lätt att bli lurad av bilden. Det var rena turen att vi lyckades ta en folktom bild. Ofta vek vi av och traskade på hällmarkerna mellan de större stråken. Många rörde sig här i söndags i solen, som stundtals värmde och jag fick känslan av en annan årstid.

Solveigs ”kottbild” är min favoritbild i detta inlägg. ❤

Vi körde söderut i starkt solsken och hamnade bakom en ”snigel” i den intensiva söndagstrafiken. Framför oss blev himlen plötsligt mörk. Vårt utomhusfika började ”frysa inne”. Tillsammans bestämde vi oss för Gnisvärd hamn, för att vi skulle hinna fika utomhus innan ovädret satte stopp. Mest på grund av snigeln körde jag av vid första avfarten och in på en smal slingrande väg som leder till Gnisvärds skeppssättning, som varit med på bloggen. En skylt om jakt var placerad på gatan och ett jaktlag syntes längre fram. Med egen snigelfart kunde jag inte låta bli att titta. Avståndet var mindre än tre meter till det nyss skjutna djuret. De hade redan börjat lyfta i de bundna… innan jag passerat.
Det finns på tok för många rådjur som korsar våra vägar denna säsong och har redan hänt olyckor på öjn. Stammen måste minskas. Mina tankar gick till vildsvinen som jag skrev om på andra bloggen. Där vakade en ängel över oss. ❤ Vi är glada för att vildsvin och älg inte finns på Gotland. Huggormar är också mycket sällsynta. För att inte tala om krokodiler, lejon och flodhästar. De är extremt sällsynta utanför min fantasi radier. 😉

Himlen var dramatiskt vacker över havet. Först gick jag ut och hade en förhoppning om att vi kunde sitta vid ett av borden i hamnen och hinna innan regnet kom. Sanningen var tvärtom. Det hade ösregnat lokalt här för en stund sedan, när vi haft soligt på Södra Hällarna. Bänken och bordet lockade inte längre.
Det gick lika bra att sitta i bilen. Utsikten var densamma. Vi hade en fin novembersöndag och var tacksamma för att vi var friska.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 30 uppgifter, 30 frågor och 60 tabeller har min uppmärksamhet under den elfte månaden. 😀

Ps. Min bloggrubrik blev mycket bättre än jag tänkt mig. Det var inte alls meningen.