Att hitta nya vägar

”Det är den som far vilse som hittar nya vägar.”
Nils Kjaer

Vårt mål igår var att ta oss längst upp i norra Hall-Hangvars naturreservat. Detta naturreservat är Gotlands klart största med sina 1,5 mil stränder och en yta på nästan 30 kvadratkilometer. På översta fotot av dessa två kan du ana Bläse Kalkbruk.

Fikakorg och sittunderlag var givetvis med. Några önskemål var att hitta 2-3 orkidéer. En av dem finns bara på Gotland. Eftersom det inte är gjort på tre röda sekunder hade jag lagt till en säkerhet – ett fiskeläge med namnet Västös.
När vi började närma oss ”stugområdet” som vi bodde i för två år sedan, insåg vi att vi kommit för långt bort. Jag vände bilen och körde tillbaka. Där det passade åkte vi ner en bit och parkerade bilen. Därifrån är bilderna ovanför. Vi spanade längs buktkanten, men såg inga bodar.
Vi tog oss tillbaka till Hall kyrka och valde en grusväg med två namn på. När en annan väg dök upp till höger, körde vi in på den relativt fina grusvägen utan någon skylt.

Vi fick bara möte en gång. Efter klättring uppåt en bit kunde vi skymta havet. Nu blev det riktigt vackert. Här fanns bättre möjligheter att stanna utan att störa varken växtlighet eller eventuella möten med plåtfordon.

Ljuvlig utsikt från klinten. Var lite rädd bara när Solveig gick alltför nära kanten. Vi såg flera orkidéer som vi kände igen…

Ibland flyttade jag bilen och körde i snigelfart bakom Solveig, som spanade efter rätt orkidé. Samtidigt tänkte jag på att jag sett bilder från Västös för några veckor sedan. Visst låg fiskeläget på ”marken”, utan några stup? När Solveig hoppade in i bilen insåg jag att vi snart borde nå spetsen Hallshuk med sin fyr högt upp.
Fyren såg vi inte. Däremot blev det asfaltsväg och nerförsbacke genom tallskog. Plötsligt öppnade sig sikten framåt. Det första jag såg var kapellet som vi skrivit om tidigare. Nästa gång kommer vi att ha med cyklarna därbak. Testa fler grusvägar. Tills igår var detta en vit fläck på kartan. Vi återvänder gärna hit igen, i rätt väder.

Nu lirade vi mer på hemmaplan. Ner till vackra Harudden styrde vi med kurrande magar och en förhoppning om ögongodis. Solveig ville träffa på flugblomster. Jag själv kunde tänka mig att se de rödlistade alpnycklarna.
Det fläktade rätt bra när vi gick och letade. Solveig höll till i de våta partierna. Jag hade inte rätt skor för det. Därför spetsade jag in mig på tallområdet. Erkänner. Det hände några gånger att jag lockade upp Solveig. Mina rop om att jag hittat alpnycklar ersattes med trista andra namn som jag förträngt. 😉
Vi valde att inta fikat i en lugnare glänta. Bådas kameror fick vara kvar i bilen. Givetvis dök det upp extra många spännande fjärilar när kameran inte var beredd.

På hemvägen parkerade vi ”Den lilla blå” på rätt sida vägen och njöt av rapsfälten. Jag njöt så mycket att jag inte var beredd när ett par cyklade förbi på en tandem. Fångade istället den ensamma cyklisten.
Det blev en skön tur norrut, sammanlagt på strax över tio mil. Och nu har jag fått färglägga ännu en väg på Gotlandskartan.

51. Atlingbo kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

I Gutalagen går det att läsa att Atlingbo var en av Gotlands tre asylkyrkor. (Tingstäde och Fardhem de två övriga)

I tornet finns ett inclusorium, en bönekammare med ett fönster inemot kyrkan, avsett för människor som av en eller annan anledning var utestängda från gudstjänstrummet. En grupp var de som hade spetälska.

I början av 1200-talet uppfördes koret med absid och är därmed kyrkans äldsta del.

Krucifixet hittade vi ingen fakta om.


Altartavlan är från 1600-talet och är övermålad flera gånger.

Det märkligaste inventarium är kyrkans medeltida dopfunt från 1100-talet av ”Byzantios”.
Den åttakantiga cuppan har åtta reliefer. Här ser du Guds lamm med korsfana. Övriga är lejon med bok (Markuslejonet), palmett, sfinx med fjäderkrage, springande lejon, knäböjande ängel med språkband, stående ängel mellan altare och kors och slutligen påfågel. På foten finns fyra framskjutande huvuden: två lejon, en människa och en vädur.

Predikstolen är gjord 1693 av Visbysnickaren Rasmus Felderman.

Ett rundfönster med masverk i ringkammarens västmur. (Ett dekorationssystem i gotisk konst och arkitektur med formanpassade glasrutor.)

Ett votivskepp. Votiv står för tillbedjan.

Tänkvärda ord:
Det är den som går vilse
som finner de nya vägarna.”
Nils Kjaer