Kategoriarkiv: Naturreservat på Gotland

Var är kön?

Publicerad den av
22

Hur många vänner och kompisar har vi sagt det till? Vi kommer aldrig att åka till Fårö under högsäsongen. Absolut inte i juli. När vi varit i trakten, sett kön på några kilometer och läst den vita texten i asfalten, som talar om hur lång tid det är kvar till att få rulla ombord på färjan, har jag haft ett snett leende på läpparna. Två timmar och en kvart. Stå och vänta. ”Never in my life”

Det är helt okej att ändra sig. Tänka om. För vi utgick från att de flesta inte är lika morgonpigga som vi kan vara. Dessutom åker de inte ifrån den lilla ön så tidigt. Våra nya tankar fick ”bingo”.
Vi lämnade Visby med god marginal till klockan fem. Cyklarna hade vi som vanligt satt fast bakom bilen kvällen innan. Målet var att hinna med 06.00 färjan. Vad skönt det var på morgonkvisten. Till slut kom det två andra fordon som också följde med på färjan.

Tolv minuter tar det mellan Fårösund och Fårö om inte ”styrman” kör fel. 😉
Jag gick ur bilen och njöt av utsikten. Vattnet låg så stilla. Luften var så lätt att andas. Livet kändes så härligt och enkelt att leva. På utflykt med min pusselbit. ❤

Sämre utsikt går det att ha vid utomhusfrukosten.

Vi sa förra gången att vi skulle återvända hit för att göra ett rauksafari på två hjul i Digerhuvud, Sveriges största raukområde, ca 50 meter brett och 3,5 km långt. Vi tänkte oss att cykla bort till dess norra del, Helgumannens fiskeläge.

En häftig rauktunnel. Det ska vara populärt att dyka här utanför. En orsak är att det en bit ut, vid pallkanten, finns ett undervattensstup på 50-60 meter. Faran är att det kan bildas livsfarliga undervattensströmmar. Fritidsfiskare gillar platsen extra mycket. Skälet är att fiskar trivs i det djupa vattnet. Livets kretslopp.

”Vakthunden” döper jag den närmaste rauken till.

Då får detta vara ”Vaktfågeln” för jag vet inte artens namn. Vet du?

Lite grönt bryter av…

Perfekt väder. Ingen trafik på vägen. Växelvis cyklade vi eller strövade omkring bland raukarna.

Vi kom fram till att de lagt ny asfalt sedan sist och breddat vägen en bit. Denna morgonen hade vi vägen helt för oss själva. Precis som förra gången.
Imorgon kan du läsa vidare om vår färd.

Raukarnas egen surikat; del 2

Publicerad den av
12

Precis som båten var vi i vila. Men vår var bara temporär.
Vi hade precis rullat ner från Holmhällar raukfält och blickade ut över Skvalpviken, 1 km lång sandstrand, som sträcker sig mellan Holmhällar och Hammarshagehällar.

Vilan var slut för den här gången. Vi trampade uppför några slingrande backar innan vi nådde nästa raukläger.

Ser du någon skillnad mellan de två rauklägena? Titta noga, riktigt noga på nästa bild. Hoppas du inte missar det väsentliga.

Visst håller du med om att det inte växte några solstolar i Holmhällar. (förra inlägget)

Det var Solveig som kom på dagens bloggrubrik. ”Raukarnas egen surikat”. Det lilla däggdjuret från Afrika som i fångenskap lever i 12-14 år. Vi minns när Ystads djurpark köpte in arten. Vår äldsta dotter hade gymnasiepraktik där på tisdagar och torsdagar. Vi var nyfikna och gjorde ett återbesök för att titta in ”nyheten”. Det var kul när det flög ett flygplan över platsen där surikaterna befann sig. Plötsligt ställde de sig på två ben och spanade mot skyn.
Jag stod kvar länge på denna plats och hoppades att det skulle dyka upp ett BRA-flygplan. Bara för att få se vad som skulle hända. Jag berättade inte om mina tankar för Solveig. Ibland är det bra att hålla tätt. 😉

Jag tröttnar aldrig på att studera raukar. Ofta hittar jag personliga drag hos dem. Ibland ger jag dem egna namn. Andrar gånger bestämmer vi något gemensamt passande.

För tre år sedan fick ”Den lilla blå” vara med om ett Gotlandsäventyr. För då körde vi med bil från andra hållet. Det hoppade hela tiden till och var svårt att hitta någon form av jämn mark. Av en bloggvän visste jag att det skulle gå att köra bil till raukarna i Hammarshagehällar. Efter en bit undrade vi om det var möjligt eller tillåtet att köra här. Då dök det upp ett trevligt syskonpar som vi kunde fråga.
Den gången letade vi ett tag efter den berömda VändburgsGubben. Till slut fann vi den rätta. Här är den tre år gamla bilden.

Rauk & Roll; del 1

Publicerad den av
14

Idag är det fyra veckor sedan vi åkte hem från stugan Burgen på Holmhällar Pensionat. Under tiden som gått har vi åkt iväg på många härliga utflykter. Vi har gått upp vid fyratiden och en halvtimme senare gett oss iväg med bil och ofta cyklarna påsatta. Minnesbilderna från Furillen, Fårö, stenkusten, östra sidan, västra sidan m.m. har lämnat många positiva tankar. Ändå har vi ofta återkommit till att prata om dygnen längst ner på öjn. Ett sydligt naturreservat där de flesta pusselbitarna har motiv av vacker ljus karaktär. Vilken fantastisk plats och del av Storsudret det är! ❤

På översta bilden ser du taken på fiskebodarna i Holms, som vi visat upp i ett annat inlägg. Vi har även visat upp början av det kilometerlånga raukfältet. Den här kvällen cyklade vi vidare runt hörnet.

En av alla speciella raukar. Otroligt att de kan se så olika och ”levande” ut.

Även skuggor kan ge en positiv effekt av slutintrycket.

Jag är extra svag för de här ”raukkikarna”.

Cykeletapperna blev ofta korta. Hela tiden såg vi något nytt intressant och klev av våra tvåhjulade fordon för att ta fram kameran.

Den här bilden är tagen från höjden där vi tittade på soluppgången. I ett annat blogginlägg, del 2, kommer vi att fortsätta längs bukten och nå ett annat raukfält.

Avslutar med utsikten tillbaka mot raukarna. Visst är det fantastiskt med fotografier! Nu när jag skriver är det som att jag gör om resan på nytt. Tack för att du ville följa med på vår cykeltur.

Närsholmen – en plats att återvända till

Publicerad den av
12

Minst en gång om året måste vi återkomma till platsen med många positiva smeknamn. ”Enbusk-savann” är ett av dem. Solveig stannade bilen och jag vevade ner rutan. Klick!

Pulsen gick ner. Harmonin spreds i kroppen. En solig sommarmorgon när livet känns så lätt.
Vi tog ner cyklarna från bilen och frukosten placerades i korgarna. Sedan var det bara att i sakta mak rulla vidare på två hjul.

Förra året stod Adam & Eva i fokus för vårt besök på den nära två kvadratkilometer stora halvön. Nu hade orkidén blommat över. Men blåelden levererade. Givetvis extra mycket för mig som älskar blå färg.
Polkagrisfyren tändes första gången i december 1872. Tänk vad många liv den har räddat.

Förra året var den soldränkta bänken upptagen när vi kom fram dit. (Du kan se den längst ut till vänster på muren). Denna gång hade jag ungefär fem-sju sekunders marginal. När jag såg den blå bilen genade jag snabbt upp mot bänken. Paret, i den blå bilen, tog över bänken när vi var klara med frukosten och cyklade vidare ner för backen.

En mysig midsommaraftonsmorgon, som vi kan tänka tillbaka på när höststormarna slår till.

Holms fiskeläge

Publicerad den av
17

Holms ligger idylliskt på Storsudret. Vi cyklade förbi där under olika tidpunkter på dygnet. Varje tillfälle hade sin egen charm och ett behagligt lugn. Det hade varit intressant att få jämföra med ett höststormsbesök eller hela fiskeläget inbäddat i snö en solig vinterdag.

De fem bodarna är från 1800-talet. Då ägdes de av bönder som ville öka på kassan under lågsäsong. Framförallt var det strömming som fiskades.

Under femtiotalet var bodarna rejält nedgångna. Därefter har de restaurerats.

Fyra av bodarna är dubbelbodar, som står tätt intill varandra på rad med långsidan mot havet.

I dubbelbodarna har endast ena halvan eldstad. Den andra halvan gav plats för redskap.

Förr i tiden ska en bod fungerat som eldbod. När det började bli mörkt tändes en brasa i boden, som därmed blev en skyddande livlina åt de sent fiskande bönderna ute på havet.

Bodarna är byggda av sten och har tak av stora sandstensflis, som gör att de står emot det mesta. Med andra ord, inget slit-och-släng-byggande precis. Konstruktionen bör hålla i flera hundra år.

Inget långt ”stenkast” bort ligger raukfältet Holmhällar.

Svårt att slita sig från platsen. Vackert åt alla väderstreck. En speciell stillhet infann sig i skymningen.
När jag gick där bland bodarna gick givetvis mina tankar till det jag skrev om 2019. I vilken av bodarna huserade pistolskjutande kaptenen, som inte uppskattade att Pensionat Holmhällars gäster gick ner till stranden och badade? Han tog deras kläder när de befann sig i vattnet och…
https://gotlanduppochner.com/2019/08/08/pensionat-holmhallar-panget/

Läs framför allt den härliga kommentaren som jag fick från en bloggbesökare som hade betydligt mer att berätta om skrönan.

Ps Tack Lars. Tyvärr såg jag ingen flagga… 😉

Kan det vara en Gotlandshumla, eller?

Publicerad den av
20

Det blommade i blått, en mix av oxtunga och blåeld, strax utanför ”vår” stuga på Holmhällar. Det surrade och kvittrade runtom oss när vi slog oss ner utanför dörren till stugan..
När jag tittade lite närmare in i det blå såg jag en humla som jag inte fotograferat förut. Googlade (förstås) och fick upp bilder på bl.a. gotlandshumla.

Nu när jag läser på lite mer och jämför bilder från olika sidor så blir jag ungefär lika förvirrad som när Bosse och jag försöker reda ut vilken slags orkidé det är som vi hittat. Även vissa sippor har gett oss huvudbry tidigare i våra inlägg… Att jag dessutom fotograferade vid två olika tillfällen innebär att det kanske inte ens är samma art på bilderna..
Hm! Hur som helst, om det är en Gotlandshumla jag fångat på bild så har den ett fint latinskt namn: Bombus pascuorum gotlandicus!

Humlan hade bråttom… Inte undra på det. På en sida från Världsnaturfonden, WWF, läser jag att en enda humla kan besöka 2000 blommor på en timme! ”Min” humla jobbade stenhårt på att förbättra den statistiken. Inte brydde den sig om att jag satt där med kameran och försökte få till en skaplig skärpa.

Vilken fantastisk tur att humlan, dess släktingar och alla andra pollinatörer jobbar så hårt. Hur skulle det annars gå med alla växter som behöver pollineras. Tänk alla frukter och bär som är beroende av en pollinatör. Utan pollinatörer skulle en tredjedel av varorna i mataffären inte finnas på plats. Jag läser vidare på WWF´s sida att det finns forskare som räknat ut att det skulle kosta 2000 miljarder kronor om vi skulle pollinera alla grödor med tama bin eller för hand. En återkommande kostnad som ”naturen” bjuder oss på, alldeles gratis.

Vingarna är som små konstverk och humlans päls ser alldeles mjuk ut. Men, jag vågade inte känna efter om den verkligen var det…

Numera finns det förstås en hel del att läsa även om det här med gamla beräkningar om humlans flygförmåga – förhållandet mellan vingarnas och kroppens storlek.
Enligt WWF (igen) så kan humlor flyga alldeles utmärkt. De klarar stark vind och kan komma upp i 54 km/h.

Måste bara få avsluta med Lennart Hellsings underbara dikt:

HUMLAN
Humlan kan inte flyga
för vingarna är för små.
Den struntar i allt vad man säger
och flyger ändå.

Säg mig du lilla humla
hur går den där flykten till?
Men humlan den brumlar och mumlar:
Man kan allt man vill.
(Lennart Hellsing)

Bilder och text, förutom dikten, Solveig Lidén

Before Sunrise

Publicerad den av
14

När jag ska vakna inför något spännande har jag nästan aldrig behövt vänta på att någon form av timer ska väcka mig. Istället vädrar min inre klocka äventyr och väcker mig varsamt.

Mamman och hennes gulliga små dunbollar blev störda av knäppandet från kameran.

Vi hade inte cyklat iväg från ”vår” stuga, Burgen i Holmhällar, vid fyratiden på natten för att studera fåglarnas liv.
När jag studerar bilderna i detta blogginlägg kan jag inte låta bli att le, när jag för skojs skull räknar bilder med fåglar och/eller soluppgång på.

Under flera år var jag inte helt säker på de engelska orden för soluppgång respektive solnedgång. Om någon frågade mig hade jag ändå femtio procents chans att svara rätt. Matematik när den är som bäst. 😉
En mörk höstkväll blev jag kär i en film av Richard Linklater med Jesse och Celine.
”Before Sunrise” med Ethan Hawke och Julie Delpy är den enda film som jag direkt sett om en gång till. Uppföljaren ”Before Sunset” höll också samma höga klass. Nu kan jag hålla ordning på orden ❤

Det blev inte den vackraste soluppgång vi upplevt. Men vi hade det mysigt och förhoppningsvis fick du också ut något positivt av bloggbesöket. ❤

Från stress till ro

Publicerad den av
18

Det är något visst med min kamera med macroobjektivet. När jag tar fram den och ger mig ut, på jakt efter något att fånga i bild, är det som att det automatiskt infinner sig ett lugn i hela kroppen. Så blev det även den här gången i Holmhällar.

De sista veckorna av terminen har jag haft mycket att göra. Jag har känt av stressen men kört på ändå. Så närmade det sig den nionde juni och jag ångrade mig så att jag tagit ledigt. Helt plötsligt blev det en dag mindre att jobba, samtidigt som arbetsuppgifterna på min lista vägrade att ta slut.

Väl på plats i Holmhällar insåg vi snabbt att vi hamnat på ett ställe där lugnet infann sig lika fort som vi packat upp våra saker. Fredagsmorgonen var lite disig så vi bestämde oss för att äta lunch innan vi skulle ge oss ut på nya äventyr. Jag lämnade Bosse med ett korsord och traskade iväg ner mot havet.

Längs min väg blev det många stopp. Blåeld – denna färgstarka och vackra blomma – är väl värd att syna på lite närmare håll. I ett fält med många ser man bara att det blir blått, men med macro syns detaljerna och färgerna bättre.

Det här är en Common Bugloss – Oxtunga – tror jag… Åtminstone är det namnet som min app, PlantSnap, plockar fram. Är tydligen en läkeart.

Riddarskinnbagge eller Riddarbagge, även kallad Körkmack här på Gotland. Gotlands landskapsinsekt. Vi har mött den i solskenet på många av de kyrkdörrar vi passerat genom. Den har gäckat mig när jag försökt fånga den på bild eftersom den ständigt kryper runt… Men nu så… Eftersom jag störde ”mitt i maten” så satt den här baggen lugnt kvar medan jag prövade olika vinklar. Appen ”säger” att det är en tulkört som baggen sitter på. På agrion.se läser jag att tulkörten är giftig men tydligen inte för riddarskinnbaggar. Tulk är förresten ett gotländskt namn på fågeln rödbena.

Utan att kontrollera så tror jag att den översta blomman är ett exemplar av reseda och att ”tvillingarna” är smörblommor.

Snart utblommad fältsippa och helt utblommad fältsippa.

Det finns tydligen 120 arter i familjen vallmoväxter (enligt Wikipedia). Jag är extra förtjust i den här lite mindre, enkla varianten.

Men en nyponros är inte så dum den heller…

Vad har vi här då? Hade ingen nytta alls av appen.
Såg bara två kvinnor under hela min runda. Gick och strosade i långsam takt och kände hur stressen rann av mig och ersattes med lugn. Naturen är fantastisk och läkande!

Text och bild: Solveig Lidén

Beskrivs som Gotlands märkligaste raukområde

Publicerad den av
14

När det är kort cykelavstånd till en mäktig plats är det ”lätt hänt” att återkomma. Här i två olika sorters väder. Just denna rauk har smeknamnet ”Austregalten”.

Vad underbart vi hade som kunde cykla från stugan Burgen och från första tramptaget njöt av havsutsikten, naturen, ett fiskeläge och Holmhällars raukfält som ligger som en vacker båge med massor av spännande raukar. Raukfältet är ca 1 km långt och ca 40 meter brett.

Det känns tryggt att ha vaktpersonal vid yttersta kustlinjen. Inget missar deras veteranblick.

Ofta står raukarna tätt tillsammans. Vissa är höga, den högsta är nästan 5 meter. Andra är låga och rundade.

Vad vill du döpa den här hunden till?

Det var behagligt att njuta av vågskvalpet. Du får hålla till godo med att se aningar av det.

I fronten ser du Heligholmen som också har raukar. Just nu häckar fåglar där och det är inte tillåtet att besöka ön.

En orsak till raukarnas särpräglade form på Holmhällar raukfält är att bergarten på denna plats består av en mycket speciell sorts revkalksten, så kallad marmorrevkalk. Denna kalksten består nästan enbart av grova sjöliljestjälkar och stromatoporoidéer (sätt inte ordet i halsen). Det sistnämnda är svampdjur som i folkmun kallas ”kattskallar” eller ”aitlar”.
Väldigt intressant är att denna fossilrikedom framträder tydligt om man häller en skvätt vatten på en rauk. Hoppas det inte ”raukar” bli så att alla våra bloggbesökare åker till platsen med en egen plastvattenkanna. Lagom är oftast bäst. 😉

Att hitta nya vägar

Publicerad den av
14

”Det är den som far vilse som hittar nya vägar.”
Nils Kjaer

Vårt mål igår var att ta oss längst upp i norra Hall-Hangvars naturreservat. Detta naturreservat är Gotlands klart största med sina 1,5 mil stränder och en yta på nästan 30 kvadratkilometer. På översta fotot av dessa två kan du ana Bläse Kalkbruk.

Fikakorg och sittunderlag var givetvis med. Några önskemål var att hitta 2-3 orkidéer. En av dem finns bara på Gotland. Eftersom det inte är gjort på tre röda sekunder hade jag lagt till en säkerhet – ett fiskeläge med namnet Västös.
När vi började närma oss ”stugområdet” som vi bodde i för två år sedan, insåg vi att vi kommit för långt bort. Jag vände bilen och körde tillbaka. Där det passade åkte vi ner en bit och parkerade bilen. Därifrån är bilderna ovanför. Vi spanade längs buktkanten, men såg inga bodar.
Vi tog oss tillbaka till Hall kyrka och valde en grusväg med två namn på. När en annan väg dök upp till höger, körde vi in på den relativt fina grusvägen utan någon skylt.

Vi fick bara möte en gång. Efter klättring uppåt en bit kunde vi skymta havet. Nu blev det riktigt vackert. Här fanns bättre möjligheter att stanna utan att störa varken växtlighet eller eventuella möten med plåtfordon.

Ljuvlig utsikt från klinten. Var lite rädd bara när Solveig gick alltför nära kanten. Vi såg flera orkidéer som vi kände igen…

Ibland flyttade jag bilen och körde i snigelfart bakom Solveig, som spanade efter rätt orkidé. Samtidigt tänkte jag på att jag sett bilder från Västös för några veckor sedan. Visst låg fiskeläget på ”marken”, utan några stup? När Solveig hoppade in i bilen insåg jag att vi snart borde nå spetsen Hallshuk med sin fyr högt upp.
Fyren såg vi inte. Däremot blev det asfaltsväg och nerförsbacke genom tallskog. Plötsligt öppnade sig sikten framåt. Det första jag såg var kapellet som vi skrivit om tidigare. Nästa gång kommer vi att ha med cyklarna därbak. Testa fler grusvägar. Tills igår var detta en vit fläck på kartan. Vi återvänder gärna hit igen, i rätt väder.

Nu lirade vi mer på hemmaplan. Ner till vackra Harudden styrde vi med kurrande magar och en förhoppning om ögongodis. Solveig ville träffa på flugblomster. Jag själv kunde tänka mig att se de rödlistade alpnycklarna.
Det fläktade rätt bra när vi gick och letade. Solveig höll till i de våta partierna. Jag hade inte rätt skor för det. Därför spetsade jag in mig på tallområdet. Erkänner. Det hände några gånger att jag lockade upp Solveig. Mina rop om att jag hittat alpnycklar ersattes med trista andra namn som jag förträngt. 😉
Vi valde att inta fikat i en lugnare glänta. Bådas kameror fick vara kvar i bilen. Givetvis dök det upp extra många spännande fjärilar när kameran inte var beredd.

På hemvägen parkerade vi ”Den lilla blå” på rätt sida vägen och njöt av rapsfälten. Jag njöt så mycket att jag inte var beredd när ett par cyklade förbi på en tandem. Fångade istället den ensamma cyklisten.
Det blev en skön tur norrut, sammanlagt på strax över tio mil. Och nu har jag fått färglägga ännu en väg på Gotlandskartan.